Den okände arbetarens grav

I slutet av oktober och början av november i år ”rasade” en debatt i DN om vilka som bar skuld till den transatlantiska slavhandeln år 1500-1800. Debatten var föranledd av att historikern Dick Harrison, i sina böcker (”Slaveri, en världshistoria om ofrihet”, Historiska media del I 2006 och del II 2007), helt i enlighet med dagens forskarrön, gjort även de afrikanska slavhandlare som sålde slavar till européerna, delaktiga i handeln. Den 2 december högtidlighölls 200-årsdagen för slaveriets avskaffande vid en manifestation i Stockholm. ”Även Sverige bör rannsaka sitt samvete”, sa integrationsministern Nyamko Saboni i fackelskenet, eftersom även Sverige tjänade pengar på slavhandeln.
Retroaktiv kollektiv skuldsättning av historiska kollektiva grymheter tycks ha blivit ett behov hos oss i västvärlden. Inte bara de som borde känna sig ansvariga, utan även vi andra, ska känna kollektiv skuld för allt från judarnas korsfästelse av Jesus, kolonialtiden, för nazisternas och kommunisternas brott mot mänskligheten. Och nu alltså även för negerslaveriet för tre hundra år sedan.
Skulddebatten i sammanhanget är emellertid mer hysteriskt än historiskt. Frågan är nämligen hur långt tillbaka i mänsklighetens historia, och för vilka kollektiva brott mot mänskligheten vi, (vilka vi man nu menar) med böjda huvuden ska mumla ”mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa”.
Jo, visst kan vi lära av historien, men vilken historia ska vi lära av?
I stället för att idag gå och känna skuld över slaveriet borde vi i stället hylla alla de arbetare, både slavar och andra, som lagt grunden för västerlandets välfärd. Varför finns t.ex. inte ”den okände arbetarens grav” för alla dem som stupat för välfärden, tillväxten och uppbyggandet av kapitalismen?

Väl använda licenspengar

I SVT1 ”Uppdrag Granskning” avslöjade i veckan Janne Josefsson och Lars-Göran Svensson hur gammalt kött mals ner till köttfärs eller packas om - och säljs på nytt hos fyra stora ICA-handlare.
Reportagegruppen bakom programmet har gjort ett mycket skickligt och angeläget reportage.
Vi tittare och konsumenter kan vara glada över att de får resurser (licenspengar) till att göra sina viktiga reportage.

Man kan fråga sig om något av de reklamfinansierade TV-bolagen och kanalerna hade vågat göra ett sånt här program.
Programmet visar att public service-TV behövs.

Se programmet på
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=2232

Fattiga och rika

Skillnaderna i förmögenhet mellan förmögna och oförmögna svenskar är större än vad SCB trott visar en undersökning från Institutet för näringslivsforskning.
Till skillnad från SCB:s studier har nationalekonomen Daniel Waldenström och Jesper Roine, Handelshögskolan i Stockholm, tagit med utlandssvenskarna i sin undersökning. Där finns alltså Kamprad, Raussing m.fl. med.
Undersökningen visar att 1 procent av svenskarna äger 40 procent av tillgångarna.
Man får gå tillbaka till början av 1900-talet för att hitta en lika ojämn förmögenhetsfördelning.
Varför har det blivit så? P1 Morgon, torsdag 6 december, ställer frågan till Johan Stael von Holstein, VD för I-Cube och Lars-Anders Häggström, ordförande i Handelsanställdas förbund.
Johan Stael von Holstein anser att misslyckandet beror på att socialdemokraterna och socialismen haft ett järngrepp om svensk politik i 75 år.
Socialdemokraterna har gynnat några få rika och hindrat den övriga befolkningen från att skaffa sig företag och rikedomar. Socialdemokratin har, tillsammans med fackföreningarna, cementerat den här strukturen, anser Johan Stael von Holstein.
I sin kritik mot arbetarrörelsen låter han som en värsta KPLM:r-are.
Lyssna på
http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=900718&BroadcastDate=&IsBlock=0
Hämta studien (på engelska) eller läs sammanfattning på svenska
http://www.naringslivsforskning.se/Templates/WorkingPaper1.aspx?PageID=88134ad2-32d9-46ab-a251-953a92beaf93

Lönsamma manipulationer

Då Gambro köptes ut från börsen av riskkapitalbolaget EQT och investmentbolaget Investor utlöstes alla personaloptioner och Gambros chefer fick dela på 380 miljoner kronor.
Sören Mellstig, vd för Gambro, fick för år 2006 en inkomst av tjänst på 67 800 000 kronor.
Direktören själv anser att han förtjänat pengarna eftersom optionerna byggde på hur bolaget gick. Och då var det ju utan tvekan så att värdet på Gambro steg från elva miljarder kronor 2003 till 50 miljarder 2006, precis som styrelsen och aktieägarna hade velat.
Men är det verkligen cheferna som höjer och sänker företags ”värde” på börsen?
Jo, i varje fall när det gäller Mellstig misstänker Stockholmsbörsen som ska granska Mellstigs affärer.
Mellstig blev nämligen ordförande i EQT:s portföljbolag Aleris den 14 februari, mindre än två månader innan budet från EQT och Investor kom. Trots det deltog han i Gambro-styrelsens hantering av budet, som utmynnade i en rekommendation till aktieägarna att säga ja.
Om löntagarna i företaget och den svenska allmänheten tjänar på manipulationerna det är det ingen som vet.

Sänk direktörernas levnadsomkostnader!

Medianlönen för en börs-vd i Sverige år 2006 är 3 400 000 kronor om året, meddelar SvD denna morgon.
Tur att den löntagargruppen inte jobbar bakom disken på salladsbarer. De skulle sänka varenda salladsbar i Sverige. Och hur dyr skulle inte morgontidningen bli om grafikerna och tidningsbuden hade vd-lön?
Förra året tjänade en anställd inom parti- och detaljhandeln i genomsnitt 119 kronor i timmen inkl. övertidstillägg (enl. SCB). Det motsvarar 247 000 kronor om året för den som jobbar 40 timmar i veckan i 52 veckor om året.
Genomsnittsvd.:n tjänar tretton gånger mer än den genomsnittlige handelsanställde.
Låt oss bortse från det ”rättvisa” i detta. Låt oss i stället anta att lönen ska täcka levnadsomkostnaderna, vilket ju är fallet för de flesta löntagare.
Vd.n kanske har tretton gånger högre levnadsomkostnader? Äter tretton gånger mer, bor i en tretton gånger så dyr hyreslägenhet, har tretton gånger så många ungar att försörja, reser tretton gånger så dyrt.
Kan de stackars vd:arna inte få samhällshjälp med att sänka sina kostnader till samma nivå som andra löntagare?

Bör Sverige göra som Dubai?

Johan Staël von Holstein har varit i oljelandet Dubai en vecka. Det var helt fantastiskt, vilket ”wake up call” och vilken källa till inspiration, utropar han entusiastiskt i Metro tisdagen den 6 november.
Att landets ekonomi växer med 12 procent om året tillskriver han ”helt och hållet vision och beslutskraft”.
När det gäller beslutskraften tänker han kanske på att det är emirerna som enväldigt styr i Förenade Arabemiraten, i vilken Dubai ingår. Fast det säger han ju inte.
Men faktum är att emiren av det oljerika Abu Dhabi innehar presidentposten, medan Dubais emir är premiärminister. Tillsammans med övriga emirer bildar de ett federalt råd som styr utan inblandning. Det hålls inga val och det finns varken politiska partier, fackföreningar eller intresseorganisationer eftersom sådana är förbjudna. Inom emiratens gränser ligger all makt koncentrerad hos respektive emir och sharialagar gäller. Piskstraff och stening förekommer som bestraffning. Medierna får inte kritisera landets ekonomiska, säkerhetsmässiga och sociala politik och det är förbjudet att starta nya tidningar. Utländska tv-stationer som sänder granskas av informationsdepartementet.
Men här finns banne mig beslutskraft till skillnad mot skitlandet Sverige.
”Vi saknar politisk vision och handlingskraft” säger Johan Staël von Holstein tvärsäkert i sin kolumn som har rubriken ”Sverige borde göra som Dubai”, och fortsätter:

”Vi borde också göra enorma investeringar i infrastruktur men köpa infrastrukturuppbyggnaden till internationella priser. Med andra ord skrota de svenska minimilönerna, ingen har ju råd att betala dem ändå, alla tvingas köpa svartjobb.”
Jo det har man ju sett.

Med formuleringen ”köpa infrastrukturuppbyggnaden till internationella priser” menar han att köpa billig arbetskraft från andra länder. Här tänker han nog på den halva miljon gästarbetare i oljelandet som helt saknar medborgerliga rättigheter och utvisas om de protesterar.

Fast det blir nog svårt att skrota de svenska minimilönerna. Sverige har nämligen inga minimilöner. Och ingen olja.

Johan Staël von Holstein verkar fullständigt oinformerad om det mesta. Men beslutskraftig.


Johan Staël von Holsteins kolumn i Metro:
http://www.metro.se/se/article/2007/11/05/21/4652-45/index.xml
Läs om en annan sida av Dubai i tidningen Arbetaren.
http://www.arbetaren.se/tema/dubai
Amnestys landrapporter
http://web.amnesty.org/library/eng-are/index

Kan man lita på folkopinionen?

För fyrtio år sedan, 1967, gick hela svenska folket åt höger. Då infördes nämligen högertrafik i landet.
Men bara två år tidigare, den 15 oktober 1955, hade 82,9 procent av väljarna röstat nej till högertrafik och bara 15,5 procent röstat ja.

Men statsministern Tage Erlander, som var för, lyckades ena de övriga partiledarna till ett ja och 1963 beslöt riksdagen med siffrorna 119 för och 16 emot i första kammaren och 175 för och 34 emot i andra kammaren att införa högertrafik.
Politikerna körde helt enkelt över ”folkviljan”.

Men ganska snart efter omläggningen vände opinionen. Antalet döda i trafiken minskade, folk körde till höger hur lätt som helst. I dag är det väl ingen som vill införa vänstertrafik.


Vid riksdagsvalet 2006 röstade en majoritet för borgerlig riksdag och regering. Men bara några månader efter att valresultatet verkställts slog folkopinionen om och en klar majoritet skulle, om det vore val, rösta för en regering med socialdemokrater.

Kan man lita på folkopinionen?