Den svenska avundsjukan

Det är alltid svenskar som talar om ”den svenska avundsjukan” eller t.o.m. om ”Den Kungliga Svenska Avundsjukan”. De tar avstånd från både avundsjukan och ”det svenska” och antyder därmed att de själva aldrig är avundsjuka, i varje fall inte på det blågula svenska sättet.

Men avundsjukan beskrevs ingående, och på mångahanda sätt, redan i Bibeln och den finns väl dokumenterad i diverse antika dokument. Avundsjukan är en av medeltida katolska kyrkans sju dödssynder. Avundsjukan fanns alltså långt innan Sverige ens var påtänkt och årtusenden innan den förste svensken trampade vår jord.
Hur blev den en svensk folksjukdom?

Möjligen menar de, som talar om den svenska avundsjukan, att den svenska avundsjukan markant skiljer sig från t.ex. den spanska, tanzaniska eller moldaviska avundsjukan. De kanske menar att då avundsjukan drabbar en svensk blir den alldeles speciell. Den svenska är kanske liksom mer njugg och intolerant än t.ex. den som förekommer på Bali eller i Guatemala.

Har man bekantat sig med folk i andra länder finner man att någon etnisk eller nationell skillnad i avundsjuka inte existerar. Inga kända forskarrön styrker heller teorin om en speciellt etnisk avundsjuka. Däremot slås man av att avundsjukan är sig märkligt lik överallt i världen.

Den som ondgör sig över ”den svenska avundsjukan” saknar helt enkelt ett internationellt och historiskt perspektiv på avundsjukan och har antagligen bara upplevt avundsjuka just i Sverige. Och i Sverige är avundsjukan naturligtvis alltid svensk. I Norge är den norsk. I Vanuatu vanuatisk.
Den som snackar om den typiska svenska avundsjukan ger bara uttryck för Den Typiska Svenska Dumheten.