I George Orwells dystopi ”Nittonhundraåttiofyra”, som kom ut 1949, beskriver författaren ett hårt och totalitärt samhälle där folket, ”prolerna”, lärt sig tre grundteser: ”Krig är fred”, ”Frihet är slaveri” och ”Okunnighet är styrka”. Genom ”Sanningsministeriet” vill makthavarna förändra språket så att ordens värden är förvända, upphävda och utbytbara. ”Nyspråket” ska dölja verkligheten, radera ut historien och hindra det kritiska tänkandet - förutsättningarna för makten över prolerna.
I LO:s kongressprotokoll från 1906, den fjärde ordinarie kongressen, används begreppet ”arbetsköpare” om motparten. Senare kom det att heta ”arbetsgivare” vilket, sedan hundra år tillbaka, är det allmänt vedertagna begreppet.
Enligt Nationalencyklopedins Ordbok härrör begreppet ”Arbetsköpare” från ”socialistisk debatt och jargong.” Enligt samma ordbok är ”arbetsgivare” en ”person eller organisation som anställer och avlönar personal”.
Men ”arbetsköpare” borde väl vara ett logiskt begrepp på arbetsmarknaden eftersom det som säljs och köps på denna marknad är arbetskraft. Och vem köper och vem säljer arbetskraft på arbetsmarknaden?
Det finns flera begrepp, inom just arbetsmarknaden, som är av samma slag.
Den som säljer sin arbetskraft kallas följaktligen ”arbetstagare”. Eller löntagare.
Eftersom det är saligare att giva än att taga förstår man varför det blivit så.
Men är arbetsgivaren snål som inte giver den arbetslöse arbete? Ska den arbetslöse arbetstagaren kanske taga arbete från den njugge arbetsgivaren? Nej det blir fel. Därför är den arbetslöse inte arbetslös utan ”friställd” d.v.s. ställd fri från arbete. Den friställde saknar därmed ”sysselsättning” och har således ingenting att syssla med och kan därför inte taga lön av arbetsgivaren.
Då lönearbetet, för hundra år sedan, blev en dominerande relation mellan arbete och kapital och i samhällsekonomin torde det ha vållat Sanningsministeriet en del bekymmer men ministeriet har onekligen lyckats i sitt uppsåt.
söndag 3 augusti 2008
Lärospån
I början på 70-talet blev jag ansvarig utgivare och redaktör för Byggettans tidning ”Stockholms Byggarbetare”.
Under ett par år gav jag ut tio 24-32 sidiga nummer om året, och det var fullt jobb för en ensam redaktör med låg budget. Köpa frilansmaterial var inte att tänka på. Jag gjorde allt själv utom att trycka tidningen.
Min ambition, att driva en radikal linje för tidningen, gjorde inte jobbet lättare eftersom Byggettans styrelse inte var förtjust i min nya inriktning. Det blev ständiga kontroverser men jag hänvisade till att jag var ansvarig utgivare och hävdade att tidningen skulle vara fristående från styrelsen. Jag ansåg att tidningen skulle spegla medlemsopinionen.
Sedan jag i en artikel skildrat hur en arbetsgivare vägrat att betala två anställda deras rättmätiga lön och sedan arbetsgivaren, på grund av denna artikel, stämt tidningen för förtal, ökade styrelsens irritation.
I artikeln hade jag inte nämnt arbetsgivarens namn och tingsrätten friade tidningen. Arbetsgivaren överklagade domen. Genom dom den 20 december 1976 fastställde Svea hovrätt tingsrättens dom, men det var på håret. Två av domstolens ledamöter var skiljaktiga och ville fälla tidningen för förtal. (Fallet finns refererat i ”Pressen inför rätta” Thorsten Cars/Peter Danowsky, Norstedts 1982, sid. 120.)
Då jag några nummer senare proklamerade att jag i fortsättningen inte längre skulle använda begreppet ”arbetsgivare” utan i stället kalla motparten för ”arbetsköpare” fick först motparten, i form av Stockholms Byggmästareförening, och därefter Byggettans styrelse, nog. Byggmästareföreningen förklarade för Byggettans styrelse att om tidningen skulle fortsätta på detta viset skulle förhandlingsklimatet hårdna. Det skulle bli svårare för Byggettans förhandlare att få igenom sina krav.
Styrelsen ströp anslaget till tidningen, sänkte utgivningen till 6 nr per år, avskedade redaktören och lät en frilansare göra tidningen.
I dag har jag insett att en organisationstidskrift inte kan vara fristående från organisationens styrelse och att det är saligare att giva än att taga och att det därför heter ”arbetsgivare” och ”löntagare” och ingenting annat.
Under ett par år gav jag ut tio 24-32 sidiga nummer om året, och det var fullt jobb för en ensam redaktör med låg budget. Köpa frilansmaterial var inte att tänka på. Jag gjorde allt själv utom att trycka tidningen.
Min ambition, att driva en radikal linje för tidningen, gjorde inte jobbet lättare eftersom Byggettans styrelse inte var förtjust i min nya inriktning. Det blev ständiga kontroverser men jag hänvisade till att jag var ansvarig utgivare och hävdade att tidningen skulle vara fristående från styrelsen. Jag ansåg att tidningen skulle spegla medlemsopinionen.
Sedan jag i en artikel skildrat hur en arbetsgivare vägrat att betala två anställda deras rättmätiga lön och sedan arbetsgivaren, på grund av denna artikel, stämt tidningen för förtal, ökade styrelsens irritation.
I artikeln hade jag inte nämnt arbetsgivarens namn och tingsrätten friade tidningen. Arbetsgivaren överklagade domen. Genom dom den 20 december 1976 fastställde Svea hovrätt tingsrättens dom, men det var på håret. Två av domstolens ledamöter var skiljaktiga och ville fälla tidningen för förtal. (Fallet finns refererat i ”Pressen inför rätta” Thorsten Cars/Peter Danowsky, Norstedts 1982, sid. 120.)
Då jag några nummer senare proklamerade att jag i fortsättningen inte längre skulle använda begreppet ”arbetsgivare” utan i stället kalla motparten för ”arbetsköpare” fick först motparten, i form av Stockholms Byggmästareförening, och därefter Byggettans styrelse, nog. Byggmästareföreningen förklarade för Byggettans styrelse att om tidningen skulle fortsätta på detta viset skulle förhandlingsklimatet hårdna. Det skulle bli svårare för Byggettans förhandlare att få igenom sina krav.
Styrelsen ströp anslaget till tidningen, sänkte utgivningen till 6 nr per år, avskedade redaktören och lät en frilansare göra tidningen.
I dag har jag insett att en organisationstidskrift inte kan vara fristående från organisationens styrelse och att det är saligare att giva än att taga och att det därför heter ”arbetsgivare” och ”löntagare” och ingenting annat.
lördag 2 augusti 2008
Den personliga integriteten
Den personliga integriteten bör värnas.
Men vad är egentligen ”personlig integritet”?
Här är några förslag.
Min personliga integritet innebär att jag:
– ska ha rätt att få vara ifred när, var och hur jag vill,
– inte ska behöva vara övervakad och kontrollerad av någon annan,
– inte ska behöva redovisa var jag har varit, vad jag gjort eller tänker göra eller tänker ta vägen.
Den personliga integriteten innebär t.ex. inte att jag
– kan vara anonym i alla sammanhang, t.ex. gå klädd i rånarluva på stan för att inte bli igenkänd,
– kan undandra mig samhälliga skyldigheter (Sådana finns faktiskt, inte bara fri- och rättigheter)
Men postulaten måste modifieras beroende på vilka olika relationer jag ingår i och i vilka olika situationer jag vill hävda min integritet.
Naturligtvis gäller min personliga integritet olika t.ex. i förhållande till min familj och i relation till olika makthavare.
Så har t.ex. löntagaren, under arbetstid, svårt att hävda sin personliga integritet gentemot arbetsgivaren. Arbetstiden är, för de allra flesta löntagare, en tillfällig ofrihet och integritetsinskränkning.
(Det är f.ö. märkligt att t.ex. drogtester på arbetsplatser görs på anställda men inte på företagsledningen. Den senare brukar ju hävda sitt stora ansvar. Och är det inte rimligt att den som vill kontrollera andra också får finna sig i att själv bli kontrollerad?)
En offentlig person måste finna sig i att bli granskad på områden som rör hans eller hennes offentliga uppdrag.
I olika sammanhang gör t.ex. säkerhetskrav att du måste ge efter på dina krav på personlig integritet.
En fånge har genom sitt brott försatt sig själv i en situation som gör att han eller hon fullständigt tvingats uppge alla krav på personlig integritet. Det är ju detta som är själva straffet.
Modifieringarna är många och gränsen för vad som är integritetskränkande eller inte är mycket flytande. Myndigheter, företag, journalister och organisationer verkar i dessa gråzoner och tänjer ständigt på gränserna.
Per Ström har sedan ett årtionde studerat vad som händer på detta område. Antagligen är han den i Sverige som kan mest om detta. Tyvärr har han lierat sig med tankesmedjan Den Nya Välfärden som är nära knuten till Svenskt Näringsliv och 4-oktoberrörelsen. Det vore olyckligt om frågan om den personliga integriteten blir en fråga som drivs enbart från detta håll. Vänstern som frihetsrörelse bör ta initiativ även i denna fråga.
Per Ströms webbplats ”Stoppa Storebror” http://stoppa-storebror.se/
Men vad är egentligen ”personlig integritet”?
Här är några förslag.
Min personliga integritet innebär att jag:
– ska ha rätt att få vara ifred när, var och hur jag vill,
– inte ska behöva vara övervakad och kontrollerad av någon annan,
– inte ska behöva redovisa var jag har varit, vad jag gjort eller tänker göra eller tänker ta vägen.
Den personliga integriteten innebär t.ex. inte att jag
– kan vara anonym i alla sammanhang, t.ex. gå klädd i rånarluva på stan för att inte bli igenkänd,
– kan undandra mig samhälliga skyldigheter (Sådana finns faktiskt, inte bara fri- och rättigheter)
Men postulaten måste modifieras beroende på vilka olika relationer jag ingår i och i vilka olika situationer jag vill hävda min integritet.
Naturligtvis gäller min personliga integritet olika t.ex. i förhållande till min familj och i relation till olika makthavare.
Så har t.ex. löntagaren, under arbetstid, svårt att hävda sin personliga integritet gentemot arbetsgivaren. Arbetstiden är, för de allra flesta löntagare, en tillfällig ofrihet och integritetsinskränkning.
(Det är f.ö. märkligt att t.ex. drogtester på arbetsplatser görs på anställda men inte på företagsledningen. Den senare brukar ju hävda sitt stora ansvar. Och är det inte rimligt att den som vill kontrollera andra också får finna sig i att själv bli kontrollerad?)
En offentlig person måste finna sig i att bli granskad på områden som rör hans eller hennes offentliga uppdrag.
I olika sammanhang gör t.ex. säkerhetskrav att du måste ge efter på dina krav på personlig integritet.
En fånge har genom sitt brott försatt sig själv i en situation som gör att han eller hon fullständigt tvingats uppge alla krav på personlig integritet. Det är ju detta som är själva straffet.
Modifieringarna är många och gränsen för vad som är integritetskränkande eller inte är mycket flytande. Myndigheter, företag, journalister och organisationer verkar i dessa gråzoner och tänjer ständigt på gränserna.
Per Ström har sedan ett årtionde studerat vad som händer på detta område. Antagligen är han den i Sverige som kan mest om detta. Tyvärr har han lierat sig med tankesmedjan Den Nya Välfärden som är nära knuten till Svenskt Näringsliv och 4-oktoberrörelsen. Det vore olyckligt om frågan om den personliga integriteten blir en fråga som drivs enbart från detta håll. Vänstern som frihetsrörelse bör ta initiativ även i denna fråga.
Per Ströms webbplats ”Stoppa Storebror” http://stoppa-storebror.se/
fredag 1 augusti 2008
Äkta och falska liberaler
Att tänka frihetligt är vackert.
Men att göra det med både hjärnan och hjärtat, genomtänkt och konsekvent, är vackrast.
Liberaler talar gärna om frihet. Men det gäller att lyssna noga på vad de säger. Alla liberaler menar nämligen inte detsamma som du när de talar om ”frihet”.
Vilket beror på att det finns olika sorters liberaler och olika sorters frihet.
Först och främst består liberalerna av två huvudgrupper:
A) de som talar om frihet, och som därmed menar frihet i första hand för sig själva och för sina egna intressen.
B) de som talar om frihet av övertygelse om att friheten är generell oavsett intressen, etnicitet, religion, ekonomisk, kulturell och social tillhörighet.
Dessa två kategorier kan i sin tur delas upp i minst tre grupper:
1) de bokstavstroende och dogmatiska.
2) de formella.
3) de som anser att frihet måste gälla alla och att ingen frihet kan uteslutas till förmån för en annan, och att ingens frihet får inkräkta på en annans.
A1:orna återfinns ofta bland s.k. ”nyliberaler” (liberalister) och kapitalister.
A2:orna finns ofta på de borgerliga tidningarnas ledarredaktioner.
De bägge kategorierna kan betecknas som sken- och frasliberaler.
A3:orna och B1:orna finns inte.
B2:orna begränsar frihetsbegreppet att omfatta enbart den politiska sfären av tillvaron.
B3:orna är vanligen socialliberaler och syndikalister.
Tyvärr är det de dogmatiska liberalerna som i dag definierar frihetsbegreppet i politik och debatt. Den sociala liberalismen är satt på undantag.
Det är vänsterns uppgift att ge frihetsbegreppet ett socialt innehåll och formulera socialismen som en frihetsrörelse.
Men att göra det med både hjärnan och hjärtat, genomtänkt och konsekvent, är vackrast.
Liberaler talar gärna om frihet. Men det gäller att lyssna noga på vad de säger. Alla liberaler menar nämligen inte detsamma som du när de talar om ”frihet”.
Vilket beror på att det finns olika sorters liberaler och olika sorters frihet.
Först och främst består liberalerna av två huvudgrupper:
A) de som talar om frihet, och som därmed menar frihet i första hand för sig själva och för sina egna intressen.
B) de som talar om frihet av övertygelse om att friheten är generell oavsett intressen, etnicitet, religion, ekonomisk, kulturell och social tillhörighet.
Dessa två kategorier kan i sin tur delas upp i minst tre grupper:
1) de bokstavstroende och dogmatiska.
2) de formella.
3) de som anser att frihet måste gälla alla och att ingen frihet kan uteslutas till förmån för en annan, och att ingens frihet får inkräkta på en annans.
A1:orna återfinns ofta bland s.k. ”nyliberaler” (liberalister) och kapitalister.
A2:orna finns ofta på de borgerliga tidningarnas ledarredaktioner.
De bägge kategorierna kan betecknas som sken- och frasliberaler.
A3:orna och B1:orna finns inte.
B2:orna begränsar frihetsbegreppet att omfatta enbart den politiska sfären av tillvaron.
B3:orna är vanligen socialliberaler och syndikalister.
Tyvärr är det de dogmatiska liberalerna som i dag definierar frihetsbegreppet i politik och debatt. Den sociala liberalismen är satt på undantag.
Det är vänsterns uppgift att ge frihetsbegreppet ett socialt innehåll och formulera socialismen som en frihetsrörelse.
Olympisk dubbelmoral
Enligt många kommentatorer var det fel att låta kommunistdiktaturen Kina ha hand om OS. Men eftersom nu kineserna fått spelen bör den fria världen protestera mot diktaturens kränkningar av mänskliga rättigheter.
Kan så vara.
Men varför inte ställa samma krav även på andra kommersiella företag?
Har de svenska företagen krävt mänskliga rättigheter för sina kinesiska arbetare?
Företagen, inte minst de svenska, lever och gör vinster just på bristen på respekt för nämnda rättighet; föreningsfrihet saknas vilket gör att fria fackföreningar inte kan verka. Den statligt godkända fackföreningen ser till att hålla lönerörelserna i schack för att inte äventyra företagens vinster.
Dubbelmoralen är komprometterande för sken- och frasliberaler, inte minst de självgoda ledarredaktionerna på dagstidningarna.
De borde åtminstone kunna erkänna att OS i dag är ett kommersiellt företag som vilket annat företag som helst.
Kan så vara.
Men varför inte ställa samma krav även på andra kommersiella företag?
Har de svenska företagen krävt mänskliga rättigheter för sina kinesiska arbetare?
Företagen, inte minst de svenska, lever och gör vinster just på bristen på respekt för nämnda rättighet; föreningsfrihet saknas vilket gör att fria fackföreningar inte kan verka. Den statligt godkända fackföreningen ser till att hålla lönerörelserna i schack för att inte äventyra företagens vinster.
Dubbelmoralen är komprometterande för sken- och frasliberaler, inte minst de självgoda ledarredaktionerna på dagstidningarna.
De borde åtminstone kunna erkänna att OS i dag är ett kommersiellt företag som vilket annat företag som helst.
måndag 28 juli 2008
Årets dummaste ledarkommentar
Så här skriver en förmodligen helt utpumpad ledarskribent i dagens SvD:
”Snart är lönen din igen
I dag är sista dagen för året då du som genomsnittlig svensk ser alla dina arbetsinkomster gå till den offentliga sektorn. Imorgon är det nämligen Skattefridagen, då du börjar arbeta för egen vinning. Jo, så bisarrt blir det om man lite förenklat räknar om skatternas andel av lönekostnaden till dess andel av arbetsåret. Fram till den 29 juli arbetar du åt någon annan, resten av året åt dig själv. År 2006, innan Alliansen tillträdde, inföll skattefridagen den 8 augusti.”
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_1496073.svd
SvD:s ledarkommentar måste härmed ta priset i dumhet. Förmodligen är ledarredaktionens hjärnstillestånd orsakad av en överdos av nyliberalistisk dogmatism. Eller av solsting.
Är ledarredaktionens helt isolerad från det samhälle där vi arbetande bidrar till deras barns skolor, infrastruktur, sjukvård omsorg o.s.v.?
Om hela det arbetande svenska folket arbetar ”åt någon annan” måste det väl vara så att alla arbetar åt, och för, varandra. Hela året.
”Snart är lönen din igen
I dag är sista dagen för året då du som genomsnittlig svensk ser alla dina arbetsinkomster gå till den offentliga sektorn. Imorgon är det nämligen Skattefridagen, då du börjar arbeta för egen vinning. Jo, så bisarrt blir det om man lite förenklat räknar om skatternas andel av lönekostnaden till dess andel av arbetsåret. Fram till den 29 juli arbetar du åt någon annan, resten av året åt dig själv. År 2006, innan Alliansen tillträdde, inföll skattefridagen den 8 augusti.”
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_1496073.svd
SvD:s ledarkommentar måste härmed ta priset i dumhet. Förmodligen är ledarredaktionens hjärnstillestånd orsakad av en överdos av nyliberalistisk dogmatism. Eller av solsting.
Är ledarredaktionens helt isolerad från det samhälle där vi arbetande bidrar till deras barns skolor, infrastruktur, sjukvård omsorg o.s.v.?
Om hela det arbetande svenska folket arbetar ”åt någon annan” måste det väl vara så att alla arbetar åt, och för, varandra. Hela året.
torsdag 24 juli 2008
Den svenska avundsjukan
Det är alltid svenskar som talar om ”den svenska avundsjukan” eller t.o.m. om ”Den Kungliga Svenska Avundsjukan”. De tar avstånd från både avundsjukan och ”det svenska” och antyder därmed att de själva aldrig är avundsjuka, i varje fall inte på det blågula svenska sättet.
Men avundsjukan beskrevs ingående, och på mångahanda sätt, redan i Bibeln och den finns väl dokumenterad i diverse antika dokument. Avundsjukan är en av medeltida katolska kyrkans sju dödssynder. Avundsjukan fanns alltså långt innan Sverige ens var påtänkt och årtusenden innan den förste svensken trampade vår jord.
Hur blev den en svensk folksjukdom?
Möjligen menar de, som talar om den svenska avundsjukan, att den svenska avundsjukan markant skiljer sig från t.ex. den spanska, tanzaniska eller moldaviska avundsjukan. De kanske menar att då avundsjukan drabbar en svensk blir den alldeles speciell. Den svenska är kanske liksom mer njugg och intolerant än t.ex. den som förekommer på Bali eller i Guatemala.
Har man bekantat sig med folk i andra länder finner man att någon etnisk eller nationell skillnad i avundsjuka inte existerar. Inga kända forskarrön styrker heller teorin om en speciellt etnisk avundsjuka. Däremot slås man av att avundsjukan är sig märkligt lik överallt i världen.
Den som ondgör sig över ”den svenska avundsjukan” saknar helt enkelt ett internationellt och historiskt perspektiv på avundsjukan och har antagligen bara upplevt avundsjuka just i Sverige. Och i Sverige är avundsjukan naturligtvis alltid svensk. I Norge är den norsk. I Vanuatu vanuatisk.
Den som snackar om den typiska svenska avundsjukan ger bara uttryck för Den Typiska Svenska Dumheten.
Men avundsjukan beskrevs ingående, och på mångahanda sätt, redan i Bibeln och den finns väl dokumenterad i diverse antika dokument. Avundsjukan är en av medeltida katolska kyrkans sju dödssynder. Avundsjukan fanns alltså långt innan Sverige ens var påtänkt och årtusenden innan den förste svensken trampade vår jord.
Hur blev den en svensk folksjukdom?
Möjligen menar de, som talar om den svenska avundsjukan, att den svenska avundsjukan markant skiljer sig från t.ex. den spanska, tanzaniska eller moldaviska avundsjukan. De kanske menar att då avundsjukan drabbar en svensk blir den alldeles speciell. Den svenska är kanske liksom mer njugg och intolerant än t.ex. den som förekommer på Bali eller i Guatemala.
Har man bekantat sig med folk i andra länder finner man att någon etnisk eller nationell skillnad i avundsjuka inte existerar. Inga kända forskarrön styrker heller teorin om en speciellt etnisk avundsjuka. Däremot slås man av att avundsjukan är sig märkligt lik överallt i världen.
Den som ondgör sig över ”den svenska avundsjukan” saknar helt enkelt ett internationellt och historiskt perspektiv på avundsjukan och har antagligen bara upplevt avundsjuka just i Sverige. Och i Sverige är avundsjukan naturligtvis alltid svensk. I Norge är den norsk. I Vanuatu vanuatisk.
Den som snackar om den typiska svenska avundsjukan ger bara uttryck för Den Typiska Svenska Dumheten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
