Förslag till ett nytt bildningsbegrepp

SvD har haft en märklig serie under vårvintern där man velat diskutera bildningsbegreppet.

Utgångspunkten är en artikel om bildning av författaren ThomasSteinfeld i vilken han, enligt hans mening, går till rätta med 13 allvarliga missuppfattningar om bildning.
Därefter har tidningen bett ett antal akademiker att lista vad som de anser är nödvändiga kunskaper för bildning på sina respektive specialområde.

Serien avslutas med en uppmaning från Madelaine Levy: ”Låtoss skapa ett modernt bildningsideal”

Här är mitt förslag:

Den som är bildad har kunskap om samband och sammanhang på många olika mänskliga områden som till exempel historia, kultur, traditioner, samhälle, samlevnad, natur, ekonomi, levnadsförhållanden, lantbruk, arbetsliv och allt annat mänskligt.
Bildningen ligger i att se sambanden och sammanhangen i tillvaron och dra slutsatser utifrån det.
Ingen människa kan uppnå total bildning och i begreppet innefattar också en livshållning inte bara kunskap.

En bildad människa visar tolerans, förståelse, vidsynthet och klokskap i relation till andra människor. Den bildade människan har också förmåga att förmedla en del av sin bildning till andra människor.

För att du ska kunna vara bildad krävs att du är nyfiken, att du ständigt vill öka dina kunskaper om världen och människorna, ser alternativa och olika svar på frågor och problem, lär av erfarenhet och tillämpar vad du lärt. Och, som sagt, ser samband och sammanhang.

Inte bara boklig kunskap utan också livserfarenheter ger vidgad bildning.

Utbildning ger inte bildning. En professor är inte nödvändigtvis mer bildad än en svarvare eller städerska.

Det finns inget fast bildningsmått och ingen avgränsad definition av bildningsbegreppet utan det är relativt, individuellt och obegränsat.
Bildning är - på samma sätt som frihet, demokrati, godhet - relativ i tid och rum och ständigt föränderlig.
Man kan alltså inte lista vad som ingår i bildningsbegreppet eller vilka människor som är mest bildade.

En människas bildning framgår inte hur mycket data eller hur många romaner hon kan räkna upp som hon har läst utan från hennes levnadspraktik.

Här är SvD:s enfaldiga listor, som jag utgår ifrån inte är allvarligt menade som någon slag kanon utan som en tankelek. Men i alla fall:
Litteratur 

Historia
Se även min blogg

Korta romaner

TV-serier 

Svenska språket 

Film 

Konst 

Musik 

Teater

Med tanke på SvD:s presentation av bildningsbegreppet vore nog en diskussion om ett modernt bildningsbegrepp nödvändig.

ABF i Stockholm ordnar en debatt om bildningsbegreppet onsdag 31 mars ABF-huset kl. 18.00

Hundra år gammalt nyspråk

I George Orwells dystopi ”Nittonhundraåttiofyra”, som kom ut 1949, beskriver författaren ett hårt och totalitärt samhälle där folket, ”prolerna”, lärt sig tre grundteser: ”Krig är fred”, ”Frihet är slaveri” och ”Okunnighet är styrka”. Genom ”Sanningsministeriet” vill makthavarna förändra språket så att ordens värden är förvända, upphävda och utbytbara. ”Nyspråket” ska dölja verkligheten, radera ut historien och hindra det kritiska tänkandet - förutsättningarna för makten över prolerna.

I LO:s kongressprotokoll från 1906, den fjärde ordinarie kongressen, används begreppet ”arbetsköpare” om motparten. Senare kom det att heta ”arbetsgivare” vilket, sedan hundra år tillbaka, är det allmänt vedertagna begreppet.
Enligt Nationalencyklopedins Ordbok härrör begreppet ”Arbetsköpare” från ”socialistisk debatt och jargong.” Enligt samma ordbok är ”arbetsgivare” en ”person eller organisation som anställer och avlönar personal”.

Men ”arbetsköpare” borde väl vara ett logiskt begrepp på arbetsmarknaden eftersom det som säljs och köps på denna marknad är arbetskraft. Och vem köper och vem säljer arbetskraft på arbetsmarknaden?
Det finns flera begrepp, inom just arbetsmarknaden, som är av samma slag.
Den som säljer sin arbetskraft kallas följaktligen ”arbetstagare”. Eller löntagare.
Eftersom det är saligare att giva än att taga förstår man varför det blivit så.
Men är arbetsgivaren snål som inte giver den arbetslöse arbete? Ska den arbetslöse arbetstagaren kanske taga arbete från den njugge arbetsgivaren? Nej det blir fel. Därför är den arbetslöse inte arbetslös utan ”friställd” d.v.s. ställd fri från arbete. Den friställde saknar därmed ”sysselsättning” och har således ingenting att syssla med och kan därför inte taga lön av arbetsgivaren.

Då lönearbetet, för hundra år sedan, blev en dominerande relation mellan arbete och kapital och i samhällsekonomin torde det ha vållat Sanningsministeriet en del bekymmer men ministeriet har onekligen lyckats i sitt uppsåt.