Riskkapitalisterna är inte skyldiga till vårdkrisen

Inte sitter Riskkapitalisten och funderar ut hur han ska kunna djävlas med gamlingarna på vårdhemmet ”Karons Kajplats”!
Och inte är det riskkapitalisterna personligen som kräver att gamlingarnas pissblöjor ska vägas eller att antalet personal på vårdhemmet ska reduceras.

Riskkapitalisten har helt rena händer vad vården beträffar.

De lever ju fjärran från senila förvirrade aggressiva gamlingar, pisslukt, tunga lyft, tvångsmatning, pillerdoceringar, strassad vårdpersonal och nattvak.

Riskkapitalisten har ingenting med vården att göra - hans samhällsuppgift är en helt annan.
Riskkapitalistens samhälliga uppgift är densamma som alla andra kapitalisters: Att samla och koncentrera resurser för att resurserna ska kunna investeras i företag som ger avkastning så att avkastningen kan investeras i nya lönsamma företag. Kapitalisterna ska förse produktionen med kapital.
Sålunda driver kapitalisten samhället framåt och arbetar för tillväxten i samhället.

För att sköta denna maktpåliggande uppgift brukar kapitalisterna rikligt belöna sig personligen med hänvisning till att de gör samhället en så enormt stor tjänst.

Riskkapitalisten kan alltså inte personligen anklagas som skyldig till vårdkrisen.

När det gäller uppgiften att förmera kapitalet har nämligen kapitalisten en hel skara underhuggare: Direktörer, chefer, mäklare, analytiker, banktjänstemän, företagare, arbetsledare m.fl. som alla jobbar mot det gemensammma målet att öka kapitalet. De jobbar för att skapa största möjliga lönsamhet genom se till att företagen blir rationella, arbetskraft och maskiner utnyttjas effektivt, kostnader reduceras, kapital och krediter förmedlas dit där de bäst behövs o.s.v.
Alla gör de sin sin plikt inom vårt kapitalistiska system.

Man kan alltså inte anklaga varken riskkapitalisten eller hans underhuggare för att vården blir sämre. Ändå blir de gamla på vårdhemmen lidande av systemets krav och krisen inom vården blir ett faktum.

Kapitalismen har aldrig varit bra på att vårda olönsamma människor.

Men det värsta är att dagens kapitalister inte fyller sin egentliga uppgift, att förmedla kapital till produktionen. Dagens ekonomiska kris är ju till stor del ett resultat av att kapitalisterna inte längre levererar. Det saknas produktivt kapital.

Snart måste vi därför på allvar fråga oss vad vi ska göra med de olönsamma och ineffektiva kapitalisterna.

Guldkant för riskkapitalister

Elitens kopplingar till riskkapitalet

Riskkapitalets löner: 686 miljoner på tre år


Affärsvärlden

När de liberala dogmerna inte stämmer med verkligheten

Borgerliga liberaldogmatiker gör nu försiktigt reträtt i frågan om privatisering inom äldreomsorgen.
Botemedlet är mer övervakning, fler inspektioner, bättre upphandling.
Men så långt som till att erkänna att privatiseringen kan leda till att avkstningskraven sätts före vårdkvalitén, så långt går man inte.
Det skulle nämligen inte stämma med dogmerna.

Det nya högermantrat är nu:
”Varken hur mycket pengar som satsas eller vem som driver äldreomsorg säger något bestämt om kvaliteten för de boende.” som dagens ledarskribent formulerar det i GP.
Och det är så sant som det är sagt.

Men det är inte det som frågan gäller.
Problemet inom välfärden är inte att enskilda privata företag som Carema inte sköter sig, och inte ens huruvida vårdbolag är privata eller kommunala.
Problemet är strukturellt.
Enligt de nyliberala dogmatikerna ska privatiseringen inte bara göra vården mer effektiv, öka valfriheten för ”kunderna” och sänka kostnaderna för skattebetalarna utan ska även ge företagens ägare skälig avkastning på deras investeringar.
(Diskussionen om vinst eller inte är enfaldig. Det handlar om hur de ev. vinterna används.)

Eftersom det privata vårdföretaget inte bara ska vinna de kommunala upphandlingarna utan också ska generera vinster till ägarna pressas priset så mycket att det går ut över kvaliteten, d.v.s. vården av de värdbehövande. Kostnaderna pressas genom att antalet anställda minskas, omsorgen minimeras och vårdmedlen bir billigare och sämre.
Och eftersom de offentligt ägda vårdföretagen måste konkurrera med de privata tvingas även de att pressa sina priser på samma sätt vilket går ut över vårdkvalitén över hela linjen.
De kommunala upphandlarna, kommunpolitiker och tjänstemän - oavsett om de är borgerligt styrda eller inte - väljer ju det vårdföretsg som offererar det lägsta priset och samtidigt lovar den bästa kvalitén.

Men den fråga som du aldrig får från makthavarna är hur mycket pengar du, som skattebetalare, är beredd att spara på vården av din gamla senila mamma.
Vad får hon kosta? Hur kan vården av henne bli billigare och mer lönsam?
Hur mycket kan du tjäna på att minska kostnaderna för vården av gamlingen?
Hur många vårdtimmar om dygnet kan du spara på henne för att få lägre skatt?
Vad kan du tjäna på att låta henne ligga i sina nedpissade blöjor i en dag i stället för att få torra inom åtminstone en timme?

Om det är privata eller kommunala företag som snålar in på resurserna spelar ingen roll.

”Hur mycket skattepengar som satsas på äldreomsorgen är tyvärr inte något tillförlitligt kvalitetsmått”, skriver GP:s ledarredaktör och citerar:
– Vi kan inte se något samband mellan kostnader och resultat. Det är så mycket som spelar in, som organisationsförändringar och ledarskap, säger Peter Nilsson, statistiker på SKL, till Aftonbladet.”

OK. Låt oss resonera på det sättet. Det innebär att tidningen GP inte behöver kosta 3382 kr i prenumeration. Tidningsledningen skulle, genom ” organisationsförändringar och ledarskap” kunna göra en lika bra eller bättre tidning för en tusenlapp mindre.

Kanske genom att minska på antalet redaktörer på ledarredaktionen.

DN

SvD

Expressen

SvD