Gandhi, den svenska modellen och dialektiken

Ett oftast hörvärt program på radions P1 är ”Människor och tro”.

I dag lördag 17.00  handlar ett av inslagen om skärningspunkten mellan religion och politik. Det är Isak Svensson, professor vid institutionen för Freds- och konfliktstudier vid Uppsala universitet, och Tilde Björfors som samtalar om ickevåldets relevans idag.  Tilde Björfors är cirkusdirektör för Cirkus Cirkör och regissör för föreställningen ”Satyagrapha” på Folkoperan i Stockholm. I centrum för operan står den indiske andlige ledaren och människorättsaktivisten Mahatma Gandhi (1869-1948)
Mahatma Gandhi är dessutom aktuell, i nya boken "Ickevåldets vägar", Marcus förlag.
Jag har ännu inte hört programinslaget, inte läst boken och inte sett operan. Men en trailer för radioprogrammet gjorde mig intresserad.
Där talades om Gandhis framgångsrika kamp i befrielsekriget mot engelsmännen och Indiens frihet som ett resultat av Gandhis lära om ”kamp och dialog”.
Är inte samma lära tillämpbar på den svenska modellen i Saltsjöbadsandan? En fredlig klasskamp mellan kapital och arbete. Är det inte samtidigt också en tillämpning av dialektiken?
De flesta tänker kanske på marxism när de hör ”dialektik”. Men idén om motsatsernas förening i en dialektisk process tänktes redan under antiken.
Herakleitos (500-talet f.Kr.) formulerade den först kända läran om motsatsernas kamp och enhet som har påverkat nyare tiders europeiska filosofer som till exempel Hegel, Marx, Nietzsche och Heidegger.

Den som är intresserad får väl lyssna på ”Människor och tro” i eftermiddag och fundera vidare.

”Vi måste försämra löntagarnas villkor!”

I ”Studio Ett”, SR P1, fick professorn i internationell ekonomi, Harry Flam, frågan om vad som krävs för att Europa åter ska kunna bli världens mest konkurrenskraftiga ekonomi.

Han svarar att man måste reformera arbetsmarknaden och göra den mer flexibel, minska fackföreningarnas makt och försämra skyddet för löntagarna att behålla jobben osv.
Jag studsar till, men inser sen att han har rätt.

Vi konkurrerar med ekonomier där löntagarna inte har skaffat sig demokratiska och mänskliga rättigheter. I Kina har löntagarna inte rätt att själva försvara sig mot omänsklig behandling. Det försvaret hänger på staten som samtidigt ska driva på en nästan ohämmad kapitalism. Det går inte ihop. Det är Kinas dilemma som makthavarna verkar lösa genom att satsa på kapitalintressena.

Vänsterns och socialdemokratins dilemma är att antingen måste man gå med på att försämra löntagarnas villkor här i Europa eller så måste de förbättras i Kina.
Det är det skruvstäd som den globala kapitalismen försatt oss i.

Det troliga alternativet är att vi, sakta men säkert, får se oss distanserade ekonomiskt av Kina, Indien, Sydkorea och Brasilien.
Harry Flam gav inte rådet att vi skulle försämra löntagarnas villkor. Han bara uttalade sig om vad ekonomin, d.v.s. kapitalismen, kräver.

Vänstern måste hitta en lösning på detta problem.