”Vanligt folk” och missnöjespartier

Samhällsproblemen är många: Arbetslöshet, ökade klyftor mellan rika och fattiga, en välfärd som blir allt dyrare, ökande sjukskrivningar, segregation, grövre kriminalitet, miljöförstörning, invandrande flyktingar, dåliga skolresultat, avfolkad landsbygd, en åldrande befolkning, färre som arbetar och fler som ska försörjas - för att bara nämna några av dem som våra politiker har att tackla.

Hur problemen kan lösas beror ytterst på landets egna och omvärldens ekonomiska, sociala och kulturella resurser och resursernas fördelning. Då landets resurser krymper, till exempel när konjunkturerna går ner, minskar de nationella politikernas möjligheter att styra och påverka utvecklingen.
Mycket i världsekonomin har de senaste femtio åren förändrats.
De forna i-länderna tvingas sänka sin standard till förmån för tidigare u-länder.
Dessutom har globaliseringen flyttat de ekonomiska resurserna och besluten till andra aktörer än de nationella politikerna. Marknaderna bestämmer allt mer av världens ekonomi medan de nationella politikerna får allt mindre att säga till om. Politikens försvar mot global marknadsstyrning är ett internationellt politiskt och ekonomiskt samarbete – EU, IMF, FN m.fl.

Partier som presenterar enkla lösningar på samhällsproblemen går lätt hem bland ”vanligt folk”.
De vanliga patentlösningarna är att…

1.    Stoppa invandringen

2.    Hindra de etablerade politikerna från att förstöra landet

3.    Medierna undanhåller viktiga fakta, ljuger, är ensidiga, ger falsk information,

4.    Vi bör gå ur EU

Så här ungefär ser förenklingarna ut:
Invandringen o främlingsfientligheten
Orsaken till allt elände är invandrarna. Ett samhälle måste vara homogent om det ska fungera. Sverige åt svenskarna.
Invandrarpolitiken diskriminerar oss svenskar t.ex. fattiga pensionärer samtidigt som invandrare får allt serverat.
Invandrarna, mest muslimer och utomeuropeiska, står för den mesta kriminaliteten: Gruppvåldtäkter, bilbränningar, stenkastning på servicepersonal, mord, människosmuggling.
Invandringen och flyktingarna kostar för mycket.
Slutsats: Ut med invandrarna och vi får det mycket bättre.

Politikerna och ”vanligt folk”
Politikerna är värdelösa, vill bara sko sig själva, lyssnar inte på ”vanligt folk”.
Politikerföraktet brer ut sig.
Här är ett smakprov från s.k. sociala medier 161114.

På min facebooksträng har någon delat en artikel ur Expressen den 14 nov 2016 med rubriken ”Miljonerska sparas – äldre utan varm mat”.

Artikeln handlar om att Forshaga kommun ska spara 20 miljoner kronor. Bland annat drar man in utkörning av varm mat på helgerna till särskilda boenden och för dem som har hemtjänst. (Min kursiv)

Kommentarerna från ”vanligt folk” låter inte vänta på sig:
Hassel Westerberg ”Jag hatar dom som styr i detta fina land som dom håller på att förstöra.”
Vivi-Ann Söderqvist Valdemarsdotter ”Ja det är så att man kan spy!”
Catrine Ådahl Norlander ”Spy är lindrigt !!! Man får lämna detta land”
Detta är bara ett litet, litet exempel på ett folkligt politikerförakt.

Lösningarna som förordas är att sänka ersättningarna till politikerna, att politiska beslut ska tas via direkta folkomröstningar, att antalet politiker bör minskas, att tillsätta experter i samhällsledningen i stället för dumma obildade politiker.

Att globaliseringen och förändrade ekonomiska förutsättningar har förändrat politikens villkor finns inte i ”vanligt folks” föreställningsvärld.
I stället misstänkliggörs det internationella politiska samarbetet, till exempel EU och FN.
Missnöjes och populistpartierna skapar dessutom nya problem genom att splittra det politiska landskapet. Regeringar hamnar i minoritet och får svårt att driva en konsekvent politisk linje.

Medierna
De som saknar insikter i mediernas villkor och uppgift och sympatiserar med den ena eller andra ytterlighetspolitiken anser att medierna undanhåller viktig information och hindrar kritiska synpunkter på t.ex. invandringen. Den som kritiserar straffas eller hånas, anser de. Åsiktskorridoren är trång. Man måste vara politiskt korrekt.
Uppfattningarna om journalisternas partiska rapportering förekommer både till vänster och höger i politiken.

Svexit!
”Vanligt folks” politikförakt vänder sig naturligtvis mot EU som bestämmer över folks huvuden.
Den svenska vänstern och yttersta högern kräver därför att Sverige ska lämna EU.
Ett engelskt nyliberalt ytterlighetsparti, Ukip, har tillsammans med högern genom en folkomröstning lyckats få igenom en utträdesprocess.

De politiska lösningarna av samhällsproblemen är oftast komplicerade och det är inte alltid lätt att förklara alla de prioriteringar, avvägningar och kompromisser som föregått de politiska besluten.

Att de enkla lösningarna däremot  har lätt att få förankring bland ”vanligt folk” beror naturligtvis på att de är enkla och lätta att kommunicera men också för att de har en kärna av sanning.
Flyktingmottagningen skapar förvisso problem, alla kan inte alltid få medhåll av medierapporteringen och EU är inte den bästa av organisationer.
Och demokratiskt fattade beslut är, efter nödvändig behandling, kohandlande och kompromissande inte alltid de maximala eller passar alla.

Man kan inte heller begära att ”vanligt folk” ska ha kunskaper om politikens villkor eller ens känna till hur samhällsekonomi ,  sociala och kulturella förändringar hänger samman och växelverkar i politiken. Men ”vanligt folk” är väljare och så måste det vara i en demokrati.  

AB Debatt ”Inte krisens fel att populistpartier växer”

Professor Stefan Hedlund i Expressen ”Dags att börja lyssnatill vanligt folk” 

 

Om att stoppa invandringen
AB
Sverigedemokraterna
Folkomrösta om invandringen

Om medierna
Jesper Strömbäck ”Om mediernas vänster- och högervridning”
 

Om EU
Vänsterpartiet om EU
 Sverigedemokraterna om EU

Kan socialdemokratin och vänstern sluta förfasas över USA-valet och börja diskutera roten till de verkliga problemen?

När vi diskuterar demokratin och demokratins problem kan vi inte bara diskutera formerna för val, styrande och medborgarinflytande över politiken, även om en sådan diskussion också är viktigt.

Vi måste samtidigt fundera över demokratins ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningar:

1.      Frihet. Ingen demokrati utan frihet för individer, organisationer, näringsliv och arbete.

2.      Tillit mellan olika medborgargrupper. ”Samhällskontraktet” måste upprätthållas. Det civila samhället måste fungera.

3.      Ekonomisk, social och kulturell jämlikhet och jämställdhet. Förutsättningen för punkt 1 o 2.

4.      Väljarnas bildningsnivå. Medborgarnas politiska mognad.

5.      Fred, eller frihet från väpnat hot eller väpnade konflikter.

6.      Öppenhet och transparens. Samhället måste ge medborgarna möjlighet till insyn i myndigheternas verksamhet.

Frihet. Demokrati ger frihet men kräver också frihet. Frihet kräver också ansvar. Frihet för somliga kan betyda ofrihet för andra. Lagstiftning och rättväsende måste väga samman och balansera olika gruppers intressemotsättningar. Men det krävs mer än bara lagar. Organisationsfrihet, näringsfrihet och frihet för arbete är en garanti för detta. Yttrande-, tryck- och demonstrationsrätt finns fastställda i Svensk grundlag.

Tilliten mellan olika medborgargrupper och mellan styrande och styrda måste finnas för att demokratins former ska upprätthållas. Staten och de styrande kan inte ordna allt. Det civila samhället måste ha frihet för medborgarna att ta saker i egna händer.

Jämlikhet och jämställdhet. Det måste finnas ett mått av ekonomisk, social och kulturell jämlikhet mellan enskilda medborgare och olika medborgargrupper för att ”samhällskontrakt” ska kunna accepteras av ett flertal. Jämlikhet innebär inte att alla ska ha det lika eller vara lika men att klyftorna inte ska vara för stora. Jämställdhet mellan kvinnor och män har samma syfte utan att könsgränserna ska utplånas.

Väljarnas bildningsnivå. Vi kräver att busschauffören som kör oss till jobbet, arbetsledningen på arbetsplatsen, forskare, skådespelare, sångare, hantverkare, konstnärer och andra kan sin sak och gärna kan visa att de har utbildat sig på sitt område.  Men vi kräver inte av oss väljare att vi ska vara insatta i de frågor som våra politiska företrädare har att arbeta med. Politikerna ska ju fatta beslut om miljön, samhällsekonomin, stadsbyggnad, kommunikationer och mycket annat. De ska samtidigt ta hänsyn till olika gruppers önskemål, till förändringar i det omgivande samhället, den tekniska utvecklingen m.m.
 I en representativ demokrati har vi överlåtit till politikerna att bestyra allt detta. Det enda vi som väljare behöver göra är att vart fjärde år välja dessa företrädare. Dessemellan kan vi fullständigt skita i politiken. Och de allra flesta gör det. Däremot skäller många gärna på de politiska besluten och på politikerna.
För att bedöma de politiska besluten krävs ett visst mått av kunskap och politisk bildning även hos väljarna. Om väljarkåren inte kan bedöma vilka politiker som handlar ansvarsfullt eller vilka som är oansvariga eller om väljarna har orealistiska uppfattningar om politikens villkor eller på grund av okunnighet misstror politik och politiker kan demokratin hamna i kris.

Fred. En demokrati kan bara fungera under fredliga förhållanden. Om nationer, folk eller olika grupper tar till vapen för att driva igenom sina krav, eller försvara sina rättigheter, upphör demokratin att fungera.

Öppenhet och transparens. Demokratin måste garantera det öppna samhället. Offentlighetsprincipen i svensk lag kan utvecklas.

Kan socialdemokratin och vänstern sluta förfasas över USA-valet och börja diskutera roten till problemen?

Se mina tidigare blogginlägg i ämnet

”Partierna som vet vad vanligt folk tycker” 

”Demokratins kris och väljarnas missnöje” 

”Misstron mot demokratin”

”Frågor om folkomröstningar”

Borgerliga debattörer i ämnet

Den moderate statsvetarprofessorn Tommy Möller skriver i dag i SvD om att ”Sveriges modell för välfärden är i kris”

Digitaliseringsforskaren vid Institutet för Näringslivsforskning, f d sekreterare i Framtidskommissionen och författare till den kommande boken ”Digitalization, Immigration and the Welfare State” Mårten Blix skriver en understreckare i dagens SvD. ”Har vi fått för mycket demokrati?”

Litteraturvetaren och liberale kolumnisten Carl Rudbeck har i enunderstreckare i SvD den 9 november i år diskuterat en bok ”Against democracy”av Jason Brennan 

Partier som vet vad "vanligt folk tycker och tänker".

Donald Trump har lovat att skattesänkningar och investeringar i infrastruktur ska leda till 25 miljoner nya jobb.

Ser man till detta, och Trumps övriga vallöften, är de typiskt populistiska i den meningen att de, ned till köksbordsnivå, lovar förenklade politiska lösningar på komplexa ekonomiska, sociala och kulturella problem.
Trump anser att han vet vad "vanligt folk tycker och tänker".
USA dras med samma problem som alla andra västländer, inklusive Sverige – arbetslöshet, ökande sociala klyftor, vikande ekonomi, globalisering.

Globaliseringen innebär bland annat, på gott och ont, att världens kapital snurrar omkring som i ett virtuellt rouletthjul utan att landa i reella investeringar, att nationsgränserna inte längre är gränser utan att världen är en enda ekonomisk, social och kulturell enhet, att det investeringskapital som finns söker sig dit till där produktionen är billigast och att nationella politiker får allt mindre makt att påverka de ekonomiska, sociala och kulturella förändringarna.
För västländernas medborgare innebär globaliseringen, på ont, ökade ekonomiska, sociala och kulturella klyftor.

Om man tar Sverige som exempel: Åren 1950-1970 kunde Sveriges industriproduktion exportera och sälja till resten av världen som efter världskriget hade fullt upp med återuppbyggnad av sin produktion. Svenska företag - varv, verkstad, skog, bil, metall, textil - gick för högvarv, kapitalinkomsterna och lönerna ökade, skatterna kunde höjas så att politikerna hade råd att bygga en skattefinansierad välfärd.
Men omkring 1970 hade Sveriges konkurrenter i världen kommit ifatt. Den svenska textilindustrin tvingades till Portugal, Baltikum och Asien, Japan tog över varvs- och bilindustrin, Kanada o Finland hade skog och pappersindustri. Stålindustrier lades ner. Kort sagt Sverige ekonomi blev tvunget att rätta mun efter den krympande matsäcken. Arbetslösheten ökade och började kosta stora pengar.
De svenska väljarna, som hade kopplat samman det ökande välståndet med socialdemokratin, började tvivla på partiet som 1976 fick lämna över regeringsmakten till sina borgerliga konkurrenter.
Den politiska kontinuiteten och stabiliteten, med fyrtioårigt socialdemokratiskt regeringsinnehav, ersattes av olika regeringar, oftast minoritetsregeringar, med olika lösningar på problemen. Allt medan globaliseringen gjorde politiken alltmer kraftlös.
Missnöjet med politikerna bland väljarna ökade.

Vid riksdagsvalet 1991 fick det nya partiet Ny Demokrati 6,7 procent av rösterna. S och V fick sammanlagt 42,2 procent medan det borgerliga blocket, dagens allianspartier, fick 46,7 procent av rösterna. Det innebar att Ny Demokrati fick ställning som vågmästare.
1991 års valundersökning visade att 53 procent av Ny Demokratis väljare röstade på partiet på grund av "nya fräscha tag", behovet av att "röra runt i grytan" samt att partiet ansågs veta hur "vanligt folk tycker och tänker". I riksdagsvalet 2014 fick Sverigedemokraterna 12,9 procent av rösterna. Också det partiet påstod sig veta hur "vanligt folk tycker och tänker". Och att skylla problemen på invandringen vilket redan Ny Demokrati hade gjort.

Den parlamentariska situationen förvärrades efter valet 2014, det blir allt svårare att driva en politisk linje.

Missnöjespartier och enkla lösningar får ökade möjligheter att vinna anhängare.

DI 9 november 2016

DI 12 november 2016