Bloggosfärens stinkande kloak

Från sin professorsposition blickar Bo Rothstein ner i bloggosfärens stinkande kloak.

”Till skillnad från flera av mina statsvetarkolleger har jag valt att inte skaffa mig en blogg. Skälet var att jag inte tyckte jag hade så mycket intressant att säga så att det skulle räcka till. Men jag har efterhand alltmer kommit att ställa mig frågan om bloggosfären alls är en tillgång för demokratin.”

Skriver professorn i en debattartikel i GP den 12 november.

Ja så kan man naturligtvis säga om man med sin professorstitel och kändisskap som dörröppnare har tillgång till de etablerade mediernas debattfora. Inte behöver man då någon blogg.
Att populasen har något att säga och genom bloggen och Internet har fått möjlighet att uttrycka sig, stör tydligen professorn, som skriver:

”Mina egna intryck från att under denna höst försökt ta del av vad som debatteras i "bloggosfären" ger vid handen att bloggland till en stor del består av osorterade trivialiteter samt en försvarlig del förolämpningar, okvädningsord och rasistiska stämplingar.”

Han tar några exempel. Den nyliberale debattören Mattias Svensson (Se Svensson i blogglistan härintill) har uttryckt sig fult om Bo Rothsteins texter. En annan akademiker, Jenny Westerstrand, har också i en blogg angripit Rothstein på ett oöverlagt sätt. Tredje exemplet är Veronica Svärd i Feminististiskt Inititativ som påstås farit ut med rasistiska påhopp.


Jag håller med om att inläggen i de tre exemplen är fula, illasinnade och kränkande. som Bo Rothstein relaterat dem. Men vad väntar han sig när man tillämpar yttrandefriheten fullt ut? Bloggen är full av introvert självupptagenhet, snusk och otidigheter. Men också av inlägg i samhällsdebatten, filosofiska tankar, poesi och texter av intellektuell skärpa.

Bo Rothsteins slutsats av sitt besök i bloggosfären blir:
”Debatt- och insändarredaktörer har fram tills nu fungerat som en slags dörrvakter och följande etablerad pressetik förhindrat den förslumning av det offentliga samtalet som nu sker i bloggosfären. Nu är spärrarna borta och att titta in i denna sfär är som att öppna locket till en kloakbrunn.”

OK, men det är folkets röst du hör professorn!

Det militärindustriella komplexet

Det militärindustriella komplexet, MIC, i USA innefattar regeringens försvarsadministartion, de nationella väpnade styrkorna, vapenindustrin, militärt forsknings- och utvecklingsarbete, militär produktion och militär utbildning. Här finns också produktion av utrustningar, anläggningar och infrastruktur inom det nationella försvarets och säkerhetspolitikens ram. Inkludera också nätet av avtal och flöden av pengar och resurser mellan individer och institutioner inom försvaret, entreprenörer, Pentagon och kongressen och verkställande organ.

USA:s militärutgifter utgjorde 45 procent av världens samlade militärutgifter år 2007 eller 547 miljarder US-dollar. Därmed intar USA klart förstaplatsen i världen.
Tvåan Storbritannien och trean Kina har vardera endast 5 procent.
Av de tio största vapenindustrierna i världen är sex stycken amerikanska: Boeing, Lockheed, Northrop Grumman, Raytheon, General Dynamics och L-3 Comminications.
2006 sålde de tillsammans för 124570 miljoner US-dollar.

Det ekonomiska värdet av den globala vapenexporten, enligt den nationella regeringens och industrins källor, var i miljarder US-dollar:
USA 14 008
Ryssland 6 500
Frankrike 5 061
Storbritannien 3 792
Israel 3 000

Världen totalt 45 628

Här finns naturligtvis ett kluster av enormt starka intressen som värnar om sina jobb, sina inkomster, vinster och maktpositioner.
Under det kalla kriget, med hänvisning till hotet från öst och världskommunismen, kunde de motivera sin existens och sin expansion. När öststaterna rasade samman behövdes nya motiveringar. Världsterrorismen ¬– al Qaida, Saddam och Irak, Iran ¬m.fl. – kom lägligt till dess hjälp.

Vad gör det militärindustriella komplexet då västvärldens ekonomiska världsdominans minskar?

(Källa: The Stockholm International Peace Research Institute (SIPRI) Årsbok 2008. http://yearbook2008.sipri.org/files/SIPRIYB08summary.pdf)

Den amerikanska mardrömmen och dess frälsare

47 miljoner människor i USA, var sjätte medborgare, saknar sjukförsäkring och därmed tillgång till bra vård. Om Obamas löften ska infrias skulle det kosta 65 miljarder dollar per år att genomföra.
Pensioner och socialbidrag kostar cirka 600 miljarder dollar per år. Antalet pensionärer ökar för varje år för att nå ett maximum om 20 år.
USA använder 25 procent av världens olja. Om USA ska bidra till världens klimatmål kräver detta en enorm omställning av energiuttaget.
Vägarna i USA blir allt sämre och är redan nu i ett uselt skick. Över 70 000 broar i USA är i akut behov av reparation. ”American Society of Engineers” beräknar kostnaden för att förbättra infrastrukturen till 1 600 miljarder dollar.
I många delstater går bara 55 procent av ungdomarna ut gymnasiet. USA ligger på 17:e plats i världen när det gäller gymnasieungdomars prestationer.
Omkring 12 miljoner människor lever illegalt i USA.
Under 2008 var budgetunderskottet i statens finanser 410 miljarder dollar, vilket var nära rekordunderskottet från 2004.
Räddningspaketet för bankerna har kostat 700 miljarder dollar.
USA:s handelsunderskott ökade i juli 2008 till 62,2 miljarder dollar från 58,8 miljarder dollar i juni. Handeln med Kina gav ett underskott på nästan 25 miljarder dollar jämfört med 21,4 miljarder i juni.
Underskottet gentemot EU-länderna ökade till 11 miljarder dollar från drygt 8 miljarder i juni 2008.
Krigen i Iran och Afganistan kostar enorma pengar.
Produktionen minskar. Arbetslösheten ökar.

Förväntningarna och förhoppningarna på Barack Obama är enorma. Det är tragiskt att USA äntligen får en bra president när förutsättningarna för honom är så omöjliga.
Valsystemet och medierna har bidragit till att blåsa upp förväntningarna på den nyvalde presidenten till en politisk bubbla som måste spricka på samma sätt som den finasiella.
Frågan är hur Obama och hans medhjälpare kan hantera bubblan och hur USA reagerar på den reaktion som följer då förväntningarna inte infrias.

Världspolitiken kantas av politiska mord

Politiker löper stora risker, inte minst i det vapenstinna USA. Barack Obama befinner sig i riskzonen eftersom han har fått en vänsterstämpel, är svart och talar om förändring. Hans politik kan hota mäktiga intressen och hans popularitet kan trigga någon dåre till vansinneshandlingar.
Det är kanske att måla fan på väggen, men risken för en plötslig politisk omkastning är stor.
Hur hade t.ex. den politiska situationen i Sverige sett ut om Anna Lind fått leva?

Här är en lista över några av de politiker som blivit mördade.

William McKinley, amerikansk president, 1901
Jean Jaurès, fransk socialistisk politiker, 1914
Giacomo Matteotti, italiensk politiker, 1924
Paul Doumer, fransk president, 1932
Anton Cermak, amerikansk politiker, borgmästare i Chicago, 1933
Louis Barthou, fransk utrikesminister, 1934
José Calvo Sotelo, spansk politiker, 1936
Buenaventura Durrutti, spansk anarkistledare, 1936
Folke Bernadotte, FN-medlare., 1948
John F. Kennedy, amerikansk president, 1963
Martin Luther King - amerikan, kämpade med fredliga medel för de färgades lika rättigheter med de vita, 1968
Robert Kennedy, amerikansk senator, 1968
Luís Carrero Blanco, spansk premiärminister, 1973
Aldo Moro, italiensk premiärminister, 1978
George Moscone, amerikansk politiker, borgmästare i San Francisco, 1978
Harvey Milk, amerikansk kommunalpolitiker, 1978
Anwar Sadat, egyptisk president, 1981
Benigno Aquino, filippinsk politiker och demokratiaktivist, 1983
Olof Palme, svensk statsminister, 1986
Kazem Rajavi, iransk oppositionsledare, 1990
Rajiv Gandhi, indisk premiärminister, 1991
Mohammed Boudiaf, algerisk president, 1992
Yitzhak Rabin, israelisk premiärminister, 1995
Anna Lindh, svensk utrikesminister, 2003

Må listan inte förlängas.

Löner och kapital

Under de senaste tjugofem åren har de nominella löneökningarna varit mindre än ökningen av företagens bärkraft eller betalningsförmåga, rapporterar Statistiska Centralbyrån, SCB, i dag.

Under 1980–2005 ökade den genomsnittliga produktiviteten i näringslivet med 3,0 procent årligen. Samtidigt steg priserna med i genomsnitt 3,3 procent per år. Sammanlagt ökade bärkraften eller betalningsförmågan i näringslivet med i genomsnitt 6,4 procent per år. Under samma period var den genomsnittliga nominella löneökningen i näringslivet 5,5 procent per år.
Lönernas andel av förädlingsvärdet har haft en nedgående trend sedan början av 1980-talet. Löneandelen har sjunkit från ca 55 procent till endast 45 procent år 2005. Löneandelen skiljer sig betydligt åt mellan olika branscher, vilket troligen främst hänger samman med hur mycket kapital per anställd som produktionen kräver. Ju mer kapitalintensiv verksamheten är, desto lägre är löneandelen.
Så nu vet du det.

Regler behövs på kapitalmarknaden

Citat VI

”Olyckligtvis riskerar vi åter att dra fel slutsatser av historiens lärdomar. Den här gången kommer faran inte från kommunism utan från marknadsfundamentalism. Kommunismen avskaffade marknadsmekanismen och införde kollektiv kontroll över alla ekonomiska aktiviteter. Marknadsfundamentalismen försöker avskaffa kollektivt beslutsfattande och införa marknadsvärdenas överhöghet över alla politiska och samhälleliga värden. Båda ytterligheterna är fel. Vad vi behöver är en riktig avvägning mellan politik och marknad, mellan att göra regler och att följa spelreglerna.

Finansmannen George Soros i ”Den globala kapitalismens kris” Norstedts 1998

USA:s osunda ekonomi

Citat V
”Det kan inte råda något större tvivel om att Förenta staternas ekonomi 1929, för att travestera en välbekant kliché, var i grunden osund. Denna omständighet är av utomordentlig betydelse. Det fanns mycket, som inte var som det borde men fem svagheter i ekonomin synes ha haft ett speciellt nära samband med katastrof, som följde. De är följande;
1. Den sneda inkomstfördelningen
2. Den olämpliga företagsstrukturen
3. Banksystemets osunda struktur
4. Betalningsbalansens tvivelaktiga tillstånd
5. Det ekonomiska förståndets bedrövliga tillstånd.”

John Kenneth Galbraith ”Den stora börskraschen”, Ordfront 1997