Att förbjuda tiggeri är att angripa symptomen men inte orsaken

De romska tiggarna från Rumänien ingår inte i arbetsmarknaden. De saknar permanent uppehållstillstånd i vårt land.
De kan vistas i Sverige i tre månader i taget som är tillåtet.
Uppgifterna om hur mycket en tiggare tjänar under en dag varierar. Någon riktig forskning verkar inte finnas.

SR Upplandsnytt har försökt göra en kartläggning som visar att en timpenning kan vara runt 80 kronor. Själva säger tiggarna att de tjänar några få hundralappar per dag.

Den norska forskningsorganisationen Fafo studerade sommaren  och hösten  2014, 1200 hemlösa personer från Rumänien varav cirka 400 vardera i de skandinaviska huvudstäderna. I Stockholm var andelen romer klart högst (86 procent). Stockholmstiggarna tjänade också minst, både i hemlandet och i Sverige. På frågan vad de tjänade senast under en dag, genom tiggeri och pantsamling, svarade Stockholmstiggarna 130 kronor. I Oslo var siffran 190 svenska kronor och i Köpenhamn 240.

Stockholms Stadsmission möter dagligen mellan 120 och 150 EU-migranter som lever i extrem fattigdom och utsatthet. Stadsmissionen anser att EU-migranter som försörjer sig genom att tigga får ihop runt 70 kronor per dag.

GöteborgsPostens Micael Dahlén har pryat en dag som tiggare och fick ihop 63 kronor under dagen.

Om varje tiggare tjänar 250 kronor om dagen och jobbar 8 timmar om dagen ger det en timpenning på 32 kronor. 
Inkomsterna av tiggeri är således mycket små. Att de tiggande romerna ändå tar sig hit från Rumänien för att tigga kan bero på att tiggeri är förbjudet i Rumänien och att de som romer saknar alla andra möjligheter till försörjning.  De ekonomiska skillnaderna mellan Rumänien och Sverige gör att tiggarna ändå anser det ”lönsamt” att tigga i Sverige. Romerna i Rumänien är dessutom försatta i ett konstant hårt utanförskap som hindrar dem att få jobb om det över huvud taget finns.
Tiggeriet är symptom på att det ekonomiska, sociala och kulturella systemet i samhället är sjukt.
Ett förbud mot tiggeri som somliga föreslår skulle alltså inte bota sjukdomen utan bara angripa symptomen.
Debatten om att förbjuda tiggeriet är inte heller ny utan har pågått sedan medeltiden i Europa. I Paris förordade till exempel parlamentet 1516 att alla lösdrivare måste lämna staden. De som därefter visade sig på gatorna skulle gripas av stadens polis och överlämnas till myndigheterna. Myndigheterna skulle i sin tur sätta de häktade lösdrivarna i beredskapsarbete och i gengäld hålla dem med mat. En månad efter beslutet hade bara 24 lösdrivare överlämnats till staden. Tiggeriet fortsatte.
Samma mönster har upprepats genom tiderna och på olika håll i Europa.

Att lagstifta mot tiggeri är som att ge smärtstillande till en pestsmittad.
Patienten blir inte botad, sjukdomen finns kvar och patienten smittar fortfarande.

Cecilia Magnusson (M) om tiggeriet 

Göran Persson