Tveksamt om vi kan hindra katastrofen

Ännu för hundra år sedan sågs bilden av rykande fabriksskorstenar som en symbol för det tekniska och industriella framåtskridandet.
Den socialdemokratiska idétidskriften ”Tiden” prydde t.ex. länge sitt omslag med bilden av rykande fabriksskorstenar mot en röd soluppgång.

Industrikapitalismen var framtiden men den krävde, för sin framväxt, att människor och natur exploaterades.

Arbetarrörelsen tog upp och drev framgångsrikt kampen för de exploaterade människornas rättigheter och människovärde.

Få insåg dock hur utnyttjandet av miljön, råvaruexploateringen, förstörelsen av naturresurser skapade väldiga problem för framtiden. Den insikten växte fram senare när människor tydligt såg konsekvenserna av miljöförstörelsen. Många slog larm och reagerade men utan att direkt koppla miljökonsekvenserna till industrikapitalismen.

Först för 20-30 år sedan började miljörörelserna bli vänsterrörelser med insikt om kapitalismens konsekvenser. Men miljörörelserna är ännu splittrade i en medveten vänster och en idealistisk borgerlig riktning.

Den borgerliga riktningen ser inte den kapitalistiska strukturen som upphovet till förstörelsen av naturresurserna och framtiden. Den vädjar till att vi enskilda ska ändra våra attityder och vanor.
Inte heller andra borgerliga ideologer vill erkänna kapitalismens grymma pris utan ser bara den goda sidan.

Där står vi ännu. Ännu har inte heller arbetarrörelsen fullt ut insett att kampen gäller både människa och natur, både dagens människor och morgondagens och att det är kapitalismen som utgör grunden till problemet.

Kapitalismen är den ekonomiska, sociala och kulturella globala ordning som vuxit fram genom historien och som utgör grunden för all mänsklig existens i dagens värld. Den bildar en struktur av tiotusentals lagar, tusen år av handelsutbyten, prismekanismer, mänskliga maktrelationer och hierarkier, produktionsordningar, produktionsförhållanden, vanor och traditioner, föreställningar, överenskommelser, politiska åtgärder, penning- och finansmarknader, tekniska innovationer m.m.

Vi ser mönstret och de negativa konsekvenserna av den expanderande industrikapitalismen i dagens Kina med exploatering av människa och miljö, nästan på pricken lika de människo- och miljöoffer som krävdes i England på 17-1800-talen och i USA på 18-1900-talen.

Samtidigt ser vi det materiella framåtskridandet vilket gör att vi ofta överser med de negativa konsekvenserna.

I dagarna kom en ny rapport från FN:s klimatpanel IPCC med två nya delrapporter; en om effekten av klimatförändringen samt en med förslag på åtgärder för att minska växthusgasutsläppen. Enligt IPCC blir det allt tydligare att mänskligheten orsakar klimatförändringen samtidigt som vår chans att klara tvågradersmålet och undvika en eskalerande klimatförändring minskar drastiskt.

Det börjar bli helt klart att något måste göras.
Men om det är som jag tror, att hela den världsomfattande kapitalistiska strukturen måste ändras för att kunna klara den globala krisen är svårigheterna stora.

Hela världens produktionsordning, resursutnyttjande, energiuttag, fördelning av resurser måste läggas om. Produktionen av överskott måste minskas i relation till resursuttag av fossila bränslen, råvaror och energiresurser. Det måste kosta att ta ut resurser från framtiden. De kortsiktiga enskilda vinsterna måste stå tillbaka för de allmänna och långsiktiga. Kapitalbildningen måste bygga på resursbesparingar och hållbar produktion i stället för ohämmad exploatering av icke förnyelsebara resurser.
Ingen, varken enskilda företag eller nationer, ska kunna vinna konkurrensfördelar genom att fuska.

För att detta ska kunna genomföras krävs en överstatlig insikt, vilja, målsättning och makt. En internationell insikt om att kapitalismen måste reformeras och att detta måste få kosta.

Det lilla som vi som nation kan göra är att med politiska medel gå i rätt riktning utan att detta förändrar något radikalt. Men små steg kan också leda framåt.

Men inte ens detta görs.

Den gröna tankesmedjan Cogito har i rapporten Regeringens svarta klimatlista nyligen granskat regeringens klimatpolitik under de senaste två mandatperioderna. På arton områden visa Cogito hur regeringens agerande lett till kraftigt höjda växthusgasutsläpp. Det handlar om direkta politiska beslut men också om underlåtenhet att vidta åtgärder när regeringen haft möjlighet.

Man får hoppas att mer skulle ha gjorts med en socialdemokratisk regering.

Naturvårdsverket

DN

SvD 

AB 
DN

”Staten är inte samhället”

Denna självklarhet rubricerar i dag ledaren i Dagens Nyheter.

Möjligen kan ledarskribenten vara oskyldig till rubriken.
Denne skriver nämligen om en påstådd motsättning mellan enskild välgörenhet och statlig.

” Det finns sedan länge en föraktfull bild av att "välgörenhet" är fult, att mottagarna "tvingas stå med mössan i hand" och att den ideella verksamheten inte ska behövas eftersom allt ska skötas av myndighetssfären och betalas med reda skattepengar.”

”För vänstern tycks "välgörenhet" där­emot vara fortsatt paria. Människors problem ska lösas med politiska beslut, och enbart så. Vilket är konstigt, eftersom ett annat uttryck för samma företeelse är praktisk solidaritet.”

Frågan är om det finns en sådan vänsterinställning och i så fall var.

Att Bill & Melinda Gates Foundation årligen skänker 3 miljarder dollar till olika väl-görande ändamål har väl, vad jag känner till, vänstern inget emot. Bland dem som skänker mest i Sverige, runt en procent av sin förmögenhet, finns enligt Veckans Affärer Robert Weil, Proventus, Krister Olsson, Balticgruppen och Niklas Zennström, grundaren av Skype. Vilken vänster protesterar mot det?

Vänsterns olika folkrörelser, fackföreningar och enskilda löntagare bidrar regelbundet till välgörenheten och solidaritet.

Själv betalar jag 200 kronor ur min fattiga pension till Rädda Barnen varje månad och ger en slant till tiggare utan att skakas i min vänsteridentitet.

Men all välgörenhet kan inte ske via enskilda bidrag.
Stater har skyldighet att bistå med skattepengar där bistånd behövs i världen.
Globaliseringen måste också innebära globalt bistånd mellan skattebetalare i olika stater.

Att ägarna till storföretag och de som gör kapital på dess verksamhet, som t.ex. Stora Enso, utnyttjar och exploaterar barn och fattiga för sina syften, kan inte rättfärdigas genom allmosor.

Nu tror jag ledarskribenten använder ett gammalt enkelt retoriskt grepp för att hävda en ståndpunkt. Hen målar upp en nidbild av motståndaren och går till attack mot den.

Frågan är vart ledarskribenten vill komma.
Vad som antyds i ledaren är att hen vill att bidragsgivare ska få statliga subventioner för sina bidrag. Sådana bidrag finns ju redan.

Reglerna om skattereduktion för gåvor till välgörenhet började gälla den 1 januari 2012 och tillämpas första gången vid årets taxering.

Utan att blinka vill ledarskribenten att staten ska blanda sig i den enskilda och ideella välgörenheten. Var finns logiken?

En annan tråd som ledarskribenten spinner på är att någon obestämd vänster är emot det civila samhället.

Vet inte vilken vänster ledarskribenten polemiserar mot men jag kan upplysa om att arbetarrörelsen var, och är, en mäktig kraft i det civila samhället.

Veckans Affärer

Miljonärer röstar på ”nya arbetarpartiet”

Enligt Veckans Affärer har tidningen Connoisseur frågat 864 svenska miljonärer hur de tänker rösta i det kommande riksdagsvalet.

Så här fördelas makten - om miljonärerna själva får välja.

Parti                            Miljonärerna, procent                                            

Vänsterpartiet                0,9                          
Socialdemokraterna         2,5                             
Centerpartiet                  1,8                            
Kristdemokraterna           4,8                            
Sverigedemokraterna       5,7                             
Folkpartiet                      7,4                            
Miljöpartiet                     12                              
Moderaterna                    71                               


Befolkningen i stort procent (Sifo)  

Vänsterpartiet                6,3
Socialdemokraterna        34,1
Centerpartiet                  4,7
Kristdemokraterna           4,7
Sverigedemokraterna        8,0
Folkpartiet                      5,4
Miljöpartiet                     10,1
Moderaterna                    24,2 


 

Intresset ljuger sällan.

Inkomst utan lönearbete inte möjlig i kapitalismen

”OBS Magasin” i Radions P1 hade, onsdagen den 26 mars, bjudit in en representant från rörelsen Baslön.se för att diskutera medborgarlöner. Där var Cecilia Paulsson, aktivist i Baslön.se samt välfärdsforskaren Andreas Berg och sociologen Roland Paulsen. Paulsen utkom 2010 med boken ”Arbetssamhället - Hur arbetet överlevde teknologin”. I boken försöker Paulsen påvisa att det mänskliga arbetet inte behövs lika mycket som förr eftersom den tekniska utvecklingen tagit över produktionen.

Programrubriken var ”Moral, plikt och friare tid - samtal om basinkomst”

Tanken på en tillvaro utan arbete är inte ny. I begynnelsen fanns Paradiset och där behövde man inte arbeta. Men redan i Bibelns inledning slänger Gud ut Adam och Eva från denna arbetsfria tillvaro och tvingar dem att arbeta i sitt anletes svett. Arbetet blev hela mänsklighetens syndastraff.
 

Under antiken föraktades arbetet av filosofer och statsmän.
Bland andra ansåg Aristoteles (382-322 f.Kr.) att arbetet hindrar människan från att utvecklas och att arbete är skadligt för kropp och själ.
Det kunde han predika tack vare att slavar och invandrare utförde allt föraktat och nödvändigt arbete och därmed såg till att Aristoteles och andra filosofer kunde leva och filosofera.

I sin bok ”Rätten till lättja” från 1848 pläderar Paul Lafargue för att arbetarrörelsen borde befria arbetarna från arbetet. Han fick dåligt gehör.

Och enligt Marx skulle det kommunistiska samhället befria arbetarklassen från lönearbete och arbetets tvång. Först när den tekniska utvecklingen gått så långt att människorna inte behövde arbeta skulle de befriats från lönearbetets ok.
Men Marx förlade det målet till en utopisk mycket avlägsen framtid.

Marx studerade och beskrev kapitalismen och kom fram till att lönearbetet var en av kapitalismens viktigaste beståndsdelar. Övriga är konkurrensen och kapitalkoncentrationen. Alla delar är beroende av varandra.  Lönearbetet är det som håller produktionen i gång i det globala kapitalistiska samhället. 

Arbetarrörelsens krav på kortare arbetstid och ökad välfärd blev aldrig fullt ut ett krav på frihet från arbete eftersom arbetarrörelsens samhällssyn byggde på uppfattningen att arbetet är grunden för all utveckling. Arbetarrörelsens yttersta mål var att inte avskaffa arbetet men att så småningom erövra arbetet från kapitalintressena.

Kraven på att slippa arbeta är alltså varken nya eller originella.

Tråkiga, skitiga, tunga, stressande och farliga jobb är inte ovanliga i dagens arbetsliv. Särskilt inte om vi ser det globalt.
Lönearbetet innebär tvång och är något många helst vill slippa. Arbetet är något man flyr ifrån. Fritiden blir ett hägrande mål. Som arbetslivet ser ut är det inte konstigt att arbetsbefrielse är en ganska naturlig inställning.

Baslön.nu vill alltså avskaffa lönearbetet utan att först förändra kapitalismen. Eller så anser de att avskaffandet av lönearbetet kommer att leda till kapitalismens förändring.
Vilket framgår inte.

I radioprogrammet diskuterades hur hög en medborgarlön skulle kunna vara.
Cecilia Paulsson från rörelsen Baslön.nu ansåg att 10 000 kronor i månaden som medborgarlön kanske var för litet. Hon ansåg att 12 000 kronor möjligen vore bättre för att de som befriats från lönearbete skulle kunna hålla en god konsumtion.

Men vilka ska då producera för denna goda konsumtion?
Vad ersätter lönearbetet? Om staten ska betala dagens löntagare varifrån får då staten sina resurser?

Vilka ska bygga bostäder, producera kläder, livsmedel, kommunikationsmedel?

Om halva befolkningen lever av vad den andra delen av befolkningen producerar uppstår en motsättning mellan arbetande och bidragstagare.

Vilka konsekvenser har det?

Om halva delen av befolkningen lever av vad den andra delen producerar uppstår en beroendeställning.

Vårt land är extremt beroende av att det lönearbetas i andra länder. Hur kommer Sverige kunna konkurrera med dessa länder med halva befolkningen utanför produktionen?

Att avskaffa lönearbetet men inte kapitalismen är som att bota huvudvärk genom halshuggning.

 Basinkomst Nu

ETC

DN

AB