Det svenska missnöjet

Många av dem som röstat på Sverigedemokraterna är varken rasister eller fascister. 

Jag har välartade grannar som röstat på partiet.
Här i Ärla, en sörmländsk landsbygd, fick SD nästan 21 procent av rösterna i riksdagsvalet. Om valresultatet härifrån skulle gällt för riket skulle varken V eller MP kommit in i riksdagen.

Väljarna har röstat SD för att de tycker att de övriga partierna inte lyssnar till dem, för att de är missnöjda med hur samhället har behandlat dem, för att de vill ha en förändring, för att de misstror politiker och myndigheter och för att de vill reglera invandring och flyktingmottagningen.
Där finns också ett uns politikerförakt.
SD är ett främlingsfientligt missnöjesparti men dess väljare är nödvändigtvis inte främlingsfientliga, än mindre rasister eller fascister.

Missnöjet med de etablerade partierna är inte nytt utan har funnits sedan Sverige förlorat sin ekonomiskt gynnsamma roll i efterkrigstidens världsekonomi. Det var den ekonomiska särställningen för Sverige som kunde ge socialdemokratin egen majoritet i politiken 1945-1976.
Det fanns ingen anledning till missnöje eftersom ekonomin gick framåt, alla fick jobb och alla fick det materiellt bättre.

Eran tog slut med 1970-talets kriser då andra länder kom ifatt och kunde konkurrera ut den svenska industrin.
De ekonomiska förutsättningarna för politiken förändrades och försämrades. Det blev nödvändigt att anpassa politiken till den nya situationen och till världsekonomins nya krav på globalisering.

Missnöjet visade sig i politiken genom att sossarna förlorade sin dominans och genom att borgerliga regeringar avlöste varandra 1976-1982.

I valet 1991 fick Ny Demokrati, från ingenting, 6,73 procent av rösterna.
Valundersökningarna visade att 53 procent av partiets väljare röstade på partiet på grund av att de ansåg att Ny demokrati, till skillnad från övriga partier, visste hur "vanligt folk tycker och tänker". 19 procent angav att de röstade på Ny Demokrati på grund av invandringsfrågor, vilket var mångdubbelt fler än bland övriga partier.
Partiet krävde kraftigt minskad invandring och det uppstod rent invandrarfientliga krav.

I valet 1998 fick Vänsterpartiet - som historiskt har haft en andel av väljarstödet på mellan 4 och 6 procent - plötsligt 12 procent på grund av den s.k. Schymaneffekten.
Socialdemokratiska väljare som ledsnat på den politik som Persson tvingades föra röstade på sitt andraalternativ.

I år fick Sverigedemokraterna nästan 13 procent av rösterna. Partiet har under flera år profilerat sig som det parti som uttrycker folkets syn på invandrar- och flyktingpolitiken och som ett parti som inte tillhör etablissemanget. Det sistnämnda förstärks genom de övriga partiernas avståndstagande.

Missnöjet är konstant men partierna skiftar.

DN
AB

DN Debatt
DN Debatt

SvD

Expressen