”Oavsett vad kritikerna säger handlar liberaliseringen av välfärdssektorn om att förflytta makt från den politiska sfären till den enskilda medborgaren.”
Det slår Maria Ludvigsson fast i dagens SvD.
Naturligtvis gäller det som ideologisk utgångspunkt för dogmatiska nyliberaler, men om det reella utfallet av privatiseringarna verkligen resulterar i ökad valfrihet för individen kanske inte liberaler med en mer öppen syn på tillvaron så där oreflekterat håller med om.
Fast det har Maria Ludvigsson svårt att förstå. Dogmen har ju alltid rätt.
Så när, nu några forskare åter dristat sig att på DN Debatt diskutera äldrevården på ett sätt som inte riktigt stämmer med Maria Ludvigssons fundamentalistiska mall, är det återigen fel på forskarnas metod och resultat. Dogmen har ju alltid rätt och kan inte ifrågasättas.
De otrogna forskarna hänvisar till en artikel i det kommande numret av den vetenskapliga tidskriften Social Science & Medicine. De visar där att drygt hälften av ett representativt urval av befolkningen som är 77 år eller äldre saknar de förmågor som behövs för att själv kunna välja utförare inom sjukvård och äldreomsorg. De äldre har inte förmågan att agera som den rationella och välinformerade kund som ligger till grund för det marknadsekonomiska antagandet om automatisk kvalitetskorrigering, skriver de.
Tur att det finns nyliberala vakthundar som Maria Ludvigsson.
Annars vet man ju inte hur det skulle gå med dogmerna.
onsdag 28 september 2011
lördag 24 september 2011
Svenskt Näringsliv med förlegade ekonomiska teorier
När finansmarknaden ”går bra” blåses marknaden upp av imaginära värden, och priserna på papperskapital når så småningom fantasibelopp. Det blir inflation på kapitalmarknaden.
Orsaken till uppblåsningen är att handeln på värdepapper skenar under ”uppgången” och att varje transaktion höjer priserna på papperen utan att de verkliga värdena ökar.
När klyftan mellan uppblåsta värden och verkliga värden blir för stor måste bubblan spricka.
Ett annat problem är att skillnaden mellan skuld och tillgång, som vi till vardags väl känner till, inte gäller på finansmarknaden. Skulder räknas här som tillgångar.
I produktionen däremot krävs verkliga värden som står i relation till de faktiska produktionsresurserna.
Statskassorna är involverad i denna lånemarknad som skapar stora hål i statens ekonomi när marknaden slutligen synas.
Eftersom finansmarknaden ska förse produktionen med kapital blir kapitalmarknaden impotent då finansbubblan brister eller pyser ur. Det har uppstått en kapitalinflation och kapitalförsörjningen till produktionen stryps.
Sådan är den nuvarande krisbilden i världsekonomin.
Den nyliberala ekonomiska ”vetenskapen” har inte begrepp eller instrument för att ta itu med problemet. Nationaekonomerna står handfallna. Som rådgivare till politiker är de fullständigt värdelösa. Finansaktörerna tvingas spela med i uppgång och se till att rädda sina egna värden vid nedgång.
Därför finns det stor anledning att vara skeptisk till den framtida utvecklingen.
Svenkt Näringsliv vill nu i avtalsförhandlingarna utnyttja krisen för att återigen vädja till löntagarna att visa återhållsamhet i sina lönekrav. Det är ju alltid samma visa från Svenskt Näringsliv.
Bortsett från att direktörena inte visat återhållsamhet,när det gäller deras egna ersättningar, så är kravet på att löntagrna ska hålla igen på lönekraven ett trick eller grundat på okunskap.
Rimliga löneökningar påverkar nämligen inte krisen negativt och krisen påverkar inte företagens förmåga att fördela produktionsöverskottet till de producerande löntagarna.
Sanningen är ju att flertalet svenska företag går bra och säljer bra både här hemma och utomlands.
Att spara sig ur krisen är kontraproduktivt. I stället gäller att investera i reella samhällsbehov och reell kapitaltillväxt. Ett medel är att investera bl.a. i arbetskraften.
Lönepengarna stimulerar det levande kapitalet och går i huvudsak till konsumtionen. Konsumtionen håller den inhemska produktionen igång och genererar arbete.
Men Svenskt Näringsliv är fången i sina gammalmodiga ekonomiska teorier och handlar därefter.
DN
DN Ekonomi
E24
Affärsvärlden
Affärsvärlden2
LO-Tidningen
Svenskt Näringsliv
Orsaken till uppblåsningen är att handeln på värdepapper skenar under ”uppgången” och att varje transaktion höjer priserna på papperen utan att de verkliga värdena ökar.
När klyftan mellan uppblåsta värden och verkliga värden blir för stor måste bubblan spricka.
Ett annat problem är att skillnaden mellan skuld och tillgång, som vi till vardags väl känner till, inte gäller på finansmarknaden. Skulder räknas här som tillgångar.
I produktionen däremot krävs verkliga värden som står i relation till de faktiska produktionsresurserna.
Statskassorna är involverad i denna lånemarknad som skapar stora hål i statens ekonomi när marknaden slutligen synas.
Eftersom finansmarknaden ska förse produktionen med kapital blir kapitalmarknaden impotent då finansbubblan brister eller pyser ur. Det har uppstått en kapitalinflation och kapitalförsörjningen till produktionen stryps.
Sådan är den nuvarande krisbilden i världsekonomin.
Den nyliberala ekonomiska ”vetenskapen” har inte begrepp eller instrument för att ta itu med problemet. Nationaekonomerna står handfallna. Som rådgivare till politiker är de fullständigt värdelösa. Finansaktörerna tvingas spela med i uppgång och se till att rädda sina egna värden vid nedgång.
Därför finns det stor anledning att vara skeptisk till den framtida utvecklingen.
Svenkt Näringsliv vill nu i avtalsförhandlingarna utnyttja krisen för att återigen vädja till löntagarna att visa återhållsamhet i sina lönekrav. Det är ju alltid samma visa från Svenskt Näringsliv.
Bortsett från att direktörena inte visat återhållsamhet,när det gäller deras egna ersättningar, så är kravet på att löntagrna ska hålla igen på lönekraven ett trick eller grundat på okunskap.
Rimliga löneökningar påverkar nämligen inte krisen negativt och krisen påverkar inte företagens förmåga att fördela produktionsöverskottet till de producerande löntagarna.
Sanningen är ju att flertalet svenska företag går bra och säljer bra både här hemma och utomlands.
Att spara sig ur krisen är kontraproduktivt. I stället gäller att investera i reella samhällsbehov och reell kapitaltillväxt. Ett medel är att investera bl.a. i arbetskraften.
Lönepengarna stimulerar det levande kapitalet och går i huvudsak till konsumtionen. Konsumtionen håller den inhemska produktionen igång och genererar arbete.
Men Svenskt Näringsliv är fången i sina gammalmodiga ekonomiska teorier och handlar därefter.
DN
DN Ekonomi
E24
Affärsvärlden
Affärsvärlden2
LO-Tidningen
Svenskt Näringsliv
torsdag 22 september 2011
Politiker ska inte vara ett priviligerat frälse
Under första halvåret 2011 fick fler än 450 kommun- och landstingspolitiker dela på mer än 42 miljoner kronor i politikerpension. Det visar en granskning som Sveriges Radios lokala kanaler gjort.
Annika Billström, 55, före detta socialdemokratiskt finansborgarråd i Stockholm, slutade 2006 och får nu ut 54 000 kronor i månaden i visstidspension. Hon har ett eget företag och tar ut en mindre lön från företaget men desto större vinst.
”Jag följer regelverket”, säger Billström.
Många av de politiker som Sveriges Radio granskat som får pension plockar samtidigt ut pengar via sina bolag.
Anders Sjölund är 62 år och har varit riksdagsledamot. Från riksdagen får han ingen pension ännu. Men han kvitterar ut drygt 15 000 kronor i månaden efter sin tid som moderat kommunalråd i Umeå på 90-talet. Efter att han slutat som politiker startade han ett företag. Trots att han för tre år sen fick ut 14 miljoner kronor via bolaget fick han behålla sin kommunpension. Nu bor han i Spanien.
De avdankade politkerna är inga skurkar som utnyttjar de förmåner som finns. Vem som helst skulle göra detsamma. Frågan är däremot om regelverket är acceptabelt.
Vad får en snabbköpskassörska som förlorar jobbet? A-kassa med plikt att stå till arbetsmarkandens förfogande. Startar hon ett företag upphör a-kasseersättningen.
Politiker är ett hedersuppdrag och de flesta förtroendvalda och heltidspolitikerär värda all respekt och uppskattning.
Men om skillnaderna mellan politiker och väljare blir för stor uppstår lätt ett politikerförakt som lätt utvecklas till ett demokratiförakt.
Politker ska inte vara ett priviligerat frälse men regelverket måste värna deras möjlighet att återgå till arbetslivet.
Det måste gå att göra om regelverket så att det ger samma förutsättningar som gäller för de flesta andra i samhället.
DN ekonomi
SvD ledare
Annika Billström, 55, före detta socialdemokratiskt finansborgarråd i Stockholm, slutade 2006 och får nu ut 54 000 kronor i månaden i visstidspension. Hon har ett eget företag och tar ut en mindre lön från företaget men desto större vinst.
”Jag följer regelverket”, säger Billström.
Många av de politiker som Sveriges Radio granskat som får pension plockar samtidigt ut pengar via sina bolag.
Anders Sjölund är 62 år och har varit riksdagsledamot. Från riksdagen får han ingen pension ännu. Men han kvitterar ut drygt 15 000 kronor i månaden efter sin tid som moderat kommunalråd i Umeå på 90-talet. Efter att han slutat som politiker startade han ett företag. Trots att han för tre år sen fick ut 14 miljoner kronor via bolaget fick han behålla sin kommunpension. Nu bor han i Spanien.
De avdankade politkerna är inga skurkar som utnyttjar de förmåner som finns. Vem som helst skulle göra detsamma. Frågan är däremot om regelverket är acceptabelt.
Vad får en snabbköpskassörska som förlorar jobbet? A-kassa med plikt att stå till arbetsmarkandens förfogande. Startar hon ett företag upphör a-kasseersättningen.
Politiker är ett hedersuppdrag och de flesta förtroendvalda och heltidspolitikerär värda all respekt och uppskattning.
Men om skillnaderna mellan politiker och väljare blir för stor uppstår lätt ett politikerförakt som lätt utvecklas till ett demokratiförakt.
Politker ska inte vara ett priviligerat frälse men regelverket måste värna deras möjlighet att återgå till arbetslivet.
Det måste gå att göra om regelverket så att det ger samma förutsättningar som gäller för de flesta andra i samhället.
DN ekonomi
SvD ledare
onsdag 21 september 2011
Vill inte Näringslivet ha en saklig analys?
”SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) grundades 1948 av tre ledande personer inom näringslivet: Tore Browaldh, Axel Iveroth och Lars-Erik Thunholm. Huvudfinansiär var Näringslivets fond och SNS skulle vara ett värn mot genomförandet av arbetarrörelsens efterkrigsprogram – de 27 punkterna.
I dag svarar olika företag för cirka 40 procent av SNS:s rörelseintäkter och lika stor andel kommer från rörelse- och programintäkter av vilka merparten kommer från företag. 12 procent kommer från forskningsanslag och endast 3 procent från individuella medlemmar.
Vill man vara generös så lever SNS, trots sin bakgrund, i stort sett upp till dagens proklamation att SNS ”är en politiskt oberoende ideell förening som genom forskning, möten och bokutgivning bidrar till att beslutsfattare i politik, offentlig förvaltning och näringsliv kan fatta välgrundade beslut baserade på vetenskap och saklig analys.”
Det är ändå svårt att frigöra sig från misstanken att näringslivet har rätt stort inflytande på och i organisationen, och därmed på forskningen.
Inte mindre skeptisk blir man då forskningschefen Laura Hartman nu lämnar sin tjänst. Hennes rapport ”Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd?” kom ut bara för ett par veckor sedan. Där antas att privatiseringar i välfärden inte leder till ökad effektivitet.
(Se min blogg ”Privat välfärd inte effektivare”)
Borgerliga debattörer och arbetsgivare har nedvärderat hennes forskning.
Samtidigt som Laura Hartman går lämnar statsvetarprofessorn Olof Petersson SNS i protest mot ledningen.
Hur mycket tål Näringslivet av forskning ”baserad på vetenskap och saklig analys”?
Skånskan
DN Debatt
SvD Näringsliv
I dag svarar olika företag för cirka 40 procent av SNS:s rörelseintäkter och lika stor andel kommer från rörelse- och programintäkter av vilka merparten kommer från företag. 12 procent kommer från forskningsanslag och endast 3 procent från individuella medlemmar.
Vill man vara generös så lever SNS, trots sin bakgrund, i stort sett upp till dagens proklamation att SNS ”är en politiskt oberoende ideell förening som genom forskning, möten och bokutgivning bidrar till att beslutsfattare i politik, offentlig förvaltning och näringsliv kan fatta välgrundade beslut baserade på vetenskap och saklig analys.”
Det är ändå svårt att frigöra sig från misstanken att näringslivet har rätt stort inflytande på och i organisationen, och därmed på forskningen.
Inte mindre skeptisk blir man då forskningschefen Laura Hartman nu lämnar sin tjänst. Hennes rapport ”Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd?” kom ut bara för ett par veckor sedan. Där antas att privatiseringar i välfärden inte leder till ökad effektivitet.
(Se min blogg ”Privat välfärd inte effektivare”)
Borgerliga debattörer och arbetsgivare har nedvärderat hennes forskning.
Samtidigt som Laura Hartman går lämnar statsvetarprofessorn Olof Petersson SNS i protest mot ledningen.
Hur mycket tål Näringslivet av forskning ”baserad på vetenskap och saklig analys”?
Skånskan
DN Debatt
SvD Näringsliv
söndag 18 september 2011
Kina kan hjälpa Grekland
Den grekiska krisen handlar i första hand om de grekiska statsfinanserna d.v.s statens inkomster och utgifter. Problemet är att statsinkomsterna är för små i förhållande till utgifterna. Ekonomerna kräver att Grekland ska minska utgifterna radikalt, vilket drabbar väldigt många greker på ett eller annat sätt. Utom de välbärgade.
Men en ensidig utgiftsminskning kan rent av vara kontraproduktiv eftersom arbetslösheten ökar, den inhemska konsumtionen minskar, mygelekonomin och korruptionen förvärras. De fattiga skulle bli fler och klyftan mellan rika och fattiga bli större.
Att enbart minska utgifterna skulle kanske lösa de finasiella problemen men inte de ekonomiska.
Den grekiska staten måste få inkomster. Därtill krävs en genomgripande förändring av skattesystemet så att folk börjar betala skatt. En sådan förändring kommer att ta decennier.
Folket hyser en väl inrotad misstro mot staten och politken och man litar inte på att skattepengarna ger något tillbaka. Viljan att betala skatt är usel. Man litar inte på att andra betalar – ”så varför ska jag?”
Knepen att undandra sig skatt är hur inovativa som helst. Hela skattesystemet är uppbyggt på ett sätt som faktiskt gynnar skatteflykt.
Det är ett enormt arbete som de grekiska politikerna har framför sig. Det viktigaste är att enas om en skattereform. Det ser dock inte ut som om de politiska partierna kan samla sig till en nödvändig långsiktig omdaning.
Premiärminister Giorgios Papandreous har hittills ingett hopp med sin beslutsamhet. Han har gjort en heroisk insats som är värd all beundran. Men han har majoriteten i Grekland emot sig även stora delar av det egna partiet PASOK. Om Papandreou försvinner utbryter politisiskt kaos. Då blir krisen ödesdiger.
En politisk stabilietet och långsiktighet är alltså nödvändig.
Den gerkiska staten måste låna pengar under hela krisprogrammet. Problemet är att kreditigivarna är osäkra på om den grekiska staten kan betala tillbaka och därför kräver höga räntor på lånen. Vilket förvärrar Greklands situation.
Grekland skulle kunna göra som SAAB och Volvo. Ta hjälp från Kina, världens rikaste ekonomi.
Kineserna skulle naturligtvis kräva motprestationer men alla alternativ verkar värre.
DN
SvD
DN
DN
SvD
SvD
DN
Men en ensidig utgiftsminskning kan rent av vara kontraproduktiv eftersom arbetslösheten ökar, den inhemska konsumtionen minskar, mygelekonomin och korruptionen förvärras. De fattiga skulle bli fler och klyftan mellan rika och fattiga bli större.
Att enbart minska utgifterna skulle kanske lösa de finasiella problemen men inte de ekonomiska.
Den grekiska staten måste få inkomster. Därtill krävs en genomgripande förändring av skattesystemet så att folk börjar betala skatt. En sådan förändring kommer att ta decennier.
Folket hyser en väl inrotad misstro mot staten och politken och man litar inte på att skattepengarna ger något tillbaka. Viljan att betala skatt är usel. Man litar inte på att andra betalar – ”så varför ska jag?”
Knepen att undandra sig skatt är hur inovativa som helst. Hela skattesystemet är uppbyggt på ett sätt som faktiskt gynnar skatteflykt.
Det är ett enormt arbete som de grekiska politikerna har framför sig. Det viktigaste är att enas om en skattereform. Det ser dock inte ut som om de politiska partierna kan samla sig till en nödvändig långsiktig omdaning.
Premiärminister Giorgios Papandreous har hittills ingett hopp med sin beslutsamhet. Han har gjort en heroisk insats som är värd all beundran. Men han har majoriteten i Grekland emot sig även stora delar av det egna partiet PASOK. Om Papandreou försvinner utbryter politisiskt kaos. Då blir krisen ödesdiger.
En politisk stabilietet och långsiktighet är alltså nödvändig.
Den gerkiska staten måste låna pengar under hela krisprogrammet. Problemet är att kreditigivarna är osäkra på om den grekiska staten kan betala tillbaka och därför kräver höga räntor på lånen. Vilket förvärrar Greklands situation.
Grekland skulle kunna göra som SAAB och Volvo. Ta hjälp från Kina, världens rikaste ekonomi.
Kineserna skulle naturligtvis kräva motprestationer men alla alternativ verkar värre.
DN
SvD
DN
DN
SvD
SvD
DN
torsdag 15 september 2011
Ekonomipristagare: Mer socialliberalism i ekonomin!
Tidningen Affärsvärlden refererar en artikel ur den vetenskapliga tidskriften i Eastern Economic Journal där den prisbelönte ekonomiprofessorn Paul Krugman ber om ursäkt för den roll som ekonomer spelar i den rådande krisen.
– Vi har, milt uttryckt, inte levererat, skriver Paul Krugman.
Krugman förespråkar att vi bör gå tillbaka till den socialliberalism som John Maynard Keynes en gång etablerade där exempelvis staten spelar en mer aktiv roll för att skapa effektiva marknader.
”Jag är en ekonom, och det verkar som det som behövs är någon slags sociolog för att lösa vårt skrås problem”, skriver Krugman.
Den dogmatiska nyliberala skräcken för att satsa samhällskapital i ekonomin har präglat ekonomernas tankevärld under decennier. Genom att politkerna alltför mycket styrts av dessa teorier har krisen förvärrats.
Krugmans blogg
– Vi har, milt uttryckt, inte levererat, skriver Paul Krugman.
Krugman förespråkar att vi bör gå tillbaka till den socialliberalism som John Maynard Keynes en gång etablerade där exempelvis staten spelar en mer aktiv roll för att skapa effektiva marknader.
”Jag är en ekonom, och det verkar som det som behövs är någon slags sociolog för att lösa vårt skrås problem”, skriver Krugman.
Den dogmatiska nyliberala skräcken för att satsa samhällskapital i ekonomin har präglat ekonomernas tankevärld under decennier. Genom att politkerna alltför mycket styrts av dessa teorier har krisen förvärrats.
Krugmans blogg
måndag 12 september 2011
Man kan inte köpa tillbaka en förlorad barndom men kanske hindra framtida förluster
Som femåring, i början av fyrtiotalet, var jag under ungefär ett år inlämnad på katolskt barnhem. Nunnor skötte oss barn med viss stränghet men med omsorg.
Jag hade ett föräldrahem med kärleksfulla föräldrar och minns min tillfälliga barnhemsvistelse utan bitterhet. När jag till sist rymde hem från barnhemmet fick jag stanna hemma fast morsan var sjuk.
Mitt år på barnhemmet skiljer sig därmed från många andra barns som vistats på barnhem. I går visades dokumentären ”Ett oäkta barn” om Ulf Westerblad som tvingades tillbringa sin barndom på ”idiotanstalt”. Många barn kan berätta om lika hemska upplevelser och sabbade barndomar i fosterhem och barnhem.
Nu kräver dessa upprättelse, en ursäkt och ekonomisk kompensation från ”staten”. Naturligvis bör alla dessa få upprättelse. Men hur?
Bortsett från att en retroaktiv ekonomisk ersättning inte kan ge dem en lycklig barndom eller reparera deras förstörda livsmöjligheter är ersättningskravet inte problemfritt.
Dagens ”stat”, politiker, myndigheter, institutioner och anstaltspersonal är ju inte desamma som de skyldiga på 40-50-talen. Ska vi idag sota för dåtidens misstag och primitiva syn på barnuppfostran? Ska dagens skattebetalare betala för försyndelser som gjordes då för sjuttio-sextio år sedan?
Då finns det även andra grupper, t.ex. de som blivit offer för ett osunt arbetsliv, som ska kompenseras för kärlkramp, stenlunga, cancer, invaliditet m.m.
Och alla de barn som inte placerades på barnhem men som misshandlades av sina egna föräldrar i trasiga och misslyckade hem. Kan de begära ersättning för att ”samhället” inte ingrep och tog hand om dem? Varifrån ska de begära ersättning? Och alla de barn som led av dyslexi, ADHD och andra handikapp som då inte var diagnosicerade och därför gjorde deras barndom till ett helvete. Många av dem finns i dag på fångvårdsanstalterna.
Det finns också många barn för vilka barnhemmet och fosterhem var ett bättre alternativ än den tillvaro de befann sig i. Fosterhemmet blev deras räddning. De ska följaktligen inte ha ersättning.
Å andra sidan kan väl de cirka 900 vanvårdade, som lämnat sina berättelser till vanvårdsutredningen, få 250 000 kronor var. Det blir en utgift på 225 miljoner vilket inte sänker statskassan.
Fast den bästa upprättelsen är kanske att satsa skattepengarna på åtgärder som gör att det i framtiden inte finns några barn som känner att de behöver en upprättelse från samhället.
Samhällets styvbarn
Vanvårdsutredningen
Expressen
DN Debatt
DN Nyheter
SvD Ledare
DN Ledare
GP Ledare
Jag hade ett föräldrahem med kärleksfulla föräldrar och minns min tillfälliga barnhemsvistelse utan bitterhet. När jag till sist rymde hem från barnhemmet fick jag stanna hemma fast morsan var sjuk.
Mitt år på barnhemmet skiljer sig därmed från många andra barns som vistats på barnhem. I går visades dokumentären ”Ett oäkta barn” om Ulf Westerblad som tvingades tillbringa sin barndom på ”idiotanstalt”. Många barn kan berätta om lika hemska upplevelser och sabbade barndomar i fosterhem och barnhem.
Nu kräver dessa upprättelse, en ursäkt och ekonomisk kompensation från ”staten”. Naturligvis bör alla dessa få upprättelse. Men hur?
Bortsett från att en retroaktiv ekonomisk ersättning inte kan ge dem en lycklig barndom eller reparera deras förstörda livsmöjligheter är ersättningskravet inte problemfritt.
Dagens ”stat”, politiker, myndigheter, institutioner och anstaltspersonal är ju inte desamma som de skyldiga på 40-50-talen. Ska vi idag sota för dåtidens misstag och primitiva syn på barnuppfostran? Ska dagens skattebetalare betala för försyndelser som gjordes då för sjuttio-sextio år sedan?
Då finns det även andra grupper, t.ex. de som blivit offer för ett osunt arbetsliv, som ska kompenseras för kärlkramp, stenlunga, cancer, invaliditet m.m.
Och alla de barn som inte placerades på barnhem men som misshandlades av sina egna föräldrar i trasiga och misslyckade hem. Kan de begära ersättning för att ”samhället” inte ingrep och tog hand om dem? Varifrån ska de begära ersättning? Och alla de barn som led av dyslexi, ADHD och andra handikapp som då inte var diagnosicerade och därför gjorde deras barndom till ett helvete. Många av dem finns i dag på fångvårdsanstalterna.
Det finns också många barn för vilka barnhemmet och fosterhem var ett bättre alternativ än den tillvaro de befann sig i. Fosterhemmet blev deras räddning. De ska följaktligen inte ha ersättning.
Å andra sidan kan väl de cirka 900 vanvårdade, som lämnat sina berättelser till vanvårdsutredningen, få 250 000 kronor var. Det blir en utgift på 225 miljoner vilket inte sänker statskassan.
Fast den bästa upprättelsen är kanske att satsa skattepengarna på åtgärder som gör att det i framtiden inte finns några barn som känner att de behöver en upprättelse från samhället.
Samhällets styvbarn
Vanvårdsutredningen
Expressen
DN Debatt
DN Nyheter
SvD Ledare
DN Ledare
GP Ledare
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
