SVT:s Uppdrag Granskning berättade i går kväll om hur de filippinska sjömännen ombord på Stena Lines färjor Britanica och Hollandica får en timlön på 18 kronor (2 dollar i timmen) medan de europeiska sjömännen får en vanlig lön. Alla har samma arbetsuppgifter men de
filippinska arbetarna jobbar 12 timmar om dygnet, alla dagar i veckan, i sex månader innan deras kontrakt upphör och de blir uppsagda och måste söka jobb igen. De europeiska sjömännen jobbar i max två veckor i sträck och därefter är lediga i en eller två veckor med betalning.
De svenska företagen försöker ersätta svenska löntagare med importerad billig arbetskraft och vidtar en massa åtgärder för att göra detta möjligt. T.ex. anställer de billig arbetskraft via utländska bemanningsföretag för kortare arbetsperioder eller så låter de den importerade arbetskraften uppträda som underentreprenörer som egna enskilda företag. Oavsett metod betalar de arbetskraften sämre och ger den sämre arbetsvillkor. Arbetsgivarnas organisationer och partier jobbar metodiskt för att montera ner den svenska modellen.
Arbetsgivarna i industriländerna brukar förklara att deras företags vinstnivåer sjunker eftersom konkurrensföretagen i andra länder har tillgång till billigare arbetskraft.
Men vinsterna behöver inte vara låga för att företagen börjar snegla mot billigare arbetskraft, de kan bara vara otillräckliga för ägarnas krav på avkastning. Avkastningskraven ökar.
Arbetsgivare och kapitalister behöver för den skull inte vara onda eller giriga. Den ekonomiska världsordningen tvingar dem att pressa kostnaderna och att överexploatera arbetskraft och miljö. Löntagarna från fattiga länder tvingas ta de jobb som erbjuds eftersom alternativet, arbetslöshet och total fattigdom, är sämre. De måste överleva.
Hela den kapitalistiska världsordningen har sin egen järnhårda logik.
Utvecklingen är inte ny utan har pågått i ett par hundra år. Tillfälliga förbättringar för löntagarna har uppnåtts, bl.a. i de länder som tidigast industrialiserades och kunde dra nytta av koloniala tillgångar, men i dag ökar åter pressen på löntagarna här. Den ekonomiska globala strukturen strävar efter utjämning.
Den som tror att kapitalet kan göras ”snällare” misstar sig.
Det har aldrig skett utan motstånd och kamp från löntagarna.
De som pratar om att ”vi måste tänka om” och befria oss från ”ekonomismen” är naiva och okunniga. Vi kan aldrig gå tillbaka till någon guldålder. Historien rullar obevekligen på.
Och den som anser att kapitalägarna, genom att anställa arbetskraft till slavliknande villkor, gör en välgärning är falsk eller korkad.
Frågan är hur vänstern ställer sig till problemet.
De vietnamesiska bärplockarna är ett exempel på hur arbetskraft kan utnyttjas.
Byggföretag importerar billiga polska byggnadsarbetare som står utanför kollektivatalen.
SvD
DN
torsdag 31 mars 2011
söndag 27 mars 2011
Ord utan tanke aldrig himlen når
Politiskt ”nytänkande” är ett positivt laddat ord. Utan innehåll.
Följaktligen använde fascisterna i Italien, i början av 1900-talet, begreppet och definierade sin rörelse som ”nytänkande” i förhållande till de mossiga ideologierna demokratism, socialism och liberalism.
Ungefär samtidigt stod bolsjevikerna, i det blivande Sovjetunionen, för revolutionärt ”nytänkande”.
Historiskt sett var det, redan i slutet av 1800-talet, socialdemokratin som stod för nytänkandet i förhållande till den borgerliga ideologin.
”Nytänkande” är således inte särskilt nytt.
I dag används politiskt ”nytänkande” i andra sammanhang än i början av förra seklet.
När de borgerliga ledarskribenterna i dag talar om ”nytänkande” för socialdemokratins räkning – för det är i det sammanhanget de använder begreppet – så menar de socialdemokratins närmande till borgerlighetens åsikter.
Varför detta nu skulle innebära ett ”nytänkande” är för mig en gåta.
Kanske för att Moderaternas nytänkande innebar ett accepterande av socialdemokratiska idéer?
Då dagens socialdemokrater själva inbördes talar om ”nytänkande” fungerar begreppet mest som ett tillhygge i striden mellan olika falanger inom partiet.
”Vi står för nytänkande medan ni är traditionalister”.
Borgerliga ledarskribenter och andra sossehatare älskar att applicera dessa tomma begrepp på socialdemokratin.
Borgerliga ledarskribenter och okunniga journalister är också kåta på att använda ”vänstern” och ”högern” för olika grupper inom socialdemokratin. Det är så lättvindigt och kräver ingen djupare analys. Tyvärr har även partimedlemmar hamnat i detta moras.
Att snacka om vänster och höger inom socialdemokratin innebär en meningslös paradox så länge ingen, i varje särskilt fall, kan definiera vad som kännetecknar de olika begreppen.
För om det finns en vänster och höger inom socialdemokratin så måste det finnas en höger även inom denna påstådda socialdemokratiska vänster. Och en motsvarande vänster inom den påstådda högern.
Och inom denna påstådda höger, inom denna påstådda vänster inom respektive påstådd vänster eller höger, måste det väl även där finnas även en vänster och en höger. I all oändlighet intill sekterism och individnivå.
DN
DN Debatt
GP
SvD
Sydsvenskan
AB
Expressen
Följaktligen använde fascisterna i Italien, i början av 1900-talet, begreppet och definierade sin rörelse som ”nytänkande” i förhållande till de mossiga ideologierna demokratism, socialism och liberalism.
Ungefär samtidigt stod bolsjevikerna, i det blivande Sovjetunionen, för revolutionärt ”nytänkande”.
Historiskt sett var det, redan i slutet av 1800-talet, socialdemokratin som stod för nytänkandet i förhållande till den borgerliga ideologin.
”Nytänkande” är således inte särskilt nytt.
I dag används politiskt ”nytänkande” i andra sammanhang än i början av förra seklet.
När de borgerliga ledarskribenterna i dag talar om ”nytänkande” för socialdemokratins räkning – för det är i det sammanhanget de använder begreppet – så menar de socialdemokratins närmande till borgerlighetens åsikter.
Varför detta nu skulle innebära ett ”nytänkande” är för mig en gåta.
Kanske för att Moderaternas nytänkande innebar ett accepterande av socialdemokratiska idéer?
Då dagens socialdemokrater själva inbördes talar om ”nytänkande” fungerar begreppet mest som ett tillhygge i striden mellan olika falanger inom partiet.
”Vi står för nytänkande medan ni är traditionalister”.
Borgerliga ledarskribenter och andra sossehatare älskar att applicera dessa tomma begrepp på socialdemokratin.
Borgerliga ledarskribenter och okunniga journalister är också kåta på att använda ”vänstern” och ”högern” för olika grupper inom socialdemokratin. Det är så lättvindigt och kräver ingen djupare analys. Tyvärr har även partimedlemmar hamnat i detta moras.
Att snacka om vänster och höger inom socialdemokratin innebär en meningslös paradox så länge ingen, i varje särskilt fall, kan definiera vad som kännetecknar de olika begreppen.
För om det finns en vänster och höger inom socialdemokratin så måste det finnas en höger även inom denna påstådda socialdemokratiska vänster. Och en motsvarande vänster inom den påstådda högern.
Och inom denna påstådda höger, inom denna påstådda vänster inom respektive påstådd vänster eller höger, måste det väl även där finnas även en vänster och en höger. I all oändlighet intill sekterism och individnivå.
DN
DN Debatt
GP
SvD
Sydsvenskan
AB
Expressen
Män som hatar sossar
”En del av mitt borgerliga jag älskar när borgerliga opinionsbildare tvålar till socialdemokratin. Jag bekänner att jag i tankar, ord och gärningar rent av kan känna skadeglädje när det går illa för S, eller när de gör eller säger något som kan
leda dem ännu längre ut på plankan, ännu närmare avgrunden. Åh, jag njuter när borgerlighetens skarpaste kämpe i allmänhetens tornerspel fäller sin lans och stöter ännu en socialdemokratisk klumpeduns ur sadeln. När vår, just det, när vår elegantaste florettfäktare med några osynligt snabba handlovsrörelser klär av sin motståndare inpå bara kroppen.”
Så skriver, i dagens SvD, förre vänstermannen Göran Skytte.
Hatet mot socialdemokratin är det enda han har kvar från vänstertiden.
Jag minns från 60/70-talet hur de som kallade sig vänster och kommunister verkligen hatade sossar och beskrev dem som arbetarklassens förrädare. Kampen mot socialdemokratin gick därför alltid före klasskampen.
Vanligen kom de ivrigaste sossehatarna från borgerliga hem och vanligen var de inne i en akademisk karriär.
De fackligt verksamma kommunisterna var inte lika hatiska mot socialdemokratin men smittades av studentvänsterns retorik.
I dag har en del av dessa f.d. vänstermän blivit sossar. Andra har resignerat och struntar i politiken. Men inte få har konverterat och blivit extremt borgerliga. Finansmannen Björn Wahlroos, Nordeas nyvalde ordförande, är ett exempel på dessa borgerliga extremister.
Vad de har kvar från vänstertiden är sossehatet.
leda dem ännu längre ut på plankan, ännu närmare avgrunden. Åh, jag njuter när borgerlighetens skarpaste kämpe i allmänhetens tornerspel fäller sin lans och stöter ännu en socialdemokratisk klumpeduns ur sadeln. När vår, just det, när vår elegantaste florettfäktare med några osynligt snabba handlovsrörelser klär av sin motståndare inpå bara kroppen.”
Så skriver, i dagens SvD, förre vänstermannen Göran Skytte.
Hatet mot socialdemokratin är det enda han har kvar från vänstertiden.
Jag minns från 60/70-talet hur de som kallade sig vänster och kommunister verkligen hatade sossar och beskrev dem som arbetarklassens förrädare. Kampen mot socialdemokratin gick därför alltid före klasskampen.
Vanligen kom de ivrigaste sossehatarna från borgerliga hem och vanligen var de inne i en akademisk karriär.
De fackligt verksamma kommunisterna var inte lika hatiska mot socialdemokratin men smittades av studentvänsterns retorik.
I dag har en del av dessa f.d. vänstermän blivit sossar. Andra har resignerat och struntar i politiken. Men inte få har konverterat och blivit extremt borgerliga. Finansmannen Björn Wahlroos, Nordeas nyvalde ordförande, är ett exempel på dessa borgerliga extremister.
Vad de har kvar från vänstertiden är sossehatet.
fredag 25 mars 2011
Kapitalisterna och välfärden
Vill du läsa en bra genomlysning av hur kapitalisterna tjänar pengar på välfärdsföretag kan jag rekommendera artikelserien ”Välfärdens nya herrar” med artiklarna
”Pensioner göder välfärdsjättarna” 25 mars
”Tystnad från riskkapitalisterna” 25 mars
”Miljardklipp på skattepengar” 10 mars
”
Välfärd ger goda vinster” 9 mars
”Skattepengar lockar riskkapitalister” 8 mars.
Nej, det är ingen socialdemokratisk s.k. tankesmedja eller vänsterblaska som står för den grundliga och avslöjande genomgången, utan SvD.
Antar att pojkarna Robert Noord och Magnus Sundberg, tankesmedjan Urban inte läst artiklarna.
”Pensioner göder välfärdsjättarna” 25 mars
”Tystnad från riskkapitalisterna” 25 mars
”Miljardklipp på skattepengar” 10 mars
”
Välfärd ger goda vinster” 9 mars
”Skattepengar lockar riskkapitalister” 8 mars.
Nej, det är ingen socialdemokratisk s.k. tankesmedja eller vänsterblaska som står för den grundliga och avslöjande genomgången, utan SvD.
Antar att pojkarna Robert Noord och Magnus Sundberg, tankesmedjan Urban inte läst artiklarna.
torsdag 24 mars 2011
Vem vinner och vem förlorar på välfärden?
Socialdemokraterna bör sluta uppröras över vinster som välfärdsföretag genererar. Sätt punkt för debatten om vinster i välfärden och låt kapitalisterna göra jobbet. Det skriver Robert Noord (S) och Magnus Sundberg, tankesmedjan Urban(S) i dagens SvD.
Det är inte fel med vinster, men vinsten ska inte vara huvudsaken i välfärden.
Men det är just vad den är för riskbolag och andra kapitalister. Riskbolag och andra kapitalister måste prioritera vinsterna annars sviker de sin uppgift, att ackumulera och samla kapital. Investerarna vill naturligtvis ha utdelning på sina penger.
Vinster i en verksamheter uppkommer genom effektivisering, rationalisering och kostnadssänkningar. Och genom skillnaden mellan kostnaden för den levererade produkten och priset för denna.
Effektivisering, rationalisering och kostnadssänkningar är oftast bra när det gäller att tillverka och sälja pumpar, kulspetspennor, bilar, sängkläder, skördetröskor, napplaskor, spik och konserverad gröt.
Men i välfärden har vi med människor att göra, ofta människor som är maktlösa och kräver mänsklig omsorg och vård.
Effektivisering innebär i stället bl.a. att minska på personal och sänka arbetsinsatserna. Är det inte personalbristen som är dagens problem inom omsorgen?
Därför kan inte vinsten vara ett primärt mål inom välfärdsområdet.
För det andra så är det inte marknadsmässigt sunt att det är statliga och kommunala pengar som pumpas in i marknaden. Marknaden ska ju, enligt liberal dogm, vara fri från statlig inblandning.
Granskar man vad som hittills hänt inom den marknadsutsatta välfärden så tycks resultatet varken vara till fördel för dem som behöver välfärden eller för skattebetalarna.
Däremot har kapitalvinsterna i de flesta fall varit goda. Ta skolan som exempel.
Kommunerna är skyldiga att skaffa lokaler till friskolorna. Detta sker ofta genom att man tvingas krångla med befintliga lokaler eller skapa fram nya.
Kommunernas möjlighet till översikt och långsiktig planering försämras.
Friskolorna bedriver sin verksamhet genom att skippa skolbibliotek, gymnastiksalar m.m.
En rationalisering som ökar vinstmöjligheterna. Men gynnar det eleverna? De kommunala skolorna slipper inte dessa kostnader.
De flesta friskolor får elever från hem där föräldrarna är engagerade i sina barns skolgång, där det finns en studietradition i hemmen, kort sagt motiverade elever med uppbackning hemifrån.
Många friskolor är specialiserade, t.ex. engelska skolan, och kan därför koncentrera sina insatser på ett sätt som den kommunala skolan inte kan.
I dag är många elever utbildningsmässigt handikappade genom att ha olika bokstavsdiagnoser, kommer från invandrarhem där inte svenska talas hemma o.s.v.
Den kommunala skolan måste ta emot alla elever som inte sökt till friskolorna.
Det uppstår alltså en skillnad mellan friskolans arbetsuppgift och den kommunala skolans.
Trots detta ska den kommunala skolpengen vara lika för friskolan som den kommunala.
Det finns alltså ett utrymme för friskolorna att ta hem vinster som den kommunala skolan inte har. I stället tappar den kommunala skolan möjligheter att förbättra sin ekonomiska situation. Elevunderlaget i kommunala skolor minskar vilket skapar kostnadskrävande problem.
I dag är det ingen konkurrensneutralitet mellan friskolorna och den kommunala skolan. Den senare får sämre förutsättningar än friskolorna.
Och glöm inte att det är skattebetalarna som står för kapitalinsatserna! Kapitalisterna själva investerar måttligt. I själva verket är det fråga om en enorm överföring av skattemedel till storföretag som gör vinster på att ”rationalisera” sjukvård, omsorg, utbildning och uppfostran.
Kanske bör jag tillägga att det finns friskolor som fungerar bra och som drivs i ideella eller pedagogiska syften där vinsten kan uppkomma som en extra bonus. Om dessa vinster återinförs i verksamheten är det inget som stör en sosse som mig.
De skolorna drivs av entreprenörer med intresse för verksamheten.
Robert Noord (S) och Magnus Sundberg har kanske spetsat till sitt inlägg i syfte att få igång en debatt. Men deras inlägg vittnar inte om att de begripit så värst mycket av samtidens problem. De tycks t.ex. sätta likhetstecken mellan entreprenörer och kapitalister.
Och inte öppnar deras inlägg för en sund pragmatism när det gäller inställningen till vinst inom välfärden. I stället är det uttryck för dogmatisk och enögd liberalism.
Vad socialdemokratin behöver är en ordentlig uppföljning av vad privatiseringar och kapitaliststyrd välfärd hittills givit för resultat.
Mer kunskap alltså.
Till dess att vi vet mer: Låt kapitalisterna sköta vad dem tillkommer och ge välfärden vad den behöver genom direkta skatteinvesteringar.
Se även tidigare inlägg
Samt detta
Det är inte fel med vinster, men vinsten ska inte vara huvudsaken i välfärden.
Men det är just vad den är för riskbolag och andra kapitalister. Riskbolag och andra kapitalister måste prioritera vinsterna annars sviker de sin uppgift, att ackumulera och samla kapital. Investerarna vill naturligtvis ha utdelning på sina penger.
Vinster i en verksamheter uppkommer genom effektivisering, rationalisering och kostnadssänkningar. Och genom skillnaden mellan kostnaden för den levererade produkten och priset för denna.
Effektivisering, rationalisering och kostnadssänkningar är oftast bra när det gäller att tillverka och sälja pumpar, kulspetspennor, bilar, sängkläder, skördetröskor, napplaskor, spik och konserverad gröt.
Men i välfärden har vi med människor att göra, ofta människor som är maktlösa och kräver mänsklig omsorg och vård.
Effektivisering innebär i stället bl.a. att minska på personal och sänka arbetsinsatserna. Är det inte personalbristen som är dagens problem inom omsorgen?
Därför kan inte vinsten vara ett primärt mål inom välfärdsområdet.
För det andra så är det inte marknadsmässigt sunt att det är statliga och kommunala pengar som pumpas in i marknaden. Marknaden ska ju, enligt liberal dogm, vara fri från statlig inblandning.
Granskar man vad som hittills hänt inom den marknadsutsatta välfärden så tycks resultatet varken vara till fördel för dem som behöver välfärden eller för skattebetalarna.
Däremot har kapitalvinsterna i de flesta fall varit goda. Ta skolan som exempel.
Kommunerna är skyldiga att skaffa lokaler till friskolorna. Detta sker ofta genom att man tvingas krångla med befintliga lokaler eller skapa fram nya.
Kommunernas möjlighet till översikt och långsiktig planering försämras.
Friskolorna bedriver sin verksamhet genom att skippa skolbibliotek, gymnastiksalar m.m.
En rationalisering som ökar vinstmöjligheterna. Men gynnar det eleverna? De kommunala skolorna slipper inte dessa kostnader.
De flesta friskolor får elever från hem där föräldrarna är engagerade i sina barns skolgång, där det finns en studietradition i hemmen, kort sagt motiverade elever med uppbackning hemifrån.
Många friskolor är specialiserade, t.ex. engelska skolan, och kan därför koncentrera sina insatser på ett sätt som den kommunala skolan inte kan.
I dag är många elever utbildningsmässigt handikappade genom att ha olika bokstavsdiagnoser, kommer från invandrarhem där inte svenska talas hemma o.s.v.
Den kommunala skolan måste ta emot alla elever som inte sökt till friskolorna.
Det uppstår alltså en skillnad mellan friskolans arbetsuppgift och den kommunala skolans.
Trots detta ska den kommunala skolpengen vara lika för friskolan som den kommunala.
Det finns alltså ett utrymme för friskolorna att ta hem vinster som den kommunala skolan inte har. I stället tappar den kommunala skolan möjligheter att förbättra sin ekonomiska situation. Elevunderlaget i kommunala skolor minskar vilket skapar kostnadskrävande problem.
I dag är det ingen konkurrensneutralitet mellan friskolorna och den kommunala skolan. Den senare får sämre förutsättningar än friskolorna.
Och glöm inte att det är skattebetalarna som står för kapitalinsatserna! Kapitalisterna själva investerar måttligt. I själva verket är det fråga om en enorm överföring av skattemedel till storföretag som gör vinster på att ”rationalisera” sjukvård, omsorg, utbildning och uppfostran.
Kanske bör jag tillägga att det finns friskolor som fungerar bra och som drivs i ideella eller pedagogiska syften där vinsten kan uppkomma som en extra bonus. Om dessa vinster återinförs i verksamheten är det inget som stör en sosse som mig.
De skolorna drivs av entreprenörer med intresse för verksamheten.
Robert Noord (S) och Magnus Sundberg har kanske spetsat till sitt inlägg i syfte att få igång en debatt. Men deras inlägg vittnar inte om att de begripit så värst mycket av samtidens problem. De tycks t.ex. sätta likhetstecken mellan entreprenörer och kapitalister.
Och inte öppnar deras inlägg för en sund pragmatism när det gäller inställningen till vinst inom välfärden. I stället är det uttryck för dogmatisk och enögd liberalism.
Vad socialdemokratin behöver är en ordentlig uppföljning av vad privatiseringar och kapitaliststyrd välfärd hittills givit för resultat.
Mer kunskap alltså.
Till dess att vi vet mer: Låt kapitalisterna sköta vad dem tillkommer och ge välfärden vad den behöver genom direkta skatteinvesteringar.
Se även tidigare inlägg
Samt detta
lördag 19 mars 2011
Den enes död är den andres vinst
Japans valuta yenen steg i kurs sedan landet drabbats av svåra katastrofer.
Normalt borde yenen ha försvagats särskilt som den japanska centralbanken i veckan tryckt upp och öst ut enorma summor pengar på den interna bankmarknaden för att hindra att en fullständig börspanik skulle bryta ut.
G7-länderna enades därför i fredags om att hjälpa ett pressat Japan genom att stoppa yenens kursuppgång. Ingripandet gjordes genom samordnade försäljningar av yen och köp av dollar och euro för mångmiljardbelopp på den internationella valutamarknaden.
Det samordnade ingripandet på valutamarknaden ledde också till en snabb försvagning av yenen, och att Tokyobörsen gick upp en smula.
Det finns många officiella förklaringar till att yenen stigit. En förklaring är att japanska försäkringsbolag och andra finansiella institutioner redan börjat ta hem investerat kapital från utlandet för att bekosta krisåtgärderna i hemlandet. Men den förklaringen avvisas av japanska myndigheter.
En annan förklaring är att japanska hushåll kan ha börjat ta hem pengar som de placerat i utlandet för att få bättre ränta. En tredje är att krisen minskat de normala utflödena av kapital från Japan och en fjärde att krisen kan ha tvingat spekulanter att köpa mer yen för att klara sina affärer.
En femte förklaring kan vara, men den är inte officiell, att valutaspekulanter köpt yen för att de spekulerar i att valutan ska öka värde när återuppbyggnadsarbetet tar fart.
E24
Affärsvärlden
SvD
DN
Veckans Affärer
Normalt borde yenen ha försvagats särskilt som den japanska centralbanken i veckan tryckt upp och öst ut enorma summor pengar på den interna bankmarknaden för att hindra att en fullständig börspanik skulle bryta ut.
G7-länderna enades därför i fredags om att hjälpa ett pressat Japan genom att stoppa yenens kursuppgång. Ingripandet gjordes genom samordnade försäljningar av yen och köp av dollar och euro för mångmiljardbelopp på den internationella valutamarknaden.
Det samordnade ingripandet på valutamarknaden ledde också till en snabb försvagning av yenen, och att Tokyobörsen gick upp en smula.
Det finns många officiella förklaringar till att yenen stigit. En förklaring är att japanska försäkringsbolag och andra finansiella institutioner redan börjat ta hem investerat kapital från utlandet för att bekosta krisåtgärderna i hemlandet. Men den förklaringen avvisas av japanska myndigheter.
En annan förklaring är att japanska hushåll kan ha börjat ta hem pengar som de placerat i utlandet för att få bättre ränta. En tredje är att krisen minskat de normala utflödena av kapital från Japan och en fjärde att krisen kan ha tvingat spekulanter att köpa mer yen för att klara sina affärer.
En femte förklaring kan vara, men den är inte officiell, att valutaspekulanter köpt yen för att de spekulerar i att valutan ska öka värde när återuppbyggnadsarbetet tar fart.
E24
Affärsvärlden
SvD
DN
Veckans Affärer
fredag 18 mars 2011
Skärp er vårdbiträden och andra slöfockar!
Mats Jansson fick över 17 miljoner kronor i ersättning och förmåner under sitt sista år som vd för SAS. För sin sex månader långa uppsägningsperiod - av vilken han jobbade endast en månad - fick han 7,2 miljoner, skriver E24.
Vilken kapacitet! Han måste ha slitit hårt och är säkert väl värd varenda krona, eftersom SAS styrelse, som ger honom ersättningen, består av omdömesgilla personer.
Men man undrar varför t.ex. det sjukvårdsbiträde som vårdar dina gamla föräldrar, bara gör rätt för 22500 i månaden (290 gånger mindre). Det bör alltså finnas en potential för vårdbiträdena och andra lågavlönade att lägga på några kol och blir lika duktiga som Mats Jansson.
Veckans Affärer
SvD
Vilken kapacitet! Han måste ha slitit hårt och är säkert väl värd varenda krona, eftersom SAS styrelse, som ger honom ersättningen, består av omdömesgilla personer.
Men man undrar varför t.ex. det sjukvårdsbiträde som vårdar dina gamla föräldrar, bara gör rätt för 22500 i månaden (290 gånger mindre). Det bör alltså finnas en potential för vårdbiträdena och andra lågavlönade att lägga på några kol och blir lika duktiga som Mats Jansson.
Veckans Affärer
SvD
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
