Den okände arbetarens grav

I slutet av oktober och början av november i år ”rasade” en debatt i DN om vilka som bar skuld till den transatlantiska slavhandeln år 1500-1800. Debatten var föranledd av att historikern Dick Harrison, i sina böcker (”Slaveri, en världshistoria om ofrihet”, Historiska media del I 2006 och del II 2007), helt i enlighet med dagens forskarrön, gjort även de afrikanska slavhandlare som sålde slavar till européerna, delaktiga i handeln. Den 2 december högtidlighölls 200-årsdagen för slaveriets avskaffande vid en manifestation i Stockholm. ”Även Sverige bör rannsaka sitt samvete”, sa integrationsministern Nyamko Saboni i fackelskenet, eftersom även Sverige tjänade pengar på slavhandeln.
Retroaktiv kollektiv skuldsättning av historiska kollektiva grymheter tycks ha blivit ett behov hos oss i västvärlden. Inte bara de som borde känna sig ansvariga, utan även vi andra, ska känna kollektiv skuld för allt från judarnas korsfästelse av Jesus, kolonialtiden, för nazisternas och kommunisternas brott mot mänskligheten. Och nu alltså även för negerslaveriet för tre hundra år sedan.
Skulddebatten i sammanhanget är emellertid mer hysteriskt än historiskt. Frågan är nämligen hur långt tillbaka i mänsklighetens historia, och för vilka kollektiva brott mot mänskligheten vi, (vilka vi man nu menar) med böjda huvuden ska mumla ”mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa”.
Jo, visst kan vi lära av historien, men vilken historia ska vi lära av?
I stället för att idag gå och känna skuld över slaveriet borde vi i stället hylla alla de arbetare, både slavar och andra, som lagt grunden för västerlandets välfärd. Varför finns t.ex. inte ”den okände arbetarens grav” för alla dem som stupat för välfärden, tillväxten och uppbyggandet av kapitalismen?