Dogmer mot den svenska modellen

Trots att både arbetsgivare och löntagare inser fördelarna med kollektivavtal finns det sådana som vill ha bort dem.

Några finns inom den nyliberala dogmatiska kretsen som anser att kollektivavtal sätter marknaden ur spel. Andra finns inom yttersta vänstern som lika dogmatiskt menar att klasskampen hämmas av samförståndet mellan lönearbetare och arbetsköpare.
Jag har mött representanter för bägge grupperna: i övrigt intelligenta och vettiga människor men fångade i en idé som stelnat, en dogm.

Sorgligt nog finns SvD:s ledarskribent Tove Lifvendahl med i den förstnämnda gruppen.

I dagens ledare tvingas hon köra fram två ynka exempel på hur facket agerat klumpigt för att få till kollektivavtal.

Det ena är en facklig aktion mot Baka stenugnsbageri i Sannegården i Göteborg den 12 januari och det andra är Ingeborgs bageri i Linköping för ett år sedan.
Det handlar om två små företag med några enstaka anställda.

Exemplen ter sig futtiga med tanke på att det i Sverige finns mer än 680 kollektivavtal om löner och allmänna anställningsvillkor tecknade mellan arbetsgivarorganisationer och arbetstagarorganisationer, inom såväl det privata näringslivet, staten som inom kommuner och landsting. Dessa avtal omfattar ungefär 3,6 miljoner anställda.
2014 var det 91 procent av löntagarna i åldern 16–64 år arbeten som omfattades av kollektivavtal, enligt statliga Medlingsverket.

Jag håller med om att små företag borde behandlas på annat sätt av facket än storföretag men att utifrån dessa enstaka exempel döma ut hela den svenska modellen är litet väl magstarkt.

Ingeborgs konditori, hade en anställd som var fackligt organiserad. Företagsägarna ville dock inte betala den anställde avtalsenliga löner, eftersom de ansåg sig inte ha råd med det.
Det kom till förhandling med facket och parterna blev i samförstånd överens om att kollektivavtalet skulle gälla.
Men efter en tid sade företagsledningen upp den fackligt anslutne medlemmen under hänvisning till att de inte hade råd att betala avtalsenliga löner.

Man kan jämföra med då bageriet ska betala för andra varor än arbetskraften.
Då bageriet köper in råvaror - mjöl, socker, marsipan m.m. - betalar leverantörerna de priser som leverantörerna begär.
De säger inte att de inte har råd med det. De säger inte till hyresvärden att de inta kan betala hyran för lokalen eller vägrar att betala skatt med hänvisning till att de inte har råd.

Om de skulle göra så innebär det konkurs.

Om jag kommer in i Ingeborgs konditori i Linköping och säger att jag vill ha en semla men inte har råd att betala begärt pris för den, kommer jag kunna köpa semlan för ett lägre pris?

Varför ska just den anställde gå med på att få ersättning under gällande pris?

Om ett företag inte kan betala råvaror, leverantörer, hyror, skatter eller arbetskraft är företaget kanske inte så marknadsmässigt.
Det ligger andra konditorier inte långt från Ingeborgs där lönerna sätts enligt kollektivavtal. Varför ska ett konditori dumpa lönerna?

Kollektivavtalet är ett avtal mellan arbetsgivareorganisationen och löntagarorganisationen om löntagarnas arbetsvillkor.  Det är alltså inget som enbart facket driver igenom.
Kollektivavtal innebär att arbetsgivare och löntagare kan konkurrera på lika villkor, att löntagarna får en lön som de kan leva på, att antalet arbetskonflikter minimeras och att därför arbetsfreden uppehålls.

Corren om Ingeborgs konditori

Medlingsinstitutets årsrapport "Avtalsrörelsen och lönebildningen2015"

Barometern