Det svenska missnöjet

Många av dem som röstat på Sverigedemokraterna är varken rasister eller fascister. 

Jag har välartade grannar som röstat på partiet.
Här i Ärla, en sörmländsk landsbygd, fick SD nästan 21 procent av rösterna i riksdagsvalet. Om valresultatet härifrån skulle gällt för riket skulle varken V eller MP kommit in i riksdagen.

Väljarna har röstat SD för att de tycker att de övriga partierna inte lyssnar till dem, för att de är missnöjda med hur samhället har behandlat dem, för att de vill ha en förändring, för att de misstror politiker och myndigheter och för att de vill reglera invandring och flyktingmottagningen.
Där finns också ett uns politikerförakt.
SD är ett främlingsfientligt missnöjesparti men dess väljare är nödvändigtvis inte främlingsfientliga, än mindre rasister eller fascister.

Missnöjet med de etablerade partierna är inte nytt utan har funnits sedan Sverige förlorat sin ekonomiskt gynnsamma roll i efterkrigstidens världsekonomi. Det var den ekonomiska särställningen för Sverige som kunde ge socialdemokratin egen majoritet i politiken 1945-1976.
Det fanns ingen anledning till missnöje eftersom ekonomin gick framåt, alla fick jobb och alla fick det materiellt bättre.

Eran tog slut med 1970-talets kriser då andra länder kom ifatt och kunde konkurrera ut den svenska industrin.
De ekonomiska förutsättningarna för politiken förändrades och försämrades. Det blev nödvändigt att anpassa politiken till den nya situationen och till världsekonomins nya krav på globalisering.

Missnöjet visade sig i politiken genom att sossarna förlorade sin dominans och genom att borgerliga regeringar avlöste varandra 1976-1982.

I valet 1991 fick Ny Demokrati, från ingenting, 6,73 procent av rösterna.
Valundersökningarna visade att 53 procent av partiets väljare röstade på partiet på grund av att de ansåg att Ny demokrati, till skillnad från övriga partier, visste hur "vanligt folk tycker och tänker". 19 procent angav att de röstade på Ny Demokrati på grund av invandringsfrågor, vilket var mångdubbelt fler än bland övriga partier.
Partiet krävde kraftigt minskad invandring och det uppstod rent invandrarfientliga krav.

I valet 1998 fick Vänsterpartiet - som historiskt har haft en andel av väljarstödet på mellan 4 och 6 procent - plötsligt 12 procent på grund av den s.k. Schymaneffekten.
Socialdemokratiska väljare som ledsnat på den politik som Persson tvingades föra röstade på sitt andraalternativ.

I år fick Sverigedemokraterna nästan 13 procent av rösterna. Partiet har under flera år profilerat sig som det parti som uttrycker folkets syn på invandrar- och flyktingpolitiken och som ett parti som inte tillhör etablissemanget. Det sistnämnda förstärks genom de övriga partiernas avståndstagande.

Missnöjet är konstant men partierna skiftar.

DN
AB

DN Debatt
DN Debatt

SvD

Expressen

Vänstervinden som ingen märkte

I en debattartikeli dagens DN skriver Daniel Suhonen och Enna Gerin:

”I årets val har en av de kraftigaste vänstervindarna de senaste 25 åren blåst genom Sverige om man tittar på väljarnas placering på den ideologiska vänster-högerskalan. Men redan i valet 2010 började väljarna svänga vänster när det kom till sakfrågor som välfärd, privatiseringar och skatter.”

De presenterar också ett diagram som ska visa hur vänster och höger, kompletterad med en axel som visar polariseringen mellan frihetliga och auktoritära värderingar, formerar sig i svensk politik.

Tyvärr resonerar de som om ”vänster” och ”höger” vore klart definierade begrepp som alla läsare begriper på samma sätt.
Betyder det exempelvis att den som är ”vänster” är socialist? Betyder ”höger” att man nyliberal eller konservativ?

Är vänster en som vill att staten ska äga de viktiga samhällsfunktionerna och sträva efter höga skatter medan höger är en som vill att allt ska privatiseras och sänka skatterna? Vill vänstern förbjuda vinster i välfärden och högern maximera vinstuttaget?

Hur som helst verkar det på debattörerna som om att vänster och höger kan fastställas i opinionsundersökningar och att de politiska partierna är antingen vänster eller höger.
Det märkliga är att väljarna inte reagerat efter detta mönster.

Det blir därför obegripligt för Suhonen och Gerin att ”90 procent av svenska folket vill ha samhällsvinst” men inte begriper att de därför måste rösta ”vänster”.

Suhonen och Enna Gerin förklarar saken så här:
”Vänstervinden och välfärdsvalet flög de rödgröna förbi och rakt i händerna på ett högerparti – Sverigedemokraterna.”

Nå, ”vänstervindarna” kan ha blåst över väljarna utan att de märkte något.

Suhonen och Gerin förklarar att om socialdemokraterna bara följt en konsekvent vänsterlinje så hade partiet vunnit valet. Nu gäller det att satsa åt vänster, samarbeta med V och komma igen vid valet 2018.

Som vanlig resonerar de utifrån förenklingar som bortser från politikens krassa logik som bl.a. kräver att om partiet ska kunna genomföra sin politik måste partiet vinna val och för att vinna val måste partiet tyvärr söka stöd av en majoritet av väljare. Socialdemokraterna tvingas ta röster från de borgerliga och få stöd av väljare som inte har samma syn på tillvaron som Suhonen och Gerin.

Men låt oss diskutera det politiskt ideologiska landskapet.

Jag kan skissa en annan modell än Suhonens och Gerins. Den kan vara lika bra eller lika dålig, men den ger helt andra slutsatser i tolkningar av valutgången och om vad som bör göras.

Suhonen och Gerin resonerar som om politiken kan styra samhället utan hänsyn till exempelvis de förutsättningar som kapitalismen ger. Tyvärr är de inte ensamma om det inom den s.k. vänstern.

Kapitalismen och marknadsekonomin är ingen ideologi, som många inom vänstern tycks tro, utan en ekonomisk, social och kulturell verklighet, en världsordning som uppstått ur mänsklighetens historia.

De politiska ideologierna uttrycker bara olika förhållningssätt till den ekonomiska, sociala och kulturella världsordningen, d.v.s. till hur vi bäst ska förhålla oss till kapitalismen.

I grunden, och i huvudsak, finns då fyra aktuella politiska ideologier i Sverige.

Nyliberalism = anser att politiken ska ha så liten makt som möjligt, den enskilde ska ta ansvar för sitt eget liv, ensam är fri, meningslöst att sträva efter jämlikhet eftersom olikheter stimulerar utveckling och tillväxt. Mål: Individens fullständiga frihet. Kapitalismen ordnar tillvaron till det bästa utan politiska ingrepp.

Socialliberalism = anser att människan är en social varelse, samhället behöver gemensamma lösningar på problemen, samarbete mellan människor skapar frihet och trygghet för flertalet.
Mål: Frihet och trygghet för så många som möjligt.

Konservatism = anser att allt inte var sämre förr, bevara traditionerna, utveckla samhället utan snabba lösningar och experiment. Mål: Att utveckla samhället i långsam takt och bevara sådant som fungerar.

Nationalism = Vi svenskar behöver inte resten av världen, vi klarar oss själva.
Mål: Att göra Sverige oberoende av andra länder.

Det finns också ideologier som idag mer eller mindre har spelat ut sin roll, vilket inte innebär att de kan poppa upp i framtiden. Ingenting är oföränderligt.

Socialism = anser att alla sociala, kulturella och ekonomiska klyftor på sikt kan ersättas av ett samhälle som befriats från konkurrens och i stället bygger på samverkan mellan människor.
En vacker utopi som hittills aldrig kunnat genomföras i praktiken utan att det gått åt helvete.
Mål: Att klassamhället upphör sedan kapitalismen vittrat sönder.

Kommunism = som ovan, men socialismen kan bara uppnås genom att arbetarklassen tar makten över staten och tvingar fram det socialistiska samhället.
Mål: Att krossa kapitalismen och ersätta den med ett kommunistiskt samhälle.
Alla försök i den vägen har misslyckats.

Nazism, fascism = tror på den starkes och upplystes rätt att styra över flertalet. Nationen går före individen. Demokratin leder aldrig till annat än käbbel och de dummas makt över de kloka.
Mål: Att skapa en nation eller en stat som styrs av en elit. Mål: Att avskaffa demokratin.

Min slutsats utifrån min beskrivning av det ideologiska landskapet är

-        att någon vänstervind aldrig kunnat uppfattas av andra än av Suhonen och Gerin eftersom vinden aldrig definierats,

-        att valresultatet kan förklaras av helt andra orsaker än de som Suhonen och Gerin kommit fram till

-        att socialdemokraterna bör söka vinna anhängare i alla socialliberala läger för att kunna föra en socialliberal politik

Främlingsfientlighet är illa nog

Varför inte ta kampen mot invandrarfientligheten i stället för mot etiketten ”rasism” som vilken främlingsfientlig typ som helst kan skaka av sig.

Rasism förutsätter att det finns mänskliga raser och att en ras är överlägsen de övriga.
Ordet är en relevant beteckning på de rasbiologiska idéerna som existerade för 70 år sedan och för den nazistiska judeförföljelsen.
Det är därför svårt att definiera invandrarfientlighet som rasism och det blir lätt för den främlingsfientlige att säga att ”Jag är inte rasist” och att bevisa det.

Främlingsfientlighet är illa nog.
Främlingsfientligheten är exkluderande och emot idén om människors lika värde. Därför är främlingsfientligheten odemokratisk. När det gäller flyktingar saknar de främlingsfientliga också empati, vilket är antihumant.

Även ordet fascism missbrukas i debatten.

Fascism är en totalitär ideologi som vill avskaffa demokratin och vill lösa tvisterna i samhället med korporativa system. Fascisterna vill t.ex. upphäva motsättningarna mellan kapital och arbete genom att tvinga löntagare och arbetsgivare att samverka för statens eller nationens bästa i stället för att låta parterna förhandla med varandra. Fascisterna anser att demokratin inte fungerar utan vill att nationen eller staten styrs av en upplyst elit.

Att beskylla främlingsfientliga meningsmotståndare för fascister eller att över en kam kalla poliskåren för fascister är att missa målet.

Främlingsfientlighet är illa nog.
Men den kan bekämpas med demokratiska metoder och utan demonisering som gör de främlingsfientliga oigenkännliga för utomstående betraktare.

Visserligen kan främlingsfientlighet utvecklas till rasism och nationalism kan också förvandlas till fascism men låt oss vänta med att använda begreppen tills det behövs och medan begreppen har någon skärpa.

Främlingsfientlighet är illa nog så låt oss nu i stället bekämpa den så kanske vi slipper rasismen och fascismen.

Wikipedia

DN

Lövfen är rätt man

Valresultatet kommer att så småningom påverka och förändra samtliga partiers inre.
”De Nya Moderaterna” kommer att tappa till de gamla inom partiet på grund av misslyckandet i valet. ”Det nya arbetarpartiet” blir åter ett parti för de välbeställda.
Alliansens förhållande mellan de fyra ingående partierna kommer att förändras. Moderaternas ledande ställning kommer att ifrågasättas av de övriga.
Inom samtliga borgerliga partier kommer de dogmatiska nyliberalerna att få maka på sig för mer socialliberala krafter.

Beröringsskräcken till de vinnande Sverigedemokraterna tvingar samtliga övriga partier till en blocköverskridande politik.

Vänsterpartiets – ingavinsterpartiet – kommer att inse att politik är svårare än att vilja. Nu måste partiet kompromissa om sina radikala förslag.

Dessa förändringar inom partierna kommer så småningom att omskapa hela det politiska landskapet.Det kan ta tid men det kommer.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet i regeringsställning tvingas att både räkna med Vänsterpartiets stöd samtidigt som regeringen, för att kunna regera, måste samarbeta med Centerpartiet och Folkpartiet vilket ytterligare kommer att stärka de socialliberala krafterna inom dessa partier.

Löfven är rätt man att manövrera i detta förändrade landskap.

När det gäller Sverigedemokraterna har de etablerade partierna, och inte minst vänstern, en skuld i det främlingsfientliga partiets framgång. Att inte ta debatten om flyktingmottagningen utan i stället bara vända SD ryggen har varit en kontraproduktiv taktik. Rasismstämpeln fastnar inte på partiet som inte är rasistiskt utan är främlingsfientligt.

Många av de väljare som på själva valdagen står och tvekar om vilken valsedel de ska ta ser SD som ett mobboffer, precis som de själva i samhället. Det är inte den bildade välmående medelklassen med klara politiska uppfattningar som röstar på SD. Sverigedemokraterna tar röster i områden där arbetslösheten, fattigdomen och utanförskapet är stor.

Jag skrev om detta i januari.

DN
Expressen

 

 

Global rörelse för demokrati

Hoten mot demokratin ökar i världen och dagens antidemokratiska rörelser liknar alltmer dem som fanns decennierna före andra världskriget.

I Sverige etableras det rent rasistiska och antidemokratiska ”Svenskarnas parti” och det främlingsfientliga ”Sverigedemokraterna” finns i parlamentet.
På ”vänstersidan” verkar ”Antifascistisk Front, AFA” som arbetar endast utomparlamentarisk och arbetsmetoderna anpassas efter vad situationen kräver. Detta kan innebära allt från opinionsbildning till våld.
”365-rörelsen” är en liknande organisation som är emot parlamentarism och anser att de politiska valen kan betraktas som skådespel.
”Revolutionära fronten” är en revolutionär rörelse som vill föra klasskampen som öppen strid och strävar efter revolution. Revolutionära fronten är inte främmande för våldsamma metoder för att nå sina syften.

Dessa partier utmärks av att de är intoleranta mot främlingar och mot meningsmotståndare.

I Europa uppträder ett antal mer eller mindre framgångsrika intoleranta partier.
I Danmark och Nederländerna finns Dansk Folkeparti respektive Frihetspartiet samt i Frankrike Front National och i Österrike Frihetspartiet.
I Ungern går det nyfascistiska partiet Jobbik framåt och i Litauen det populistiska ”Ordning och rättvisa”

I Storbritannien går UK independence party, UKIP, framåt och i Grekland fascistiska Gyllene gryning.
Belgien har Vlaams Belang medan Tyskland har Alternative für Deutchland och Nationaldemokraterna.
Italien har sedan länge  Lega Nord. I Polen finns Konfederacja Polski Niepodległej ,KPN, och i Finland Sannfinländarna som redan finns i riksdagen.

Men internationellt finns än farligare hot mot demokratin.
Talibaner, ISIS, Al Qaida, Boko Haram, Hezbollha m.fl. är utpräglade våldsideologier är dogmatiska, fundamentalistiska, fanatiska och antidemokratiska och de hotar den demokratiska världen.
I deras spår följer krig, summariska avrättningar av motståndare, våld och tortyr som skrämselmetod.
De vill med våld införa sharialagar, de vill avskaffa jämställdheten, yttrandefriheten och de flesta demokratiska värden.

Världens demokratier borde ena sig om att bekämpa dessa rörelser. Men för en framgångsrik kamp krävs att demokratierna organiserar en front mot dem som hotar demokratin och att de demokratiska krafterna för en gemensam, samordnad och målmedveten kamp mot dem.

Organisationen skulle kunna bildas av alla demokratiska krafter, inte bara stater, utan även organisationer, t.ex. fria fackliga organisationer och näringsliv, folkrörelser, partier, Världsforumet för demokrati m.fl.

Förutsättning för medlemskap ska vara att medlemmarna stöder grundläggande demokratiska värden som yttrandefrihet, organisationsfrihet, maktdelning, äganderätt och att de utgör en del av sitt lands demokratiska tradition.

De nationer som skulle kunna ställa sig i spetsen för den demokratiska motståndskampen skulle kunna vara det index som The Economist sammanställt ”Democracy Index”eller ”Global Democracy Ranking”
I Democracy Index räknas som fullvärdiga demokratier Norge, Island, Danmark, Sverige,
Nya Zeeland, Australien, Schweiz, Kanada, Finland, Nederländerna, Luxemburg, Irland, Österrike, Tyskland, Malta, Tjeckien, Uruguay, Storbritannien, USA, Costa Rica, Japan, Sydkorea, Belgien, Mauritius och Spanien.

Dessa länder med organisationer skulle kunna bilda en interimsstyrelse och utarbeta förslag till stadgar och program.
Länder och organisationer som sedan skulle kunna ansluta sig är Kap Verde, Portugal, Sydafrika, Frankrike, Slovenien, Italien, Grekland, Botswana, Estland, Chile samt andra som i teori och praktik kan anta organisationens principer.

De demokratiska länderna och dess organisationer har ett stort ansvar för att försvara och befästa demokratin.

Läs mer: Expo

DN

SvD

 

 

 

 

Demokratin måste försvaras med demokratiska metoder

Demokrati förutsätter respekt och tolerans gentemot andras åsikter än de egna, d.v.s. frihet att uttrycka åsikter även om de inte är passande.

Detta finns bl.a. juridiskt garanterat i grundlagen om yttrandefrihet, demonstrationsrätt och organisationsfrihet.

I vårt land har vi dessutom en demokratisk tradition av maktbalans, öppenhet, fredlig konfliktlösning och minoriteters rätt gentemot majoriteter.

Dessa traditioner vilar på insikten att intressemotsättningar kan lösas genom förhandlingar där intresseparterna är villiga att kompromissa för att nå ett resultat som bägge parter kan acceptera.
Demokraten kan inte hävda att hens åsikt är den enda rätta.

Men demokratin är varken garanterad eller oföränderlig.

Det finns ekonomiska och andra intressen som vill sätta delar av de demokratiska traditionerna ur spel därför att de tjänar på det. Det finns politiska grupper som vill utnyttja demokratin för att begränsa den. Det finns grupper som inte accepterar demokratins spelregler.

Det kan verka som en paradox att demokratin måste acceptera att även sådana gruppers åsikter.

Ett demokratiskt friskhetstecken att flertalet medborgare i vårt land uttrycker sitt motstånd mot nazismen både i gammal och i ny tappning.

Men antinazismen är bara demokratisk så länge som den uttrycks med medel och metoder som är demokratiskt acceptabla.

Våld är inte förenligt med demokratiska yttringar.
De s.k. vänstergrupper som uppträder som antinazistiska är i själva verket uttryck för en totalitär och antidemokratisk ideologi.Våldet måste stävjas med maktmedel i en demokrati.

Men enligt min mening är även andra sätt att bemöta nazisterna demokratiskt tveksamma. Att t.ex. vända ryggen till en talare är inte bara ofint utan visar brist på den tolerans som är en förutsättning för demokrati. Att hindra talare att säga sin mening hör inte heller till demokratins verktyg.

Vi ska visa nazisterna att vi tar avstånd från deras antidemokratiska ideologi men det måste ske med demokratiska metoder.

För övrigt borde vi bekämpa alla former av totalitära ideologier och inte bara nazisternas.

 AB
Expressen
SvT

Svenskarnas Parti  Antifascistiskfront 365.rörelsen Revolutionära fronten

Expo

 

När varningslampan lyser – slå sönder den

Krig, miljökatastrofer, fattigdom och terrorregimer får människor att fly sina hem för att ta sin tillflykt till regioner där de kan känna sig trygga.
Skandinavien är en sådan region.

En del fattigdomsflyktingar hamnar på gatan och försörjer sig på tiggeri.

"Ett samhällsproblem som nu har spridning i hela landet, både i storstäder och i mindre orter, är gatutiggeriet. Många människor känner sig provocerade och mår dåligt av att se medmänniskor tigga utanför affären.” som den moderata riksdagsledamoten Cecilia Magnusson skriver i en debattartikel idagens DN.
Bl.a. därför vill hon förbjuda gatutiggeri.

Cecilia Magnussons debattartikel är sakligt resonerande och hennes huvudargument för ett förbud är att förbudet skulle ”minska risken för fattigdom”.

Hon avfärdar en del myterna kring tiggeriet och en del orealistiska förslag till lösningar men riktigt hur ett tiggeriförbud skulle minska risken för fattigdom får vi däremot inte veta.

Hon pekar på att Danmark och Norge och några Nederländska städer har förbjudit gatutiggeriet.
Huruvida detta har minskat risken för fattigdom i dessa regioner eller i de regioner varifrån flyktingarna kommer framgår inte av artikeln.

Kvar blir därför känslan av att hon vill förbjuda tiggeriet för att vi mår dåligt av att se medmänniskor tigga.

Dåligt samvete kan vara en varningslampa på att något är fel. Att släcka lampan löser inte problemet.