Vem anställer en man som uppträder maskerad?
Vad händer om ett par maskerade män kliver in på banken strax före stängning?
Bankrånaren, som i sin yrkesutövning brukar vara ytterst mån om sin personliga integritet, döljer sitt ansikte medan han eller hon jobbar.
Men om det inte är en maskerad man utan en maskerad kvinna det handlar om, gör det någon skillnad?
En kvinna som bär burka eller niqab är maskerad.
I ett fritt liberalt samhälle tillåts varje människa att tro, tycka och uttrycka vad som helst. Men det måste vara en frihet inom vissa gränser.
Sålunda är religonsfriheten inte fullständig i något land. En muslimsk man i Sverige kan t.ex. inte ta sig flera hustrur, som Koranen rekommenderar. Vi har ett förbud mot månggifte.
Inte heller straffas en muslimsk kvinna som begått äktenskapsbrott till livstids inlåsning, som Koranens Al-Nisa påbjuder.
Koranen skrevs på 600-talet i ett samhälle som inte var demokratiskt. I dag står det var och en fritt att följa dess regler mer eller mindre bokstavligt. Men då den enskildes religiösa övertygelse kommer i konflikt med allmänna demokratiska lagar blir det en konflikt som måste lösas mellan den enskilde och samhället.
Det gäller naturligtvis också kristenhetens Bibel, minst tusen år äldre än Koranen, och som inte står Koranen efter i märkliga påbud och bestämmelser.
Ingen kristen man, som idag gift sig med en kvinna, och på bröllopsnatten funnit att hon inte är oskuld kräver att kvinnan ska stenas av stadens män, vilket dock varmt rekommenderas i femte Mosebok 22:21.
Att Koranens Al-Nur slår fast att kvinna ska ”dölja sina behag” för andra än för sina närmaste kan tolkas som att hon, på offentlig plats, måste bära burka eller niqab. Men större delen av jordens 360 miljoner muhammedaner tolkar inte påbudet så nitiskt och dogmatiskt.
Burka- och niqabförespråkarna är en minoritet även i den muslimska världen. Bara i diktaturer, där islam är en del av det politiska statsförtrycket, förekommer detta bruk allmänt.
Om det är för att befria kvinnan eller för att förtrycka henne får man själv bilda sig en uppfattning om.
Respekten för var och ens frihet att tro på vad som helst måste inte innebära att alla stolligheter upphöjs till allmän norm. Om vi anser att religionen är vars och ens ensak följer inte att samhället ska upphöja vars och ens uppfattning till lag eller att dessa ska hindra lagstiftning.
Stolligheterna i Bibeln och Koranen blir inte mindre stolliga av att de kallas religiösa.
Jag anser att ett öppet demokratiskt samhälle inte ska tillåta att människor uppträder maskerade gentemot varandra. Inte ens av religiösa skäl. Alltså: Inget burkaförbud men ett generellt maskeringsförbud!
DN
SR
SvD
DN
lördag 7 augusti 2010
torsdag 5 augusti 2010
Inga maskerade lärare!
Jan Björklund har flera syften med sitt utspel om burka- och niqabförbud i skolan.
Han vill fånga upp en del av Sverigedemokraternas väljare och profilera sig gentemot de övriga borgerliga partierna. Björklund har naturligtvis även ett sakligt skäl, nämligen att en lärare som undervisar barn ska visa sitt ansikte, eftersom ansiktet förmedlar mänsklighet. Och även om det handlar om ett enstaka fall har frågan ett starkt symbolvärde.
Jag tänker inte rösta på folkpartiet, men anser liksom Björklund att lärare inte ska vara maskerade.
Vad jag inte förstår är varför det måste till nya lagar för att hindra lärare att uppträda maskerade.
Vi har ju lagen om förbud mot maskering. Den säger att man inte får dölja ansiktet vid demonstation eller liknande sammankomst. Problemet detta fall är att förbudet uttryckligen inte gäller den som täcker ansiktet av religiösa skäl. Varför inte slopa detta undantag?
En omarbetning av lagen om förbud mot maskering torde räcka.
Lagen borde dessutom skärpas så att all maskering i offentliga sammanhang förbjöds.
Ett öppet samhälle kräver öppenhet även i vardagsrelationerna.
DN
AB
Expressen
Han vill fånga upp en del av Sverigedemokraternas väljare och profilera sig gentemot de övriga borgerliga partierna. Björklund har naturligtvis även ett sakligt skäl, nämligen att en lärare som undervisar barn ska visa sitt ansikte, eftersom ansiktet förmedlar mänsklighet. Och även om det handlar om ett enstaka fall har frågan ett starkt symbolvärde.
Jag tänker inte rösta på folkpartiet, men anser liksom Björklund att lärare inte ska vara maskerade.
Vad jag inte förstår är varför det måste till nya lagar för att hindra lärare att uppträda maskerade.
Vi har ju lagen om förbud mot maskering. Den säger att man inte får dölja ansiktet vid demonstation eller liknande sammankomst. Problemet detta fall är att förbudet uttryckligen inte gäller den som täcker ansiktet av religiösa skäl. Varför inte slopa detta undantag?
En omarbetning av lagen om förbud mot maskering torde räcka.
Lagen borde dessutom skärpas så att all maskering i offentliga sammanhang förbjöds.
Ett öppet samhälle kräver öppenhet även i vardagsrelationerna.
DN
AB
Expressen
lördag 24 juli 2010
Ideal som går åt helvete
I dagen SvD håller Thomas Gür en betraktelse över sentensen ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.”
Anledningen är att Mona Sahlin i Almedalstalen i år använt satsen två gånger och kristdemokraternas Göran Hägglund yttrat principen att ”välfärden ska finansieras av oss gemensamt” och ”mest av den som tjänar mest”. Också vänsterledaren Lars Ohly har använt sig av satsen men det finner inte Gûr så anmärkningsvärt.
Gür menar att satsen möjligen kan tillämpas i de små gemenskaperna – familjen, släkten, klanen eller stammen – där alla känner varandra väl och har starka band till varandra.
Gür pekar på att den historiska erfarenheten visar att då ett samhälle sökt tillämpa denna princip, har förtrycket bara ökat.
Han har rätt. Historien har visat att det i en kapitalistisk värld inte går att tillämpa principen.
Varje revolution mot den kapitalistiska världsordningen har resulterat i att de vackra idealen förvandlats till sina motsatser.
Det var f.ö. inte Karl Marx som hittade på principen men han använde den för att beskriva just detta, att det först efter kapitalismen skulle bli möjligt att förverkliga denna utopiska princip.
”I en högre fas av det kommunistiska samhället - när individernas förslavande underordnande under arbetsfördelningen försvunnit och därmed också motsättningen mellan andligt och kroppsligt arbete, när arbetet blivit inte blott ett medel för livsuppehälle utan rent av det viktigaste livsbehovet, när jämsides med individernas allsidiga utveckling också produktivkrafterna vuxit och alla den gemensamma kooperativa rikedomens källor flödar ymnigare - först då kan man helt överskrida den borgerliga rättens trånga horisont och samhället kan skriva på sina fanor: Av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov.”
Karl Marx ”Kritik av Gothaprogrammet. Randanmärkningar till Tyska Arbetarpartiets program” 1875.
Vi har långt dit, men på samma sätt som begreppen ”frihet”, ”jämlikhet”, ”systerskap” kan även denna princip fungera som riktlinje.
Det är först när makthavare, i vår kapitalistiska värld, försöker kommendera fram en tillämpning av principerna som det går åt helvete.
Anledningen är att Mona Sahlin i Almedalstalen i år använt satsen två gånger och kristdemokraternas Göran Hägglund yttrat principen att ”välfärden ska finansieras av oss gemensamt” och ”mest av den som tjänar mest”. Också vänsterledaren Lars Ohly har använt sig av satsen men det finner inte Gûr så anmärkningsvärt.
Gür menar att satsen möjligen kan tillämpas i de små gemenskaperna – familjen, släkten, klanen eller stammen – där alla känner varandra väl och har starka band till varandra.
Gür pekar på att den historiska erfarenheten visar att då ett samhälle sökt tillämpa denna princip, har förtrycket bara ökat.
Han har rätt. Historien har visat att det i en kapitalistisk värld inte går att tillämpa principen.
Varje revolution mot den kapitalistiska världsordningen har resulterat i att de vackra idealen förvandlats till sina motsatser.
Det var f.ö. inte Karl Marx som hittade på principen men han använde den för att beskriva just detta, att det först efter kapitalismen skulle bli möjligt att förverkliga denna utopiska princip.
”I en högre fas av det kommunistiska samhället - när individernas förslavande underordnande under arbetsfördelningen försvunnit och därmed också motsättningen mellan andligt och kroppsligt arbete, när arbetet blivit inte blott ett medel för livsuppehälle utan rent av det viktigaste livsbehovet, när jämsides med individernas allsidiga utveckling också produktivkrafterna vuxit och alla den gemensamma kooperativa rikedomens källor flödar ymnigare - först då kan man helt överskrida den borgerliga rättens trånga horisont och samhället kan skriva på sina fanor: Av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov.”
Karl Marx ”Kritik av Gothaprogrammet. Randanmärkningar till Tyska Arbetarpartiets program” 1875.
Vi har långt dit, men på samma sätt som begreppen ”frihet”, ”jämlikhet”, ”systerskap” kan även denna princip fungera som riktlinje.
Det är först när makthavare, i vår kapitalistiska värld, försöker kommendera fram en tillämpning av principerna som det går åt helvete.
torsdag 22 juli 2010
Vad säger Urban Bäckström i dag?
De senaste dagarnas rubriker ur ”E24” och ”Affärsvärlden”:
Swedbanks resultat slår förväntningarna med råge
Stark rapport från AB Volvo
ABB:s rapport överraskande
Starkt kvartal för Kinneviks bolag
Uppåt för Coca-Cola
Morgan Stanley vänder till vinst
Black & Decker dubblar vinsten
Ökad vinst för United Tech
SCA rusar efter stark rapport
Skogskoncernen Södra går starkt
Swedish Match ökar sin vinst
Vinstökning för Trelleborg
Nordnets vinst något högre
Dubbelt upp för Fiat
Apples vinst långt över förväntningar
Köpfest på börsen
Tele2:s försäljning tar fart
Alfa Laval-rapport oväntat bra
Starkt av Teliasonera
Stora Ensos vinst högre än väntat
Vinstlyft för Enea
Vinstskräll från Sandvik
För några månader sedan stod Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström och krävde att löntagarna skulle avstå från löneökningar för att inte äventyra företagens existens.
Minsta löneökning skulle försätta företagen i konkurs, påstod han.
Antingen är han en dålig prognosmakare för det svenska näringslivet eller så stod han inför media och bluffade.
Hur taskiga halvårsprognoser kan man ha i hans position?
E24
Affärsvärlden
Swedbanks resultat slår förväntningarna med råge
Stark rapport från AB Volvo
ABB:s rapport överraskande
Starkt kvartal för Kinneviks bolag
Uppåt för Coca-Cola
Morgan Stanley vänder till vinst
Black & Decker dubblar vinsten
Ökad vinst för United Tech
SCA rusar efter stark rapport
Skogskoncernen Södra går starkt
Swedish Match ökar sin vinst
Vinstökning för Trelleborg
Nordnets vinst något högre
Dubbelt upp för Fiat
Apples vinst långt över förväntningar
Köpfest på börsen
Tele2:s försäljning tar fart
Alfa Laval-rapport oväntat bra
Starkt av Teliasonera
Stora Ensos vinst högre än väntat
Vinstlyft för Enea
Vinstskräll från Sandvik
För några månader sedan stod Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström och krävde att löntagarna skulle avstå från löneökningar för att inte äventyra företagens existens.
Minsta löneökning skulle försätta företagen i konkurs, påstod han.
Antingen är han en dålig prognosmakare för det svenska näringslivet eller så stod han inför media och bluffade.
Hur taskiga halvårsprognoser kan man ha i hans position?
E24
Affärsvärlden
onsdag 21 juli 2010
Om idioter och SvD:s ledarskribenter
Ordet ”idiot” var under den grekiska antiken beteckningen på en människa som ställde sig utanför samhällsgemenskapen. En särling som inte ville bidra till det gemensammas bästa.
Senare har begreppet, med tiden och i översättningar, fått annan betydelse för någon som inte begriper sitt eget eller andras bästa. Eller en som är mer än lovligt enkelspårig i huvudet.
Jag säger inte att begreppet, vare sig i den ena eller andra betydelsen, passar på SvD:s Johan Folin.
Men på dagens ledarsida ger han utryck för ett synnerligen enkelspårigt resonemang.
Så blir det nog när man oreflekterat tar sig före att vidarebefordra dumheter från Skattebetalarnas förening.
”Om man skulle betala alla skatter i början av året och först därefter arbeta åt sig själv innebär det att man fram tills igår, den 20 juli, arbetade åt staten.” skriver han och påstår att detta gäller en ”normalinkomsttagare”.
Menar Skattebetalarnas förening, med Folin som eftersägare, att man resten av året skulle avstå från de resurser som skattepengarna bekostar?
Att tusentals normalinkomsttagare inte skulle få någon lön för sitt arbete eftersom de får betalt för sina samhällstjänster via staten?
Ska förvar, omsorg, sjukvård, kommunikationer läggas ner den 20 juli för att inte återuppta verksamheten förrän efter årsskiftet?
Man kanske inte måste vara ren idiot för att fungera som skribent på SvD:s ledarsida.
Men en viss enkelspårighet verkar underlätta.
Senare har begreppet, med tiden och i översättningar, fått annan betydelse för någon som inte begriper sitt eget eller andras bästa. Eller en som är mer än lovligt enkelspårig i huvudet.
Jag säger inte att begreppet, vare sig i den ena eller andra betydelsen, passar på SvD:s Johan Folin.
Men på dagens ledarsida ger han utryck för ett synnerligen enkelspårigt resonemang.
Så blir det nog när man oreflekterat tar sig före att vidarebefordra dumheter från Skattebetalarnas förening.
”Om man skulle betala alla skatter i början av året och först därefter arbeta åt sig själv innebär det att man fram tills igår, den 20 juli, arbetade åt staten.” skriver han och påstår att detta gäller en ”normalinkomsttagare”.
Menar Skattebetalarnas förening, med Folin som eftersägare, att man resten av året skulle avstå från de resurser som skattepengarna bekostar?
Att tusentals normalinkomsttagare inte skulle få någon lön för sitt arbete eftersom de får betalt för sina samhällstjänster via staten?
Ska förvar, omsorg, sjukvård, kommunikationer läggas ner den 20 juli för att inte återuppta verksamheten förrän efter årsskiftet?
Man kanske inte måste vara ren idiot för att fungera som skribent på SvD:s ledarsida.
Men en viss enkelspårighet verkar underlätta.
måndag 19 juli 2010
Nycanders frustration
I två artiklar i DN, 18 och 19 juli, har Svante Nycander kritiserat, i första hand, det svenska ”kulturetablissemanget” och universitetens utbildning i idéhistoria.
Han menar att liberalismens betydelse som idé har kommit i skuggan av ”marxistiska” idéer och att vänstern dominerar även borgerliga kulturredaktioner.
Nycander slår bl.a. fast att den politiska tendensen inom DN:s kulturredaktion, sedan 1968, har varit vänsterbetonad och antiliberal.
Nu är det svårt att föra en sådan debatt eftersom begreppen inom idéhistorien – liberalism, socialism och marxism – långtifrån är entydiga.
Om liberalism innebär uppfattningen att politikens och samhällskritikens mål är den enskilde individens största möjliga frihet, är jag liberal. Och om man menar att politiken i DDR, Kuba, Sovjetunionen och Kina är eller har varit marxistisk är jag dessutom antimarxist. Det är skillnad mellan politiska idéer och praktik. Etiketterna ljuger.
Jag hävdar dock att jag bygger min samhällssyn på grundval av flera av de idéer som Marx levererat. Men eftersom jag samtidigt, i stora drag, även instämmer i den kritik av Marx som bl.a. Carl Popper utvecklade i ”Det öppna samhället och dess fiender” skiljer sig min ”marxism” från många andra ”marxisters”. Inom parentes sagt uppfattar jag Sven-Erik Liedman som en ”katedermarxist”.
Även begreppet ”kapitalism” är minst sagt luddigt. Ibland får det bli synonymt med ”marknadsekonomi” och inte sällan ställs ”kapitalism” i motsats till ”socialism” även om ”socialism” är en ideologi medan kapitalismen är ett tämligen vedertaget begrepp för den rådande ekonomiska världsordning som vuxit fram historiskt under mer än femhundra år. Liberalism och socialism är ideologier som försöker finna lösningar på hur kapitalismen ska tacklas och hanteras för människornas bästa.
Det var kapitalismen som gav upphov till både liberalismen och socialismen inte tvärt om.
Alltså, om man ska föra en debatt, som inte bara handlar om hur ofta begreppen förekommer i media eller om vilka läroböcker som används flitigast på universiteten, blir det svårt.
Och frågan är i vilken utsträckning kulturdebatten om de politiska ideologierna påverkar synen på samhällsutvecklingen.
Man kan ju jämföra med att det inom samhällsekonomins område är de liberala teorierna som dominerat både i media, i universitetsutbildning och i samhällsdebatt allt ifrån Adam Smith, Herbert Spencer, Milton Friedman till J.M. Keynes.
Emellertid innehåller Nycanders kritik, indirekt, också en kritik av vänstern och nyliberalismen.
Den kritiken delar jag.
Den vänsterdebatt och ”antiliberalism” som Nycander anser ha hegemoni inom kulturetablissemanget är både flummig, okunnig och omarxistisk. Den är sprungen ur 68-talets studentvänster där okritiska studier av leninism fick ersätta kritiska marxstudier och där revolutionsromantik trängde undan sakligheten. Att detta först ledde vänstern till ursinnig kamp mot socialdemokratins socialliberalism och så småningom kom att leda till postmodernistisk civilisationskritik är inte konstigt. Minst en generations vänster gick förlorad. Vänsterns kritik av liberalismen blev vulgär och uddlös. Analysen av kapitalismen ersattes av konspirationsteorier och ”antikapitalism”.
När vänstern proklamerar ”antikapitalism” biter den sig i svansen eftersom det innebär att man förnekade historien. Man kan inte vara mot historien.
I detta vakuum utvecklades den dogmatiska ”nyliberalismen” i Svenskt Näringslivs och SvD: ledarredaktions tappning. Om det, som Nycander säger, stämmer att kultursidorna domineras av denna vänster, kom ekonomisidorna att betydligt större utsträckning att domineras av de nyliberalerna dogmerna.
Jag förstår Nycanders frustration över utvecklingen. Flumvänstern och de dogmatiska nyliberalerna har tillsammans tagit död på den humanistiska liberalismen och analysen av kapitalismen.
Eftersom jag har uppfattningen att någon socialism inte kan existera utan individens frihet delar jag hans frustration.
Och tillsammans får vi båda hålla tillgodo med den socialliberala praktik som erbjuds i samhällspolitiken.
Expressen
AB
Han menar att liberalismens betydelse som idé har kommit i skuggan av ”marxistiska” idéer och att vänstern dominerar även borgerliga kulturredaktioner.
Nycander slår bl.a. fast att den politiska tendensen inom DN:s kulturredaktion, sedan 1968, har varit vänsterbetonad och antiliberal.
Nu är det svårt att föra en sådan debatt eftersom begreppen inom idéhistorien – liberalism, socialism och marxism – långtifrån är entydiga.
Om liberalism innebär uppfattningen att politikens och samhällskritikens mål är den enskilde individens största möjliga frihet, är jag liberal. Och om man menar att politiken i DDR, Kuba, Sovjetunionen och Kina är eller har varit marxistisk är jag dessutom antimarxist. Det är skillnad mellan politiska idéer och praktik. Etiketterna ljuger.
Jag hävdar dock att jag bygger min samhällssyn på grundval av flera av de idéer som Marx levererat. Men eftersom jag samtidigt, i stora drag, även instämmer i den kritik av Marx som bl.a. Carl Popper utvecklade i ”Det öppna samhället och dess fiender” skiljer sig min ”marxism” från många andra ”marxisters”. Inom parentes sagt uppfattar jag Sven-Erik Liedman som en ”katedermarxist”.
Även begreppet ”kapitalism” är minst sagt luddigt. Ibland får det bli synonymt med ”marknadsekonomi” och inte sällan ställs ”kapitalism” i motsats till ”socialism” även om ”socialism” är en ideologi medan kapitalismen är ett tämligen vedertaget begrepp för den rådande ekonomiska världsordning som vuxit fram historiskt under mer än femhundra år. Liberalism och socialism är ideologier som försöker finna lösningar på hur kapitalismen ska tacklas och hanteras för människornas bästa.
Det var kapitalismen som gav upphov till både liberalismen och socialismen inte tvärt om.
Alltså, om man ska föra en debatt, som inte bara handlar om hur ofta begreppen förekommer i media eller om vilka läroböcker som används flitigast på universiteten, blir det svårt.
Och frågan är i vilken utsträckning kulturdebatten om de politiska ideologierna påverkar synen på samhällsutvecklingen.
Man kan ju jämföra med att det inom samhällsekonomins område är de liberala teorierna som dominerat både i media, i universitetsutbildning och i samhällsdebatt allt ifrån Adam Smith, Herbert Spencer, Milton Friedman till J.M. Keynes.
Emellertid innehåller Nycanders kritik, indirekt, också en kritik av vänstern och nyliberalismen.
Den kritiken delar jag.
Den vänsterdebatt och ”antiliberalism” som Nycander anser ha hegemoni inom kulturetablissemanget är både flummig, okunnig och omarxistisk. Den är sprungen ur 68-talets studentvänster där okritiska studier av leninism fick ersätta kritiska marxstudier och där revolutionsromantik trängde undan sakligheten. Att detta först ledde vänstern till ursinnig kamp mot socialdemokratins socialliberalism och så småningom kom att leda till postmodernistisk civilisationskritik är inte konstigt. Minst en generations vänster gick förlorad. Vänsterns kritik av liberalismen blev vulgär och uddlös. Analysen av kapitalismen ersattes av konspirationsteorier och ”antikapitalism”.
När vänstern proklamerar ”antikapitalism” biter den sig i svansen eftersom det innebär att man förnekade historien. Man kan inte vara mot historien.
I detta vakuum utvecklades den dogmatiska ”nyliberalismen” i Svenskt Näringslivs och SvD: ledarredaktions tappning. Om det, som Nycander säger, stämmer att kultursidorna domineras av denna vänster, kom ekonomisidorna att betydligt större utsträckning att domineras av de nyliberalerna dogmerna.
Jag förstår Nycanders frustration över utvecklingen. Flumvänstern och de dogmatiska nyliberalerna har tillsammans tagit död på den humanistiska liberalismen och analysen av kapitalismen.
Eftersom jag har uppfattningen att någon socialism inte kan existera utan individens frihet delar jag hans frustration.
Och tillsammans får vi båda hålla tillgodo med den socialliberala praktik som erbjuds i samhällspolitiken.
Expressen
AB
söndag 11 juli 2010
Strejker och globalisering
I Bangladesh, Indien och Kina – d.v.s. i låglöneländer med expanderande ekonomi – strejkar arbetarna allt mer för att höja sina löner och för bättre arbetsvillkor.
I Grekland, Spanien, Japan och andra höglöneländer, med sviktande ekonomiska förutsättningar, strejkar löntagarna allt oftare för att få behålla sina lönenivåer och för att försvara sina arbetsrättsliga villkor. Utvecklingen går långsamt men mönstret är tydligt.
Är inte detta ett, av flera, tecken på att globaliseringen innebär att världsekonomin är på väg att utjämnas i så måtto att de rika ländernas löntagare tappar i levnadsstandard medan de fattiga ländernas vinner en smula?
Utvecklingen är ”naturlig” och inte ny. Det nya att den nu är sammanhängande global. Företagens strävan efter vinst och kapitalets efter ackumulation gör att kapitalintressena söker sig till ekonomiska regioner där lönerna är låga och ”flexibiliteten” för företagen är stor.
Konkurrensen och prispressen tvingar företagen att placera produktionen där exploateringsgraden på arbetskraft är störst.
De flyttar från de rika höglöneländerna till de fattiga länderna med låga löner och dåligt utvecklad arbetsrätt för löntagarna.
Samhällsekonomin är global och de ekonomiska skillnaderna i olika regioner av världen fungerar som kommunicerande kärl.
Reserven av billig arbetskraft (relativt sett) finns alltid. Fler människor får lönearbete i de fattiga länderna medan fler samtidigt blir arbetslösa i de rika.
På samma gång blir de rika staternas ekonomier allt svagare i relation till tidigare och till den totala världsekonomin. Statsbudgeterna får allt svårare att räcka till för löntagarnas välfärd och trygghet. Budgetunderskotten ökar.
Varför samhällsekonomer inte i större utsträckning studerar den utvecklingen är en gåta.
AB
DN Debatt 30 juni
I Grekland, Spanien, Japan och andra höglöneländer, med sviktande ekonomiska förutsättningar, strejkar löntagarna allt oftare för att få behålla sina lönenivåer och för att försvara sina arbetsrättsliga villkor. Utvecklingen går långsamt men mönstret är tydligt.
Är inte detta ett, av flera, tecken på att globaliseringen innebär att världsekonomin är på väg att utjämnas i så måtto att de rika ländernas löntagare tappar i levnadsstandard medan de fattiga ländernas vinner en smula?
Utvecklingen är ”naturlig” och inte ny. Det nya att den nu är sammanhängande global. Företagens strävan efter vinst och kapitalets efter ackumulation gör att kapitalintressena söker sig till ekonomiska regioner där lönerna är låga och ”flexibiliteten” för företagen är stor.
Konkurrensen och prispressen tvingar företagen att placera produktionen där exploateringsgraden på arbetskraft är störst.
De flyttar från de rika höglöneländerna till de fattiga länderna med låga löner och dåligt utvecklad arbetsrätt för löntagarna.
Samhällsekonomin är global och de ekonomiska skillnaderna i olika regioner av världen fungerar som kommunicerande kärl.
Reserven av billig arbetskraft (relativt sett) finns alltid. Fler människor får lönearbete i de fattiga länderna medan fler samtidigt blir arbetslösa i de rika.
På samma gång blir de rika staternas ekonomier allt svagare i relation till tidigare och till den totala världsekonomin. Statsbudgeterna får allt svårare att räcka till för löntagarnas välfärd och trygghet. Budgetunderskotten ökar.
Varför samhällsekonomer inte i större utsträckning studerar den utvecklingen är en gåta.
AB
DN Debatt 30 juni
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
