Ingelstam, Norling och kapitalismen

Lars Ingelstam har i en Understreckare i SvD den 14 november med rubriken "Marknaden har tagit över våra liv" diskuterat marknadsekonomins och finanskrisens konsekvenser.
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_2039995.svd
Artikeln har kommenterats av nationalekonomen Danne Norling på dennes blogg
http://danne-nordling.blogspot.com/2008/11/hur-mycket-mer-socialism-ger.html#comments

Bägge artiklarna väcker en del funderingar.
Ingelstam drar sina slutsatser utifrån två perspektiv som inte förenliga med min syn på samhället. Kanske är detta orsaken till att varken Danne Norling eller jag begriper Ingelstams slutsatser.

1. Ingelstam är idealist och utgår ifrån att samhället (läs världssamhället, den rådande ekonomiska världsordningen) och människans historia förändras i första hand genom människans idéer och förnuft. Det är, enligt idealisten, idéerna som är grunden för samhällsutvecklingen, inte samhällsutvecklingen som skapar idéerna.

(Naturligtvis inser Ingelstam, som jag, att det sker en växelverkan mellan den grundläggande ekonomiska verkligheten och människors idéer och att förändringarna sker som ett resultat av denna växelverkan. Men den viktiga skillnaden är vad man anser vara motorn i denna växelverkan.)
Om man, som jag, utgår från en historiematerialistisk ståndpunkt tror man att idéerna om världen skapas utifrån de samhällsförhållanden som människor lever i. Med en sådan tolkning kommer man fram till en helt annan förklaring till vad som skapar den ekonomiska utvecklingen.
Den ekonomiska verkligheten – marknadsekonomin och kapitalismen ¬– är inte resultat av liberala eller ”ekonomistiska” idéer. Tvärt om, marknadsekonomin och kapitalismen har givit upphov till de liberala (och socialistiska) idéerna.
Det är denna idealism som gör att Ingelstam inte förstår Marx.

2. Ingelstam tycks mena att kapitalism och marknadsekonomi är samma sak. Han är inte ensam om denna uppfattning, den är utbredd både till vänster och till höger. Idéhistorikern Johan Norberg har t.ex. skrivit en bok ”Till kapitalismens försvar” som är ett uruselt försvar för kapitalismen men ett utmärkt försvar för marknadsekonomin.

Det är naturligtvis en definitionsfråga huruvida marknadsekonomi och kapitalism är detsamma. Men alla historiskt bevandrade torde åtminstone kunna vara överens om att marknadsekonomin fanns långt före kapitalismen.

Marknadsekonomin uppstod med penningekonomin och det därmed uppkomna utbytet av varor och tjänster. Marknadsekonomin kännetecknas av handeln och prisbildningen på marknaden eller marknaderna.
Marknadsekonomin är idag en del av kapitalismen, har påverkat kapitalismens utveckling och påverkas av den.

Kapitalismen innebar att marknaden utvecklades till den globala massproduktionen och masskonsumtionen. Kapitalismen kännetecknas alltså bland annat av det sätt som produktionens överskott bildas, koncentreras och ackumuleras i dagens världssamhälle och hur mänskliga relationer och hierarkier formas i denna ackumulations- och koncentrationsprocess.

Eftersom arbetet, produktionen, produktionsmedlen, produktionsresultatet och produktionsöverskottet avgör det mänskliga livets fortbestånd och påverkar allt mänskligt liv och utveckling har kapitalismens maktförhållanden en avgörande betydelse för alla samhällen. I dag omfattar de kapitalistiska maktförhållandena hela världen, vilket kallas ”globalisering”.

En utvecklad marknadsekonomi fanns således långt innan kapitalismen uppträdde i utvecklad form.
Sammanblandningen av ”kapitalism” och ”marknadsekonomi” gör den ekonomiska debatten omöjlig och är orsaken till att Norling (och många andra) inte förstår Marx.

Marknaden och marknadsekonomin är nödvändiga för mänsklighetens utveckling. Jag tror också att marknaden för varor och tjänster ska vara så fri som möjligt. Men här är ofta kapitalismen ett hinder.
Varje ekonomiskt system måste ha verktyg och medel för kapitalkoncentration och kapitalbildning.
I vår tids kapitalism har finansmarknaden utvecklats till ett kontraproduktivt system eftersom den inte förmår ackumulera verkliga reella värden.

Därmed måste vi också – i diskussionen – hyfsa värdebegreppet. Värde och pris förväxlas ideligen i den ekonomiska debatten.

Det gör att det blir svårt att på ett meningsfullt sätt diskutera ekonomi.

Vänstern behöver chockterapi

Sedan mitten av 1800-talet pågår en kamp i världen. Kampen handlar om hur mänskligheten ska förhålla sig till den rådande ekonomiska, sociala och kulturella världsordning som vi brukar kalla ”kapitalismen”.
Det är inte enbart en kamp om idéer utan motsättningen handlar i grunden om förutsättningarna för det mänskliga arbetet, produktionen, produktionsresultatet och produktionsöverskottet. Kort sagt: Kampen handlar om människans levnadsförutsättningar och makten över kapitalet.
Eftersom kapitalismen vuxit fram i en tusenårig historisk utvecklingsprocess var det inte idéerna som skapade kapitalismen utan kapitalismen som gett upphov till idéerna, både dem till ”höger” och till ”vänster”.

De ryska bolsjevikerna försökte, under sjuttio år, med den hopplösa uppgiften att avskaffa och ersätta kapitalismen. Resultatet blev förödande, inte för kapitalismen utan för det sovjetiska folket och för de socialistiska idéerna. Dagens kinesiska ”kommunister” har lärt läxan och utnyttjar i stället kapitalismens dynamik för att nå sina politiska syften. Vilka det nu är. Kinas ekonomiska expansion kräver människooffer på samma sätt som det gjorde i Europa och USA för hundra år sedan.
Medan somliga således försöker anpassa kapitalismen till sina politiska mål försöker andra – t.ex. de s.k. ”nyliberalerna” – att foga sig i kapitalismen.
I kampen, som faktiskt ibland handlar om liv och död, förekommer naturligtvis en och annan konspiration, ett och annat mord samt i vissa lägen rent krig, t.ex. då kapitalintressen hotats.

Det är i denna vår sköna värld som Naomi Klein, med den tjocka ordrika boken ”Chockdoktrinen” Ordfront 2007, försöker orientera oss.
I inledningen till boken avger hon följande deklaration:
”Denna bok vänder sig mot den centrala och mest omhuldade tesen i den officiella historieskrivningen — att den avreglerade kapitalismens segertåg är frihetens segertåg, att de frisläppta marknaderna går hand i hand med demokrati. I stället kommer jag att visa att denna fundamentalistiska form av kapitalism alltid har varit beroende av brutalast tänkbara våld, som har drabbat den kollektiva samhällskroppen såväl som oräkneliga individuella kroppar. Historien om dagens fria marknadsekonomi — som hellre bör förstås som korporatismens uppgång — är en historia om chocker.”

Den satsen beskriver på ett bra sätt, dels bokens innehåll, men också Naomi Kleins förvirring och problem med den verklighet hon försöker beskriva.

Problemet för Klein är nämligen att hon, som så många andra, blandar samman kapitalism och marknadsekonomi och att hon utgår ifrån att kapitalismen/marknadsekonomin är ett resultat av en politisk ideologi.
Hon tvingas därför uppfatta kapitalismens negativa sidor som resultat av en konspiration från kapitalägare och deras ideologer. Huvudanklagade konspiratörer är Milton Friedman och George Bush.
Hon angriper marknadsekonomin då hon menar kapitalismen. Det blir obegripligt.

Det hindrar inte att boken innehåller en hel del intressant material om hur just dessa konspirationer utvecklats, inte minst dem i Chile på 70-talet.
Då hon myntar begreppet ”katastrofkapitalismen” ¬– ett huvudtema i boken – gör hon den inte särskilt sensationella iakttagelsen att vissa grupper av ekonomer och politiker utnyttjar och manar fram katastrofer för att ur det kaos som uppstår skapa en ny ordning. Men så har skett vid åtskilliga tillfällen under människans historia alltsedan antiken. Den ryska revolutionen är bara ett exempel av en lång rad.
Johan Norberg som tidigare bl.a. skrivit boken ”Till kapitalismens försvar” går nu åter till ”kapitalismens” försvar och angriper Klein, i boken ”Allt om Naomi Kleins nakenchock”, (Voltaire Publishing, 2008).
Men inte heller Norberg kan skilja på kapitalism och marknadsekonomi. Boken ”Till kapitalismens försvar” var nämligen bara ett försvar för marknadsekonomin.
Slutsatsen blir att varken Klein eller Norberg, trots utfästelser, ger oss kunskaper om kapitalismen. Klein berättar om politiska intriger, verkliga och inbillade medan Norberg försvarar marknadsekonomin mot en vilsen vänster.
Vänstern lär inte bli mindre vilsen efter att ha läst ”Chockdoktrinen”
Behöver den kanske chockterapi för att vakna upp.