Om framtidstro

Som bekant är ingenting så svårt att sia om som om framtiden. 

Trots detta bör man ha en framtidstro. Man kan ju se tendenser. Och man kan hoppas.
Utan framtidstro riskerar man att bli handlingsförlamad, nihilist, cynisk eller passiviserad.

Ens framtidstro kan omfatta den egna livssfären, livstiden och barnens och barnbarnens framtid,
Men helst bör man dessutom ha en tro på hur samhället, hela världen eller mänskligheten kommer att utveckla sig. Framtiden kan vara nära eller långt bort.
Man kan också vara pessimistisk om framtiden. Måla upp dystopier eller undergångsscenarier.

Om man är pessimist eller optimist kan bero på vilken mikrobflora man har i tarmarna, på ens gener, ens bildning och livserfarenheter och sociala status. Kort sagt, ens personlighet och hur man mår.

Det förefaller också som det finns lika många framtidsvisioner som människor.
Olika grupper av människor kan emellertid enas om en gemensam framtidsuppfattning.

En stark och månghövdad optimistisk tro på framtiden behöver inte leda till en bättre framtid.

I Ryssland, i slutet av oktober 1917, sammanträdde arbetar-, soldat- och bondesovjeternas nationella kongress, där bolsjevikerna hade absolut majoritet med omkring 390 delegater, till vilka även vänstermensjevikerna och vänstersocialistrevolutionärerna anslöt sig.
Kongressen talade om revolution som en väg mot en bättre framtid.

I oktober 1922 marscherade 30 000 svartskjortor mot Rom med en dröm om en nära framtid fri från sånt skit som liberalism, socialism och kommunism. De drömde om en reglerad, klassöverskridande stat och de ville göra Italien starkt igen.

Några män i en Bayersk ölhall 1923. De ville förändra det Tyska riket, göra nationen stark igen och skapa en värld dominerad av den ariska rasen. Världen skulle bli bättre så. Fram till 1940 delade en stor del av tyska folket den framtidstron.

Alla tre rörelser fann ett ganska omfattande folkligt stöd. Men så gick det ändå åt helvete.

Kan staten ha framtidstro? Till exempel myndigheter.

Institutet för framtidsstudier borde väl ha någon samlad syn på framtiden. Men jag finner ingen på deras webbplats.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB,  är en statlig myndighet med ansvar för att stödja samhällets beredskap för olyckor, kriser och civilt försvar.
Hur ser den på framtiden?

Konjunkturinstitutets Konjunkturbarometer undersöker företagens respektive hushållens syn på den ekonomiska framtiden. KI går ut och frågar folk vad de tror om framtiden.

SOM-institutet är en opartisk undersökningsorganisation vid Göteborgs universitet. Sedan 1986 har SOM-institutet arbetat tillsammans med forskare inom en rad olika forskningsfält för att belysa opinioner och för att förstå svensk samhällsutveckling.
Varje år svarar nästan 20 000 svenskar på SOM-institutets frågor om allt från politik och massmedier till ämnen som livsstil, hälsa och fritidsvanor. 

I de politiska partiernas program, i folkrörelseorganisationer och branschorganisationer finns det alltid någon form av framtidstro formulerad.

Svensk Handel mäter regelbundet medlemmarnas framtidstro och har t.o.m. en skala att mäta den med: ”Trots att butikernas framtidstro ökar för tredje månaden i rad ligger framtidsförväntningarna under den neutrala nivån på 100. Den sammanfattande Framtidsindikatorn ökar med 1,0 enhet i Handelsbarometerns augustimätning och landar på 97,7. Mest ökar framtidstron bland sällanköpshandlarna.”

Själv vet jag inte vad jag ska tro.

Framtidstro och framtidspessimism

Orosmolnen i världen tornar upp sig.

Hoten mot miljön. Skövlade regnskogar, luftföroreningar, överexploatering av icke förnyelsebara resurser, utarmning av mångfalden, m.fl.
Migrationen. Ökade flyktingströmmar,
Krigen i Iran, Syrien och Jemen,
Hotet om konflikt mellan Iran och USA/Israel/Gulfstaterna.
Konflikthotet Hongkong/Kina.
Terroristdåd och terrororganisationer.
Handelskrig USA-Kina.
Konflikthot Nord- och Sydkorea.
Skakiga demokratier och extremism i Polen, Ungern, Ryssland, Turkiet, Italien...
Brexit.
Nyckfulla politiska ledare som Erdogan, Boris Jonsson, Donald Trump
Konflikt mellan kärnvapenstaterna Indien-Pakistan.
Venezuela.
Skakig världsekonomi.

Finns det någon anledning att vara optimist inför framtiden?

Jo säger Johan Norberg, i en intervju i SvD 19-08-18. Denne ständige kapitalismoptimist, författare och Senior Fellow vid amerikanska Cato Institute, menar att världen ständigt blir bättre, bara vi inte tar optimismen för given. 

Samma dag som jag läser intervjun i SvD hittar jag en broschyr från Jehovas Vittnen i brevlådan
”Vem styr egentligen världen?”  I broschyren anges tre skäl att tro på en bättre framtid.
Djävulens styre är snart över (Hebreerna 2:14). Gud har utsett Jesus till ny styresman.(Psalm 72:13,14) Gud kan inte ljuga. (Jesaja 55:10,11). Den här världens härskare ska kastas ut (Johannes 12:31)

Ekonomer, filosofer och ledarsidor tolkar framtiden olika.

Hos Institutet för framtidsstudierfinner jag inga svar.

I historien har både domedagsprofeter och framtidsoptimister tolkat världens gång olika.
Så görs än i dag.
Vem ska man tro på?

Johan Norberg: ”Framsteg, tio skäl att se fram emot framtiden”, Volante förlag (2017).

Bibeln 

Skröna om lägre ingångslöner som lösning på arbetslöshetsproblemet

I söndagens SvDdrar nyliberalen Johan Norberg en skröna:

”En ung kvinna från Honduras kom till USA med föräldrar och två syskon. De hade nästan ingenting och fick vara inneboende hos en moster. Men de fick omedelbart jobb – låglönejobb på Wal-Mart. Med pengarna därifrån kunde de köpa en bil och hyra en lägenhet och efter fyra år ett hus. Med de erfarenheter och språkkunskaper de fick på det första jobbet kunde de snart skaffa det andra och det tredje.”

Norberg använder historien för att propagera för att Sverige bör införa lägre ingångslöner. Skrönan som saknar referenser ska utgöra ett exempel för Norbergs tes att detta skulle skapa fler arbetstillfällen.

Sanningen är den att många Walmartarbetare är underbetalda och därför måste få socialbidrag för att överleva.
Enligt en rapport som Forbes citerar kostar Walmartarbetare de amerikanska skattebetalarna 6,2 miljarder dollar i offentligt stöd.

Den genomsnittliga lönen juli 2013 för en Walmartanställd i USA är 8,84 dollar/tim. (cirka 75 kronor)
USA:s federala minimilön är 7,25 dollar i timmen.

Enligt en undersökning som genomfördes på Walmart lämnar cirka 70 procent av de anställda sitt jobb inom de första 12 månaderna.

Att arbeta heltid för minimilön och att försörja en familj är att leva under fattigdomsgränsen, vilket är verklighet för alltför många amerikaner idag.

Enligt skrönan köpte familjen en bil efter fyra år. Även om bilar kostar hälften så mycket i USA än i Sverige så blir det i alla fall en avsevärd utgift för den som ska leva på 663 kronor i veckan sedan hyra och skatt är betald.

Historien kan föralldel vara sann och gälla några enstaka fall. Men den är långtifrån typisk.

Om lägre ingångslöner vore en lösning på arbetslöshetsproblemet skulle länder som Grekland, Italien, Spanien, Frankrike och Portugal ha lägre arbetslöshet än Sverige.

Dessutom skulle det bli nödvändigt att ge staten större inflytande över lönerna genom att införa lag om minimilön vilket är helt främmande för den svenska arbetsmarknaden där parterna förhandlar om lönerna.

SvD 

United States Departmentof Labor, Wages 

Utmaning om minimilön 

Buzz, Genomsnittslöner inom Walmart 

Den föränderliga hjärnan och det öppna samhället

Johan Norberg är en av Sveriges mer intressanta och fria intellektuella.

Tyvärr har han låtit sin intellektuella kapacitet begränsas av nyliberala ekonomiska dogmer, men nu är det ett tag sedan han offentligt hävdade denna ekonomiska enfald.

Man kan hoppas att han blivit mer öppen på det området eftersom han under senare tid i stället övergått till att intressera sig för mer naturnära ting än stela ekonomiska teorier.

I dag i OBS i radions P1 13.45 (repris lördag 10.55) hörde jag honom läsa en essä med rubriken ” Hjärnan som internet”. Det är länge sedan ett OBS-program gjorde mig så glad. Det finns hopp för både Norberg, mig själv och resten av mänskligheten.

Norberg konstaterade att hjärnforskningen håller på att ge oss en ny bild av hjärnan som ett levande system som hela tiden bygger om sig själv.

”Allt vi är med om förändrar kopplingarna mellan våra hjärnceller, det skapar nya kopplingar, förstärker eller försvagar dem. Det blir som en stig genom skogen, som blir allt lättare att vandra ju fler som har gått upp den. Det tycks också göra att vi kan bevara hjärnans förmågor längre om vi håller dem igång.”

Vår intelligens må påverka allt vi gör – men allt vi gör påverkar också vår
intelligens. Den påverkas av våra vardagliga intellektuella vanor och
mentala stimuli i en dynamisk dialektisk process.

Den mångfald och variation som hjärnan redan representerar är oöverskådlig. Hjärnan har runt hundra miljarder celler, lika många som det antas finnas stjärnor i Vintergatan. Om de har tusen synapser var blir det hundra biljoner ständigt föränderliga sammankopplingar i din hjärna.

Det gäller bara att undvika att begränsa hjärnans förmåga för att istället hålla igång med kritiskt tänkande och tänja på sin nyfikenhet och öppenhet för nya intryck.

Bilden av hjärnan kan överföras till bilden av det globala samhället med sina miljarder mänskliga strävanden och myllrande kontakter. Det är inte Norberg som gör den liknelsen men den inställer sig lätt. Synen på den föränderliga hjärnan blir därmed en plädering för det öppna samhället.

Slutna teorier går inte att motbevisa

I sin syn på världsekonomin lever Johan Norberg inom ett slutet nyliberalt tankesystem av postulat ungefär som de religiösa dogmerna. Postulaten formar teorin. Allt som inte passar in i det slutna tankesystemet måste vara fel eftersom de inte kan bevisas med de givna postulaten. Teorin blir därför omöjlig att motbevisa.

Synd att en så intelligent och retoriskt skicklig person tillika idéhistoriker som Norberg inte kan tänka fritt och självständigt om samhällsekonomi.
Carl Popper hade älskat honom. Nämligen som exempel på det öppna samhällets fiender tillsammans med Marx och Platon.

Paradoxalt nog påstår sig Norberg verka för just ett öppet samhälle.Kan man göra det med hjälp av slutna teorier?

Men det förefaller ändå som om Norberg numera tänkt om en smula och resonerar något mindre dogmatiskt än tidigare.
Det innebär dock inte att han kunnat släppa postulaten.

Norbergs teori och huvudtes är att all politisk inblandning i världsekonomin i princip är fel.

Att all erfarenhet visat att ekonomin alltid bestått, och ständigt består, av både privata och politiska verksamheter är såldes något som Norberg, tack vare sin teori, kan bortse ifrån.
Genom att i teorin tänka bort politiken som ekonomisk faktor kan ekonomins idé alltid renodlas till en skinande blank och felfri Kapitalism. Kapitalismen blir till en idé ett idealtillstånd vilket den aldrig varit.

Problemet i världsekonomin har inte varit en alltför reglerad finansmarknad, som Norberg menar, tvärt om. Även om regleringar inte är lösningen måste man kunna se att finansmarknaden alldeles på egen hand blåst upp ”värden” som inte har någon motsvarighet med eller relation till den reella ekonomin – d.v.s. produktionen och arbetet. Det är samma mönster i de flesta tidigare finanskriser. I dagens kris har kapitalisterna inte investerat kapital i produktion och arbete utan använt de uppblåsta ”värdena” som spelinsatser i en imaginär marknad som mest liknar ett casino.
Finansmarknaden har allt sämre lokaliserat resurser dit där de används mest produktivt.

Kapitalisternas uppgift är ju annars – oavsett om de är privata eller statliga - att samla och koncentrera kapital och satsa kapitalet i produktiva verksamheter.
Men en stor del av det privata kapitalet har tappat förmågan. Bl.a. därför har vi en kris.

På grund av sin dogmatism drar Norberg fel slutsatser utifrån en tämligen riktig beskrivning av krisens förlopp.
Så även i artikeln på DN Debatt i går ”Nya regleringar kan bidra till nya ekonomiska kriser”

Är kapitalmarknaden deformerad?

Somliga skyller krisen på EU som t.ex. Olle Svenning i AB,
andra, t.ex. Nils Lundgren på EMU.

EU-motståndarna försöker naturligtvis utnyttja den s.k. Greklandskrisen för sina syften.

En del, som t.ex. Martin Borgs och Johan Norberg i filmen ”Överdos”
säger att det är statens och politikernas fel som dopat marknaden.

Men kan inte krisens orsaker ligga i kapital- och finansmarknaderna? I själva det kapitalistiska systemet? Om det är så kan naturligtvis politiker handla på olika sätt, både ”rätt” och ”fel”, när de försöker parera marknadernas eller kapitalismens abnormiteter.

Om marknaderna fungerar fel, eller inte fungerar, så bör väl expertisen granska var felen ligger.
Och om felet ligger i själva den kapitalistiska marknaden eller struktur är det väl risk att krisen fortsätter.

SvD:s falska hjälpsamhet

SvD:s ledarskribent Per Gudmundsson fortsätter i dagens ledare att bekymra sig över att facket förlorar medlemmar.
Med illa dold skadeglädje.

”Socialdemokratin och LO är som två jättar kedjade vid varandra. Vacklar en, så dras den andre med ner i fallet. Bägge är därför oerhört angelägna om den andres pålitlighet, kontinuitet och stabilitet. Varje reform är ett hot.” skriver han bl.a.
Det kan alltså verka som om att han förstått att arbetarrörelsen består av två grenar – den fackliga och den politiska. Men har han förstått? Knappast.

Så här kommer en tillrättalagd liten förklaring bara för Per: Per Gudmundsson, du själv har två ben. Vacklar det ena kan du ju stödja på det andra. Du har två armar som samverkar när du någon gång uträttar något praktiskt. Du har t.o.m. två hjärnhalvor som dock inte tycks samverka så bra. Men det var i alla fall Vår Herres mening då han skapade dem.

En rimligare förklaring till att facket förlorar medlemmar gav Johan Norberg på sin bloggsida i går.

Per Gudmundsson visar dessutom att han inte begriper att avtal är till för att hållas då han refererar en konflikt i Borås där Byggnadsarbetareförbundet kräver ett företag på skadestånd för att de inte följt avtalet. Byggnads vill höja arbetarnas löner med en tusenlapp i månaden men Per får det till att facket sänker arbetarnas löner.
Erik Laakso, på arvidfalk.se, förklarar bakgrunden för Per.

Norbergs illusionsnummer

I dagens DN skriver Johan Norberg om den ekonomiska krisen. Som vanligt gör han det lätt för sig genom att bortse från ett antal viktiga faktorer, glömma allvarliga konsekvenser och bortse från ekonomiska realiteter i dagens ekonomiska kris.

Därmed utför han, denne ekonomidebattens Joe Labero, som vanligt ett skickligt och elegant illusionsnummer.
Som vanligt utgår han från sin dogmatiska ståndpunkt att politiska åtgärder på marknaden i grunden är fel.

Han glömmer att finansmarknadens uppgift är att förse produktionsresurserna med kapital
och diskuterar som om finansmarknaden vore ett självändamål. Hans tes att varje obalans på marknaden beror på finanspolitiska åtgärder.

Han slipper därmed fundera över om marknaden kan vara ofullständig i sig.

Att politiker försöker göra något när människor drabbas av krisen är synnerligen naturligt och att vi människor inte enbart reagerar marknadsmässigt utan också politiskt på rörelser och företeelser på marknaden är inte onormalt. Detta går inte att tänka bort. Finansmarknad ger alltid upphov till finanspolitik.

Vad som är rätt eller fel marknadspolitik kan vi alltid tvista om. Men Johan Norbergs skickliga och eleganta illusionsnummer är mer underhållning än seriösa försök att analysera krisen.
Självklart har han inte fel i allt. En skicklig illusionist visar en del men döljer det väsentliga.

Ett av de stora problemen i sammanhanget är att Norbergs förklaringsmodeller och lösningar förutsätter att det inte existerar irrationella faktorer och tar inte hänsyn till sociala och kulturella konsekvenser av marknaden.

Norberg vs Krugman

Läs mina kommentarer till Johan Norbergs bok ” En perfekt storm – Hur staten, kapitalet och du och jag sänkte världsekonomin.” Hydra, 2009
och Paul Krugmans ”Krisen. Orsaker, verkan, åtgärder.”., Leopard, 2009.


Debatt på Newsmill
ETC

Johan Norbergs lögn

En del debattörer påstår att finanskrisen orsakades av de amerikanska s.k. subprimelånen, bolån till husköpare med sämre ekonomiska förutsättningar.
Faktum är att krisen började långt tidigare och orsakades av en mängd olika faktorer som alla bidrog till att blåsa upp finansmarknaden samtidigt som konjunkturen för de reala värdemarknaderna minskade. Det var när dessa upptrissade värderingar i finansekonomin inte motsvarade de verkliga värdena i produktionen som krisen blev akut.
Värdepappersmarknaden hade, nästan oavbrutet, ökat sedan våren 1994, från något över 20 000 miljarder dollar till över 80 000 miljarder i september 2007. De svenska kreditgivande institutens utlåning till allmänheten ökade från 2206 miljarder kronor 1998 till 4679 år 2007. Omsättningen på den svenska valutamarknaden var 100 miljarder kronor per dag år 1999. 2007 var omsättningen 380 miljarder kronor. Världens börser ökade konstant även om växlingarna i upp- och nedgångar blev allt tätare.
Enligt den amerikanska finansinspektionen hade investeringsbankerna 2004 lånat ut 40 gånger volymen på det egna kapitalet.

Samtidigt fick t.ex. den amerikanska och europeiska bilmarknaden allt svårare att sälja sina produkter eftersom konkurrensen från Japan, Korea och Kina blev allt större. Den ekonomiska produktiva dynamiken förskjöts från väst till Asien.
Klyftan mellan finanshypern och verkligheten blev för stor i vår del av globen.

Johan Norberg hävdar envist lögnen om de amerikanska subprimelånen som orsak till krisen. Senast i sin krönika i Dagens Industri idag. Anledningen är uppenbar. Han är tvungen att leda i bevis att det var den amerikanska staten som krävde att bankerna skulle låna ut pengar mot dålig säkerhet och som därför orsakade krisen. Han måste försöka bevisa detta eftersom han är en dogmatisk rigid nyliberal som inte kan erkänna att markanden, eller det kapitalistiska systemet, kan ha fel, utan att det alltid är politisk klåfingrighet som gör att det går snett i ekonomin.

Vänstern behöver chockterapi

Sedan mitten av 1800-talet pågår en kamp i världen. Kampen handlar om hur mänskligheten ska förhålla sig till den rådande ekonomiska, sociala och kulturella världsordning som vi brukar kalla ”kapitalismen”.
Det är inte enbart en kamp om idéer utan motsättningen handlar i grunden om förutsättningarna för det mänskliga arbetet, produktionen, produktionsresultatet och produktionsöverskottet. Kort sagt: Kampen handlar om människans levnadsförutsättningar och makten över kapitalet.
Eftersom kapitalismen vuxit fram i en tusenårig historisk utvecklingsprocess var det inte idéerna som skapade kapitalismen utan kapitalismen som gett upphov till idéerna, både dem till ”höger” och till ”vänster”.

De ryska bolsjevikerna försökte, under sjuttio år, med den hopplösa uppgiften att avskaffa och ersätta kapitalismen. Resultatet blev förödande, inte för kapitalismen utan för det sovjetiska folket och för de socialistiska idéerna. Dagens kinesiska ”kommunister” har lärt läxan och utnyttjar i stället kapitalismens dynamik för att nå sina politiska syften. Vilka det nu är. Kinas ekonomiska expansion kräver människooffer på samma sätt som det gjorde i Europa och USA för hundra år sedan.
Medan somliga således försöker anpassa kapitalismen till sina politiska mål försöker andra – t.ex. de s.k. ”nyliberalerna” – att foga sig i kapitalismen.
I kampen, som faktiskt ibland handlar om liv och död, förekommer naturligtvis en och annan konspiration, ett och annat mord samt i vissa lägen rent krig, t.ex. då kapitalintressen hotats.

Det är i denna vår sköna värld som Naomi Klein, med den tjocka ordrika boken ”Chockdoktrinen” Ordfront 2007, försöker orientera oss.
I inledningen till boken avger hon följande deklaration:
”Denna bok vänder sig mot den centrala och mest omhuldade tesen i den officiella historieskrivningen — att den avreglerade kapitalismens segertåg är frihetens segertåg, att de frisläppta marknaderna går hand i hand med demokrati. I stället kommer jag att visa att denna fundamentalistiska form av kapitalism alltid har varit beroende av brutalast tänkbara våld, som har drabbat den kollektiva samhällskroppen såväl som oräkneliga individuella kroppar. Historien om dagens fria marknadsekonomi — som hellre bör förstås som korporatismens uppgång — är en historia om chocker.”

Den satsen beskriver på ett bra sätt, dels bokens innehåll, men också Naomi Kleins förvirring och problem med den verklighet hon försöker beskriva.

Problemet för Klein är nämligen att hon, som så många andra, blandar samman kapitalism och marknadsekonomi och att hon utgår ifrån att kapitalismen/marknadsekonomin är ett resultat av en politisk ideologi.
Hon tvingas därför uppfatta kapitalismens negativa sidor som resultat av en konspiration från kapitalägare och deras ideologer. Huvudanklagade konspiratörer är Milton Friedman och George Bush.
Hon angriper marknadsekonomin då hon menar kapitalismen. Det blir obegripligt.

Det hindrar inte att boken innehåller en hel del intressant material om hur just dessa konspirationer utvecklats, inte minst dem i Chile på 70-talet.
Då hon myntar begreppet ”katastrofkapitalismen” ¬– ett huvudtema i boken – gör hon den inte särskilt sensationella iakttagelsen att vissa grupper av ekonomer och politiker utnyttjar och manar fram katastrofer för att ur det kaos som uppstår skapa en ny ordning. Men så har skett vid åtskilliga tillfällen under människans historia alltsedan antiken. Den ryska revolutionen är bara ett exempel av en lång rad.
Johan Norberg som tidigare bl.a. skrivit boken ”Till kapitalismens försvar” går nu åter till ”kapitalismens” försvar och angriper Klein, i boken ”Allt om Naomi Kleins nakenchock”, (Voltaire Publishing, 2008).
Men inte heller Norberg kan skilja på kapitalism och marknadsekonomi. Boken ”Till kapitalismens försvar” var nämligen bara ett försvar för marknadsekonomin.
Slutsatsen blir att varken Klein eller Norberg, trots utfästelser, ger oss kunskaper om kapitalismen. Klein berättar om politiska intriger, verkliga och inbillade medan Norberg försvarar marknadsekonomin mot en vilsen vänster.
Vänstern lär inte bli mindre vilsen efter att ha läst ”Chockdoktrinen”
Behöver den kanske chockterapi för att vakna upp.