fredag 30 april 2010

De borde dragit till Häcklefjäll

De borde dragit till Häcklefjäll och blivit vulkanaska men bor nu i allsköns välmåga i London City, Luxenburg och Kanada.
Kapitalägarna, VD:arna och bankirerna Björgólfur Thor Björgólfsson, Sigurdur Einarsson, Jón Ásgeir Jóhannesson, Hreidar Már Sigurdsson och Halldór J. Kristjánsson.
De var ansvariga för den isländska bankkollapsen 2008 – världens största mätt per capita. Det lilla öriket med 317 000 invånare har i dag en statsskuld som är nästan nio gånger större än landets BNP. Till skillnad från sina landsmän i vulkanens skugga är de långt ifrån utblottade – det visar en kartläggning som Veckans Affärer gjort.

onsdag 28 april 2010

Ekonomins spåkärringar får ständigt fel

Aktiebolagens kvartalsrapporter visar åter igen att de s.k. aktieanalytikernas tjänster kan betraktas som värdelösa.
SEB:s rörelseresultat blev 94 procent bättre än vad analytikerna gissat och Nordeas resultat 45 procent över prognosen. Närt det gäller Handelsbanken, var missen ”bara” 15 procent.
För Swedbank hade aktieanalytikerna, i snitt, räknat med att banken skulle göra en rörelseförlust på 400 miljoner kronor. Resultatet blev en rörelsevinst, efter kreditförluster, på 1 016 miljoner kronor.
Snacka om missar!
Gissningsmissarna omfattar dessvärre inte bara storbankerna. Även när det gäller övriga börsnoterade företag är felbedömningarna konstant grova.
För en utomstående betraktare verkar det alltså som om felbedömningarna är omfattande och att detta pågår år efter år. Utan att ekonomijournalisterna reagerar.
Här borde en seriös forskning sättas in för att undersöka i vilken mån aktieanalytikernas prognoser stämmer med utfallen.
Innan en sådan vetenskaplig undersökning redovisar sitt resultat måste man betrakta de s.k. analytikerna som ett privilegierat frälse som tjänar en massa pengar på att gissa fel åt andra.

SvD
Affärsvärlden

Victoria och Daniel, reproducera eder!

Svensk Handel, Handelns Utredningsinstitut (HUI) och Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare (SHR) har räknat ut att prinsessbröllopet i sommar kommer att ge den svenska nationen jätteinkomster.
Skuldnotan hamnar visserligen på tiotals miljoner kronor men kalaset inbringar samtidigt miljarder, påstås det.
Svensk Handel räknar med att bröllopet ska ge 12000 extra turister i Stockholm, vilket ger detaljhandeln ett extra tillskott på cirka 30 miljarder kronor.
HUI uppskattar försäljningen av bröllopsrelaterade produkter veckorna före, under och efter bröllopsveckan till 2,5 miljarder kronor.

Under dessa omständigheter vilar ett stort ansvar på Victoria och Daniel Westling. För att bidra till den framtida samhällsekonomin bör de, i folkhemmets intresse, omedelbart starta en intensiv och kontinuerlig produktion av minst en ny kunglighet per år. Om ett par decennier borde detta kunna ge vårt fosterland ett nytt årligt inkomstbringande prins- eller prinsessbröllop.
Victoria och Daniel! Sätt i gång med att producera för kung och fosterland!

Expressen
SR1
SR2
Nyhetspressen
E24
Privata Affärer

tisdag 27 april 2010

Minns den stora bluffen!

Minns du hur kapitalägarna, före avtalsrörelsen, klev ut på scenen och vred sina händer i förtvivlan?
Svenskt Näringsliv krävde att löntagarna skulle nöja sig med noll kronor i löneökning i de centrala förhandlingarna.
Den mäktiga lobbyorganisationens förste gråterska, Urban Bäckström, steg fram och jämrade sig högljutt över att det svenska näringslivet stod inför en plågsam död om löntagarna skulle få sin vilja igenom. I helsidesannonser manades domedagsstämningen fram. LO:s krav ”hindrar en snabbare väg ur krisen, leder till högre räntor, färre jobb och högre arbetslöshet” kunde man läsa.
Det var ett stort elände nu mitt i krisen och allt!

Samtidigt gick börsen uppåt, de flesta företag kammade hem stora vinster, aktieägarna fick hyggliga utdelningar och VD:arna saftiga bonusar.

Så nog var det en sabla tur för dig som är löntagare att det finns fackliga organisationer som kan genomskåda kapitalägarnas bluff och som med kraft kan hävda din rätt att vara med om att få del av produktionsresultatet. Särskilt som det huvudsakligen är du och övriga löntagare som skapar det.

Om Svenskt Näringsliv hade fått som de velat skulle löntagarna på varje företag för sig förhandla om lönerna utifrån noll. Enskilda fackklubbar hade fått svårt att stå emot den kompakta skrämselpropagandan och hoten om nedläggning.

Tänk på det du som tror att du är smart när du ställer dig utanför facket, men ändå får del av förhandlingsresultatet!

”Det kan bli katastrof”

”Hundratusentals jobb hotas…”

Urban Bäckström till attack mot facket i SR
”Reallönerna hotas….”

fredag 16 april 2010

Inte lätt för (s) att driva opposition mot sin egen politik

När det gäller politikens möjligheter att ”skapa arbete” är den tämligen begränsad.
Arbete skapas främst genom att produktionsöverskott (kapital) investeras i hållbara och värdeskapande projekt. Och det investeringsmöjliga kapitalet ligger inte i politikernas händer.
I den rådande världsordningen är det kapitalisterna som äger den ekonomiska makten.
Vad politikerna kan göra är att underlätta uppkomsten av produktionsöverskott, gynna kapitalbildning och investeringar.
I en globaliserad kapitalistisk världsordning blir dock de politiska möjligheterna till detta allt mer begränsad.
Även om offentliga investeringar betalas av skattemedel så är de också ett produktionsöverskott (kapital).
Men nyliberala fundamentalisterna vill av ideologiska skäl gynna kapitalet och minska statens engagemang i ekonomiska, sociala och kulturella verksamheter.

I retoriken inför valet 2006 hade alliansen emellertid tonat ner denna extremt borgerliga linje till förmån för en mer traditionell socialdemokratisk. Arbetet sattes främst och man gick till kamp mot ”utanförskapet”. Det gillade väljarna.
Efter regeringsskiftet 2006 fann alliansen allt upplagt för en expansiv borgerlig politik. Konjunkturerna pekade uppåt, budgetöverskottet verkade stabilt, arbetslösheten minskade och väljarna hade i valet anammat arbetslinjen och avvisat socialdemokraternas ”bidragslinje”
Alliansen formade därför sin politik efter detta gynnsamma utgångsläge och försämrade bidragsvillkoren för arbetslösa, sjuka och pensionärer för att i stället klämma i med skattesänkningar för dem som hade arbete eller ägde kapital. Det var en traditionell nyliberal politik.
Men så kom finanskrisen.
Alliansen som byggt sitt regeringsprogram för goda tider blev plötsligt tvungna att växla om till krispolitik. De försämrade bidragsvillkoren slog hårdare mot de fattiga än vad regeringen räknat med, insatserna för att minska arbetslösheten blev i krisen helt verkningslösa eller motverkades av att företagen och kapitalisterna saknade investeringsvilja och på grund av minskad produktion.
Regeringen tvingades till panikartade reträtter och hastigt påkomna lagförslag.

Samtidigt tvingades de ”De nya moderaterna” att inse att den nyliberala dogmatiska linjen inte håller, särskilt inte under kristider. Man slöt Keynes till sitt bröst i ekonomin, hyllade den svenska arbetsmarknadsmodellen och begrep att alla måste med, även bidragstagarna. De nya moderaterna började, med Anders Borg i spetsen, föra en ganska socialdemokratisk ekonomisk politik.

På så ätt kan man säga att socialdemokratin, trots valförlusten 2006, vunnit en ideologisk seger. Den socialdemokratiska hegemonin råder ända in i Moderaterna.
Men det har blivit fan så mycket svårare för (s) att driva opposition mot regeringen.

Blir det, mot förmodan, strålande tider kommer den nyliberala dogmatismen åter att gälla för alliansregeringen.
Men i kristid är det nog bäst att hålla sig till det socialdemokratiska originalet. För säkerhets skull.

DN
SvD
Expressen
AB
AB 2
Poltikerbloggen
Företagerna
Alliansfritt Sverige, pdf-fil

tisdag 13 april 2010

”Island sagornas ö” har fått en ny innebörd.

I början av oktober 2008 förlorade den isländska kronan mer än en fjärdedel av sitt värde gentemot euron. Internationella krediter till Island ströps och börshandeln stoppades. Den isländska krisen hade blivit synlig men de ekonomiska problemen hade funnits innan krisen blev akut 2008.
I går presenterades på Island en utredning som beställts av riksdagen och som omfattar 2 000 sidor.
Utredningen visar att en rad isländska ledare, bland dem förre statsministern Geir Haarde, gjort sig skyldiga till "synnerligen allvarliga försummelser" redan före finanskrisen 2008.
Geir Haarde ledde det högerinriktade ”Självständighetspartiet” som då regerade.
Sju personer pekas i rapporten ut för att ha misskött sina ämbeten. Det är förutom Geir Haarde, finansminister Árni M. Mathiesen och finansmarknadsministern Björgvin G. Sigurðsson, finansinspektionens Jónas Fr. Jónsson och tre personer från Seðlabanki: Davíð Oddsson, Eiríkur Guðnason och Ingimundur Friðriksson
Bankernas tillgångar övervärderades med 7 400 miljarder isländska kronor.
Den totala förlusten uppgår till 8 000 miljarder.
Det är uppenbart att också den förda borgerliga politiken byggde på den uppblåsta finanspolitiken.
”Islands sagornas ö” hade fått en ny innebörd.

Ingen av Sveriges fyra största borgerliga morgontidningar har kommenterat rapporten.
Men i maj 2007 skrev SvD:s chefredaktör PJ Anders Linder:
”Jag är just hemkommen från några mycket intressanta dagar på Island: ett nordiskt land som valt en annan modell än den nordiska. Arbetsrrätten är helt fri, skattetrycket är drygt 40 procent och individer betalar 36 procents plattskatt på sina inkomster - med ett stort grundavdrag.
Resultatet är hög tillväxt och snabbt stigande levnadsstandard. Island är numera rikare än både Danmark och Sverige.”

Islandsbloggen.

DN

fredag 9 april 2010

Finns Italien?

Är de italienska regionalvalen helt ointressanta för svenska media?
Eller har jag totalt missat resultatet av valet i svensk press?
Vad jag kunnat se har ingen svensk tidning rapporterat resultaten.

För att få information på nätet blev jag tvungen att gå till BBC.

Valet blev tydligen en seger för Berlosconi och Lega Nord och ett nederlag för center-vänstern. Valdeltagandet var 63 procent.