måndag 2 april 2018

Demokratins problem


Kapitalismen är den världsordning som uppkommit ur historien och som styr människans och samhällenas ekonomiska, sociala och kulturella villkor.
Kapitalismen är ingen politisk ideologi, som en del tycks tro, utan resultatet av hela den historiska utvecklingen från det att pengar började användas i handeln för cirka tre tusen år sedan till dagens finansmarknadskapitalism.

Kapitalismens ekonomiska struktur styr hur arbete och produktion fungerar, hur produktionsresultaten och de ekonomiska överskotten uppkommer och fördelas, hur värdeskapandet sker, hur markandsstukturerna formas, hur valutorna förhåller sig till varandra, hur människor, miljö och natur exploateras, hur energin utnyttjas, hur handeln och marknaderna fungerar, hur ekonomiska kriser uppstår, och vilka som tjänar och förlorar på allt detta.
Kapitalismen skapar särskilda vinnare och förlorare, hierarkier och intressemotsättningar, segrare och offer, gott och ont.
Kapitalismen är ingen de rikas konspiration mot de fattiga utan en ordning som uppstått ur de ekonomiska, sociala och kulturella förändringar som drivit historien framåt.

De politiska ideologierna och partierna försöker på olika sätt och med olika resultat förhålla sig till kapitalismen. Nyliberalerna vill låta kapitalismen fritt verka, socialliberalerna vill motverka kapitalismens inhumana sidor, kommunisterna trodde sig kunna avskaffa kapitalismen.
Demokratin är spelregler för hur det politiska arbetet ska föras för att de samhälleliga intressemotsättningarna inte ska skapa anarki, konflikter och krig.
Mot demokratin står diverse totalitära och luddiga idéer och känslor som uppstår då demokratin inte klarar av de problem som kapitalismen skapar.
Kommunism, fascism, nazism, teokratier, oligarkier är exempel på sådana.
Kapitalismen förändras och skapar nya förutsättningar för politiken och demokratin. Just nu är vi inne i en stark sådan förändringsprocess.

Tidigare på denna blogg i samma ämne







1 kommentar:

fjellis sa...

Jag kan inte annat än hålla med men jag saknar någon form av slutsats.

Demokratin är alltid utsatt för hot. Det kommer alltid att finnas människor och rörelser vars strävan är att vinna makten för att sedan behålla den. För dessa är demokratin ett medel, inte ett mål. Erdoğan i Turkiet kan tjäna som exempel.

Jag tror vi har hamnat i värva, ärva, fördärva fasen av den representativa demokratin. Det är i första hand partierna som är problemet. Vårt partiväsende och därmed vår demokrati saknar kapitalismens förmåga till anpassning till förändrade omständigheter.

Kapitalismen överlever därför att den hela tiden är beredd att offra företag som inte är tillräckligt konkurrenskraftiga. Jämfört med det är vårt partiväsende en skyddad verkstad.

Våra politiker verkar vara mer bundis med varandra än med sin väljare. Med undantag för SD förstås som har fräckheten att verkligen utmana de etablerade riksdagspartierna.

Vad göra?

Rösta för förändring, utnyttja de möjligheter till personval som finns. Ska vi rädda demokratin måste vi använda den. Vi måste tänka själva och inte rösta som någon säger åt oss att göra.

Tänker vi själva kan det bli fel men det handlar trots allt bara en röst i sådana fall. Lyssnar vi för mycket på någon annan som kanske har fel så blir skadan så mycket större.