Demokratins problem

Kapitalismen är den världsordning som uppkommit ur historien och som styr människans och samhällenas ekonomiska, sociala och kulturella villkor.

Kapitalismen är ingen politisk ideologi, som en del tycks tro, utan resultatet av hela den historiska utvecklingen från det att pengar började användas i handeln för cirka tre tusen år sedan till dagens finansmarknadskapitalism.

Kapitalismens ekonomiska struktur styr hur arbete och produktion fungerar, hur produktionsresultaten och de ekonomiska överskotten uppkommer och fördelas, hur värdeskapandet sker, hur markandsstukturerna formas, hur valutorna förhåller sig till varandra, hur människor, miljö och natur exploateras, hur energin utnyttjas, hur handeln och marknaderna fungerar, hur ekonomiska kriser uppstår, och vilka som tjänar och förlorar på allt detta.
Kapitalismen skapar särskilda vinnare och förlorare, hierarkier och intressemotsättningar, segrare och offer, gott och ont.
Kapitalismen är ingen de rikas konspiration mot de fattiga utan en ordning som uppstått ur de ekonomiska, sociala och kulturella förändringar som drivit historien framåt.

De politiska ideologierna och partierna försöker på olika sätt och med olika resultat förhålla sig till kapitalismen. Nyliberalerna vill låta kapitalismen fritt verka, socialliberalerna vill motverka kapitalismens inhumana sidor, kommunisterna trodde sig kunna avskaffa kapitalismen.

Demokratin är spelregler för hur det politiska arbetet ska föras för att de samhälleliga intressemotsättningarna inte ska skapa anarki, konflikter och krig.
Mot demokratin står diverse totalitära och luddiga idéer och känslor som uppstår då demokratin inte klarar av de problem som kapitalismen skapar.
Kommunism, fascism, nazism, teokratier, oligarkier är exempel på sådana.
Kapitalismen förändras och skapar nya förutsättningar för politiken och demokratin. Just nu är vi inne i en stark sådan förändringsprocess.

Tidigare på denna blogg i samma ämne

Demokratins svagheter en grogrund för totalitära rörelser eller anarki 

Demokratins kris och väljarnas missnöje 

Misstron mot demokratin

Andra inlägg
Sören Holmberg, Staffan I Lindberg och Bo Rothstein SvD Under strecket 180402 ”Så gör man för att döda en demokrati” 

Olle Wästberg gästledare i SvD180402 ”Italien skickar en varning till hela Europa”

Socialdemokratin är socialliberal

Kan vi vara överens om att kapitalismen är den ekonomiska, sociala och kulturella världsordning som har vuxit fram genom den mänskliga historien?

Och att den kapitalistiska verklighet är den som alla olika politiska idéer har att förhålla sig till. De olika partiernas politiska recept skrivs ut för att ordna samhället till det bästa inom den rådande kapitalistiska världsordningen.
Om vi är överens om det kan vi resonera vidare om politikens villkor.

Nyliberalismen håller i stort sett, dogmatiskt och tämligen fundamentalistiskt, fast vid de principer som Adam Smith kom fram till på 1700-talet. Nyliberalismen har också kallats för klassisk liberalism och marknadsliberalism. Egentligen är det bara en gammal liberalism.
Principerna har dock i modern tid teoretiskt utvecklats av ekonomer som bl.a. Milton Friedman och praktiserats av politiker som Margret Thatcher och Ronald Reagan. Idén är i korthet ”frihet för kapitalet, anpassa politiken till kapitalismens villkor, släpp marknadskrafterna loss, marknaderna bör styra samhället”. Nyliberaler vill ha så liten statlig och politiska inblandning som möjligt i samhället, vilket ger största möjliga tillväxt och flest människor ökad materiellt välstånd.

Socialliberalerna pläderar för frihet för medborgarna och marknaderna.
Sedan 30-talet har socialdemokratin varit klart socialliberal och har accepterat marknaden och att alla politiska förändringar måste ske inom kapitalismens ram. Målet för politiken har varit ett demokratiskt välfärdssamhälle inom ramen för den rådande världsordningen. Men till skillnad från nyliberalerna kan socialliberalismen tänka sig statlig och politisk inblandning i kapitalismen och marknaden om det behövs för att skydda samhällets utsatta och för att få marknadsekonomin att fungera bättre för ekonomisk, social och kulturell frihet, demokrati och rättvisa.
Teori: Amartya Sen och John Rawl. Praktik: Skandinavisk socialdemokrati.

Skillnaden mellan dagens höger och vänster går mellan dessa bägge liberala ytterligheter.

Konservatism förekommer i olika former som nationalism, isolationism, protektionism, elitism.
I praktiken har konservatismen lett till fascism, nazism, främlingsfientlighet och populistism.
De konservativa hävdar att samhället behöver hierarkier och klasser som uttrycker naturliga olikheter, traditioner, religiösa föreställningar för den politiska praktiken.

När det gäller ”socialismen” måste vänstern äntligen acceptera att ”socialism” är en utopi, en idé bortom kapitalismen och därmed bortom dagens verklighet. Socialism har därför aldrig praktiserats.

Socialister - kommunister, bolsjeviker, statsbyråkrater - har strävat efter att antingen ersätta kapitalismen med statsstyrd planekonomi, upprätta proletariatets diktatur eller att krossa kapitalismen och bygga ett tänkt alternativ. Genom statskupper har de lyckats erövra den politiska makten för att genomföra misslyckade experiment i Ryssland, Östeuropa, Kuba m.fl. nationer. Försökens resultat avskräcker från fler paktiska försök i den vägen. Den kinesiska kommunismen söker, med hjälp av partidiktatur, genomdriva en politisk statsförvaltning av kapitalismen. Hur det går vet vi ännu inte.


Det tycks alltså inte vara möjligt att i nutid skapa ”socialistiska” alternativ till kapitalismen via statskupper eller inom nationella stater eller med demokratiska politiska metoder.
Om socialism är möjlig, och värd att sträva efter, så måste den växa ur en reformerad kapitalism som ligger mycket långt fram i tiden.
Vägen dit kan gå via social liberalism.
Det har socialdemokraterna sedan länge insett även om ”socialism” finns kvar i retoriken hos mindre isolerade grupper både innanför och utanför partierna.
Nyliberaler älskar av förklarliga skäl att etikettera socialdemokrater som ”socialister”.

De socialliberala idéerna, med välfärdspolitik, frihet och demokrati, har blivit de dominerande hos stora delar av den borgerliga vänstern och socialdemokratin i hela den demokratiska världen.
Socialliberalismen kämpar nu mot nyliberalismen och mot konservatismen.

Märkligt nog benämns trots det socialdemokratierna som ”socialistiska” och de borgerliga som liberala i den akademiska och allmänna debatten.
Det är en retorik som inte tar hänsyn till de verkliga politiska förändringarna: att socialismen i praktisk socialdemokrati sedan länge försvunnit och blivit till socialliberalism och att socialismen förlorat sin aktualitet.
”Socialismen” har förlorat all lyskraft och den politiska gränsen går i dag rakt igenom liberalismen.

Så har det ideologiska landskapet förändrats, men den gamla politiska kartan från 30-talet används fortfarande i den politiska analysen och debatten. Därför blir mycket i dagens politik svår att tyda.

Ett exempel på det är statsvetarprofessorn Bo Rothsteins artikel på DN Debatt i dag ”Politikens höger-vänster har börjat spela ut sin roll”

Han påstår, med bland annat hänvisning till det franska presidentvalet, att ”valet av Emmanuel Macron kan tyda på att vi står inför ett politiskt skifte i historien”

Men skiftet har sedan länge skett.
Nu gäller det bara att rätta retorik och definitioner efter det.
Kanske är det vad han menar?

Bloggosfärens stinkande kloak

Från sin professorsposition blickar Bo Rothstein ner i bloggosfärens stinkande kloak.

”Till skillnad från flera av mina statsvetarkolleger har jag valt att inte skaffa mig en blogg. Skälet var att jag inte tyckte jag hade så mycket intressant att säga så att det skulle räcka till. Men jag har efterhand alltmer kommit att ställa mig frågan om bloggosfären alls är en tillgång för demokratin.”

Skriver professorn i en debattartikel i GP den 12 november.

Ja så kan man naturligtvis säga om man med sin professorstitel och kändisskap som dörröppnare har tillgång till de etablerade mediernas debattfora. Inte behöver man då någon blogg.
Att populasen har något att säga och genom bloggen och Internet har fått möjlighet att uttrycka sig, stör tydligen professorn, som skriver:

”Mina egna intryck från att under denna höst försökt ta del av vad som debatteras i "bloggosfären" ger vid handen att bloggland till en stor del består av osorterade trivialiteter samt en försvarlig del förolämpningar, okvädningsord och rasistiska stämplingar.”

Han tar några exempel. Den nyliberale debattören Mattias Svensson (Se Svensson i blogglistan härintill) har uttryckt sig fult om Bo Rothsteins texter. En annan akademiker, Jenny Westerstrand, har också i en blogg angripit Rothstein på ett oöverlagt sätt. Tredje exemplet är Veronica Svärd i Feminististiskt Inititativ som påstås farit ut med rasistiska påhopp.


Jag håller med om att inläggen i de tre exemplen är fula, illasinnade och kränkande. som Bo Rothstein relaterat dem. Men vad väntar han sig när man tillämpar yttrandefriheten fullt ut? Bloggen är full av introvert självupptagenhet, snusk och otidigheter. Men också av inlägg i samhällsdebatten, filosofiska tankar, poesi och texter av intellektuell skärpa.

Bo Rothsteins slutsats av sitt besök i bloggosfären blir:
”Debatt- och insändarredaktörer har fram tills nu fungerat som en slags dörrvakter och följande etablerad pressetik förhindrat den förslumning av det offentliga samtalet som nu sker i bloggosfären. Nu är spärrarna borta och att titta in i denna sfär är som att öppna locket till en kloakbrunn.”

OK, men det är folkets röst du hör professorn!