Lövfen är rätt man

Valresultatet kommer att så småningom påverka och förändra samtliga partiers inre.
”De Nya Moderaterna” kommer att tappa till de gamla inom partiet på grund av misslyckandet i valet. ”Det nya arbetarpartiet” blir åter ett parti för de välbeställda.
Alliansens förhållande mellan de fyra ingående partierna kommer att förändras. Moderaternas ledande ställning kommer att ifrågasättas av de övriga.
Inom samtliga borgerliga partier kommer de dogmatiska nyliberalerna att få maka på sig för mer socialliberala krafter.

Beröringsskräcken till de vinnande Sverigedemokraterna tvingar samtliga övriga partier till en blocköverskridande politik.

Vänsterpartiets – ingavinsterpartiet – kommer att inse att politik är svårare än att vilja. Nu måste partiet kompromissa om sina radikala förslag.

Dessa förändringar inom partierna kommer så småningom att omskapa hela det politiska landskapet.Det kan ta tid men det kommer.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet i regeringsställning tvingas att både räkna med Vänsterpartiets stöd samtidigt som regeringen, för att kunna regera, måste samarbeta med Centerpartiet och Folkpartiet vilket ytterligare kommer att stärka de socialliberala krafterna inom dessa partier.

Löfven är rätt man att manövrera i detta förändrade landskap.

När det gäller Sverigedemokraterna har de etablerade partierna, och inte minst vänstern, en skuld i det främlingsfientliga partiets framgång. Att inte ta debatten om flyktingmottagningen utan i stället bara vända SD ryggen har varit en kontraproduktiv taktik. Rasismstämpeln fastnar inte på partiet som inte är rasistiskt utan är främlingsfientligt.

Många av de väljare som på själva valdagen står och tvekar om vilken valsedel de ska ta ser SD som ett mobboffer, precis som de själva i samhället. Det är inte den bildade välmående medelklassen med klara politiska uppfattningar som röstar på SD. Sverigedemokraterna tar röster i områden där arbetslösheten, fattigdomen och utanförskapet är stor.

Jag skrev om detta i januari.

DN
Expressen

 

 

Global rörelse för demokrati

Hoten mot demokratin ökar i världen och dagens antidemokratiska rörelser liknar alltmer dem som fanns decennierna före andra världskriget.

I Sverige etableras det rent rasistiska och antidemokratiska ”Svenskarnas parti” och det främlingsfientliga ”Sverigedemokraterna” finns i parlamentet.
På ”vänstersidan” verkar ”Antifascistisk Front, AFA” som arbetar endast utomparlamentarisk och arbetsmetoderna anpassas efter vad situationen kräver. Detta kan innebära allt från opinionsbildning till våld.
”365-rörelsen” är en liknande organisation som är emot parlamentarism och anser att de politiska valen kan betraktas som skådespel.
”Revolutionära fronten” är en revolutionär rörelse som vill föra klasskampen som öppen strid och strävar efter revolution. Revolutionära fronten är inte främmande för våldsamma metoder för att nå sina syften.

Dessa partier utmärks av att de är intoleranta mot främlingar och mot meningsmotståndare.

I Europa uppträder ett antal mer eller mindre framgångsrika intoleranta partier.
I Danmark och Nederländerna finns Dansk Folkeparti respektive Frihetspartiet samt i Frankrike Front National och i Österrike Frihetspartiet.
I Ungern går det nyfascistiska partiet Jobbik framåt och i Litauen det populistiska ”Ordning och rättvisa”

I Storbritannien går UK independence party, UKIP, framåt och i Grekland fascistiska Gyllene gryning.
Belgien har Vlaams Belang medan Tyskland har Alternative für Deutchland och Nationaldemokraterna.
Italien har sedan länge  Lega Nord. I Polen finns Konfederacja Polski Niepodległej ,KPN, och i Finland Sannfinländarna som redan finns i riksdagen.

Men internationellt finns än farligare hot mot demokratin.
Talibaner, ISIS, Al Qaida, Boko Haram, Hezbollha m.fl. är utpräglade våldsideologier är dogmatiska, fundamentalistiska, fanatiska och antidemokratiska och de hotar den demokratiska världen.
I deras spår följer krig, summariska avrättningar av motståndare, våld och tortyr som skrämselmetod.
De vill med våld införa sharialagar, de vill avskaffa jämställdheten, yttrandefriheten och de flesta demokratiska värden.

Världens demokratier borde ena sig om att bekämpa dessa rörelser. Men för en framgångsrik kamp krävs att demokratierna organiserar en front mot dem som hotar demokratin och att de demokratiska krafterna för en gemensam, samordnad och målmedveten kamp mot dem.

Organisationen skulle kunna bildas av alla demokratiska krafter, inte bara stater, utan även organisationer, t.ex. fria fackliga organisationer och näringsliv, folkrörelser, partier, Världsforumet för demokrati m.fl.

Förutsättning för medlemskap ska vara att medlemmarna stöder grundläggande demokratiska värden som yttrandefrihet, organisationsfrihet, maktdelning, äganderätt och att de utgör en del av sitt lands demokratiska tradition.

De nationer som skulle kunna ställa sig i spetsen för den demokratiska motståndskampen skulle kunna vara det index som The Economist sammanställt ”Democracy Index”eller ”Global Democracy Ranking”
I Democracy Index räknas som fullvärdiga demokratier Norge, Island, Danmark, Sverige,
Nya Zeeland, Australien, Schweiz, Kanada, Finland, Nederländerna, Luxemburg, Irland, Österrike, Tyskland, Malta, Tjeckien, Uruguay, Storbritannien, USA, Costa Rica, Japan, Sydkorea, Belgien, Mauritius och Spanien.

Dessa länder med organisationer skulle kunna bilda en interimsstyrelse och utarbeta förslag till stadgar och program.
Länder och organisationer som sedan skulle kunna ansluta sig är Kap Verde, Portugal, Sydafrika, Frankrike, Slovenien, Italien, Grekland, Botswana, Estland, Chile samt andra som i teori och praktik kan anta organisationens principer.

De demokratiska länderna och dess organisationer har ett stort ansvar för att försvara och befästa demokratin.

Läs mer: Expo

DN

SvD

 

 

 

 

Demokratin måste försvaras med demokratiska metoder

Demokrati förutsätter respekt och tolerans gentemot andras åsikter än de egna, d.v.s. frihet att uttrycka åsikter även om de inte är passande.

Detta finns bl.a. juridiskt garanterat i grundlagen om yttrandefrihet, demonstrationsrätt och organisationsfrihet.

I vårt land har vi dessutom en demokratisk tradition av maktbalans, öppenhet, fredlig konfliktlösning och minoriteters rätt gentemot majoriteter.

Dessa traditioner vilar på insikten att intressemotsättningar kan lösas genom förhandlingar där intresseparterna är villiga att kompromissa för att nå ett resultat som bägge parter kan acceptera.
Demokraten kan inte hävda att hens åsikt är den enda rätta.

Men demokratin är varken garanterad eller oföränderlig.

Det finns ekonomiska och andra intressen som vill sätta delar av de demokratiska traditionerna ur spel därför att de tjänar på det. Det finns politiska grupper som vill utnyttja demokratin för att begränsa den. Det finns grupper som inte accepterar demokratins spelregler.

Det kan verka som en paradox att demokratin måste acceptera att även sådana gruppers åsikter.

Ett demokratiskt friskhetstecken att flertalet medborgare i vårt land uttrycker sitt motstånd mot nazismen både i gammal och i ny tappning.

Men antinazismen är bara demokratisk så länge som den uttrycks med medel och metoder som är demokratiskt acceptabla.

Våld är inte förenligt med demokratiska yttringar.
De s.k. vänstergrupper som uppträder som antinazistiska är i själva verket uttryck för en totalitär och antidemokratisk ideologi.Våldet måste stävjas med maktmedel i en demokrati.

Men enligt min mening är även andra sätt att bemöta nazisterna demokratiskt tveksamma. Att t.ex. vända ryggen till en talare är inte bara ofint utan visar brist på den tolerans som är en förutsättning för demokrati. Att hindra talare att säga sin mening hör inte heller till demokratins verktyg.

Vi ska visa nazisterna att vi tar avstånd från deras antidemokratiska ideologi men det måste ske med demokratiska metoder.

För övrigt borde vi bekämpa alla former av totalitära ideologier och inte bara nazisternas.

 AB
Expressen
SvT

Svenskarnas Parti  Antifascistiskfront 365.rörelsen Revolutionära fronten

Expo

 

När varningslampan lyser – slå sönder den

Krig, miljökatastrofer, fattigdom och terrorregimer får människor att fly sina hem för att ta sin tillflykt till regioner där de kan känna sig trygga.
Skandinavien är en sådan region.

En del fattigdomsflyktingar hamnar på gatan och försörjer sig på tiggeri.

"Ett samhällsproblem som nu har spridning i hela landet, både i storstäder och i mindre orter, är gatutiggeriet. Många människor känner sig provocerade och mår dåligt av att se medmänniskor tigga utanför affären.” som den moderata riksdagsledamoten Cecilia Magnusson skriver i en debattartikel idagens DN.
Bl.a. därför vill hon förbjuda gatutiggeri.

Cecilia Magnussons debattartikel är sakligt resonerande och hennes huvudargument för ett förbud är att förbudet skulle ”minska risken för fattigdom”.

Hon avfärdar en del myterna kring tiggeriet och en del orealistiska förslag till lösningar men riktigt hur ett tiggeriförbud skulle minska risken för fattigdom får vi däremot inte veta.

Hon pekar på att Danmark och Norge och några Nederländska städer har förbjudit gatutiggeriet.
Huruvida detta har minskat risken för fattigdom i dessa regioner eller i de regioner varifrån flyktingarna kommer framgår inte av artikeln.

Kvar blir därför känslan av att hon vill förbjuda tiggeriet för att vi mår dåligt av att se medmänniskor tigga.

Dåligt samvete kan vara en varningslampa på att något är fel. Att släcka lampan löser inte problemet.

 

 

Okunnigt angrepp på nämndemannasystemet

På SvD:s ledarsida i dag pläderar Alice Teodorescu antingen för att nämndemannasystemet vid Sveriges domstolar ska avskaffas eller att nämndemännen ska väljas av andra organ än de politiska partierna. Vilketdera är svårt att begripa.
Men eftersom hon inte antyder vad det politiska valssystemet ska ersättas med får man förmoda att hon menar att det ska upphöra.

Hon nämner tre skäl till detta:

1.    Tack vare offentlighetsprincipen är rättegångar, domar och beslut offentliga för var och en att ta del av. Därutöver åligger ett stort ansvar på JO och JK ifråga om insyn och granskning.
2.    Nämndemännen har tystnadsplikt.
3.    Det är inget som tyder på att nämndemän nämnvärt avviker från människor i allmänhet, med andra ord är de i likhet med oss andra präglade av sina egna värderingar och egentligen bäst lämpade att enbart representera sig själva. Frågan blir därför på vilket sätt nämndemännen, i realiteten, kan tillgodose ambitionen om att rättens avgöranden ska ligga i linje med de allmänna värderingarna i samhället.

Första argumentet kanske kan tillfredsställa en ledarskribent eller en journalist när det gäller behovet av insyn.Det andra är inget argument emot nämndemannasystemet utan snarare för.Det tredje avslöjar att Teodorescu fullständigt har missat vitsen med nämndemannasystemet. Påståendet att nämndemannen bara representerar sig själv tyder också på en häpnadsväckande brist på kunskaper om det demokratiska systemet.
Man anar att hennes dogmatiska nyliberala grundsyn skymmer verklighetskontakten.

Domarkåren är en ekonomiskt, socialt och kulturellt tämligen homogen grupp. Domarna har en omfattande juridisk utbildning bakom sig och även om domaren ser på den åtalade med strikt juridiska glasögon kommer många avväganden i domen att påverkas av domarens personliga bakgrund och kunskapsbrister. Domaren kan vara nog så utbildad men kan sakna livserfarenhet och kunskaper om den åtalades hela livssituation.
Nämndemannasystemet finns till bland annat för att nämndemännen med sin olika sociala bakgrund ska ge en dimension till domstolen som innebär andra livserfarenheter än den domaren företräder.

 

Den vansinnige mannen

En man som fått för sig att han är utvald av högre makter och som inbillar sig att han därför har rätt att härska över andra och som tar till vapen för att utöva sin makt, betraktas vanligen av omgivningen som farlig och från sina sinnen.

När ett helt folk ser sig själva som Guds utvalda med rätt att bosätta sig i i ett land och att fördriva dem som bor i landet är det dock helt OK. Åtminstone i vissa fall.

(Om de emellertid är talibaner eller Isis blir de med rätta, av oss i väst, betraktade som den vansinnige mannen.)

Annars är det långt ifrån ovanligt i människans historia att folk, med mer eller mindre maktmedel, tränger undan andra folk.
Den europeiska kolonialismens globala rofferi och folkmord 1500-1900 rättfärdigades av rena vinstmotiv i förening med uppfattningen om den vita rasens och den kristna trons överlägsenhet.

Att kolonialmakterna upplät en del av sina erövringar till den vansinnige mannen får ses som en del av den koloniala historien. Liksom att de undanträngda blev förbannade.

Enligt min mening är tron på att behärska den enda sanningen, att anse sig som utvald av makter som står över mänskligheten, att förakta detta jordelivet till förmån för ett kommande liv är, enligt min mening, utan undantag helt livsfarliga för omgivningen.

AB
DN
Expressen
AB

Anne Rambergs blogg
Göran Rosenberg

DalaDemokraten

 

 

Förbjud fattigdom i stället för tiggeri

Apropå danskarnas förbud mot tiggeri:
"Lagen är i sanning rättvis och jämlik. Den förbjuder både den rike och den fattige att sova under broarna, att tigga på gatan och stjäla bröd".
Den franske författaren och nobelpristagaren Anatole France (1844 – 1924)

Tiggeriet är inget nytt, inte heller förbud mot det. Det märkliga är att vi idag inte hunnit längre i förmågan att stävja fattigdom.

Under andra halvan av 1400-talet började fattigdomen få sådan omfattning att myndigheterna över hela Västeuropa tvingades vidta åtgärder. I de flesta länder förbjöds tiggeri.

1459 bestämde magistraten i Augsburg att alla främmande tiggare skulle lämna staden inom tre dagar och att stadens egna fattiga inte längre fick tigga i kyrkorna om söndagarna eller i borgarnas hem. Samma år utfärdade Filip III ”den gode” (1396–1467) en förordning om att i Brabant tiggare som kunde arbeta måste lämna hertigdömet inom tre dagar annars skulle de sändas till galärerna. Samma förordning utfärdades i Flandern, Holland och Zeeland.
Efter 1460 sökte magistraten i Strassburg genom en hel rad åtgärder hindra att fattiga tog sig in i staden. Fattiga från landsbygden fick inte stanna i staden mer än tre dagar, alla utom invalider, sjuka och gamla förbjöds att tigga. Överträdelser straffades med spö.
1473 beslöt Parisparlamentet att arbetslösa fattiga kunde dömas utan rättegång och att misstänkta invånare kunde få sina inkomster noggrant undersökta.
Allt fler åtgärder mot lösdriveri och fattigdom vidtogs. År 1496 gav Karl VIII (1470–1498) i Frankrike i en förordning domstolarna fullmakt att sända lösdrivare till galärerna.
I England utfärdade Henrik VII (1457–1509) år 1495 en "Förordning mot vagabonder och tiggare" som innebar att tiggare och andra lättingar skulle sättas i stocken under tre dagar, piskas och skickas hem.

I Paris förordade parlamentet 1516 att alla lösdrivare (”Vacabons, oysifs, caymens, maraulx et belistres, puissans et sains de leurs membresî”) måste lämna staden. De som därefter visade sig på gatorna skulle gripas av stadens polis och överlämnas till myndigheterna. Myndigheterna skulle i sin tur sätta de häktade lösdrivarna i beredskapsarbete och i gengäld hålla dem med mat. Men bestämmelsen tycks inte ha följts i praktiken. En månad efter beslutet hade bara 24 lösdrivare överlämnats till staden.
1525 diskuterade Parisparlamentet på nytt tiggeriet "eftersom nöden är stor och antalet fattiga ofantligt större än någonsin förr". Förslag om att förvisa dem, ordna beredskapsarbeten, ge understöd och samla ihop dem till ett enda område diskuterades. Parlamentets förste talman gillade inte idén om att koncentrera de fattiga till en plats. "Samlar man ihop 500 är de snart 6000 redan efter en vecka" sa han. En ledamot, Jean Brissonet, ansåg att man borde använda de fattiga till att förbättra stadens befästningar. Han hävdade att många av dem som tiggde på gatorna egentligen ville arbeta för sitt upphälle och att de tiggde bara för att det inte fanns arbetstillfällen.
Diskussionen utmynnade i ett beslut om att man skulle jaga iväg alla utsocknes tiggare och sätta de övriga i beredskapsarbete. Man beslöt dessutom att ta ut en speciell skatt för att finansiera projektet. Naturligtvis kom det klagomål mot beslutet från medborgarna. Beredskapsarbetena sysselsatte som mest ett par hundra fattiga som fick en mindre ersättning för arbetet. Men skattemedlen räckte inte att ge arbete till alla. Antalet fattiga på Paris gator minskade inte heller.

De stora förändringarna inom jordbruket och näringslivet, prisstegringar och en ökande arbetslöshet försämrade kraftigt de engelska arbetarnas ställning under 1500-talet och allt fler drevs ut i  arbetslöshet.
Då Henrik VIII från 1536 till 1539 konfiskerade kyrko- och klostergodsen, som hade utgjort den tidens socialvård, försämrades villkoren även för de allra fattigaste.
Genom drottning Elisabeths (1533-1603) fattigvårdslag från 1601, drogs en skarp gräns mellan dem som var arbetsföra (able bodied) och de som inte var arbetsföra (impotent) fattiga. De icke arbetsföra skulle underhållas genom en obligatorisk fattigskatt medan de arbetsföra skulle sättas i arbete. De fattigas barn och föräldralösa barn skulle sändas i lära. Lagen föreskrev också att varje församling skulle sörja för sina egna fattiga och att fattiguppsyningsmän skulle tillsättas.
Dessa skulle, tillsammans med kyrkvärdarna, se till att pengarna kom in som en kommunal fattigskatt.
Lagen ledde till bl.a. till att det blev mycket bråk om vem som skulle anses som fattig, vilka kriterier som skulle gälla för fattigdom och i vilken församling den fattige hörde hemma. 1662 stiftade därför Charles II (1630-1685) en lag där det fastställdes att det krävdes fyrtio dagars fast bosättning för att en person skulle få hemortsrätt. Men inom tiden för de fyrtio dagarna kunde fredsdomaren, efter klagomål från kyrkvärd eller fattiguppsyningsman, återföra den fattige till den ort varifrån han kommit. Men om den inflyttade arrenderade en gård för 10 pund om året eller kunde lämna en motsvarande ekonomisk säkerhet kunde han inte avvisas.

I Spanien spred sig fattigdomen och, bortsett från några kapitalstarka centra för den koloniala oceanhandeln, förföll städerna och de ganska nyetablerade industrierna. Klyftorna mellan de rika jordägarna och kapitalisterna å ena sidan och den fattiga befolkningen å andra, vidgades. Lågadeln, "hidalgos", måste söka sig ut till kolonierna eller ta värvning i hären. Tiggarna blev allt fler.
En förteckning från Cáceres i Estremadura år 1557 räknar med 1 900 fattiga på en befolkning av 7 400. 1595 var de fattiga 3 500 av totalt 8 300 invånare. I Trujillo var de fattiga hälften av befolkningen på 9 650 år 1557.
Mot slutet av århundradet skrev en Christobal Pérez de Herrera i en serie promemorior att det i Spanien finns 150 000 tiggare, 1608 talar han om en halv miljon och 1617 om en miljon. Även om uppgifterna inte är helt statistiskt tillförlitliga ger de ändå uttryck för en tydlig ökning.
Det var också vid den här tiden som den första stora utvandringen från Europa till Amerika skedde.

Den amerikanske forskaren Peter Boyd-Bowman har undersökt den spanska utvandringen och konstaterat att det, mellan åren 1506 - 1650, utvandarde 450 000 människor från Spanien till Amerika, mest till Mexico, Cuba och Latinamerika.

I dag finns ingenstans, som inte redan är befolkad, att utvandra till.

DN SvD
AB
GP