Kriget om sanningen kan aldrig vinnas

Det är några år sedan som SvD avslöjade att Stockholms socialborgarråd Ulf Kristersson (m) 2008 fått en hyreslägenhet via högsta ledningen inom Ersta diakonisällskap. 

Samtidigt hade Stockholms stad vårdavtal för flera miljoner med Ersta. Enligt ett internt policybeslut ska Ersta bara hyra ut lägenheter till elever vid högskolan och i samband med nyrekryteringar av personal.
Ulf Kristersson försvarde sig med att han inte hade en tanke på att det kunde vara olämpligt.
Kristersson är ekonomisk-politisk talesperson för Moderaterna och var Sveriges socialförsäkringsminister från 2010 till 2014.

I gårdagens TV1 Rapport säger revisorn Inga-Britt Ahlenius att Margot Wallströms inre kompass svikit i lägenhetsaffären och att Wallström bör ställas till ansvar för bristande omdöme. Ahlenius lägger en del av skulden på det faktum att den politiska och fackliga arbetarrörelsen samarbetar.

Kristerssons lägenhetsaffär påminner ganska exakt om Wallströms.
Vad som skiljer de bägge ”affärerna” är styrkan i medieuppbådet. Kristersson slapp det drev som Wallström drabbats av.  Kristerssons affär granskades visserligen av åklagare men drevet uteblev. Från borgerligt håll lyste upprördheten med sin frånvaro.
Varför ?

I Wallströms fall har den ideologiska polariseringen blivit tydlig. Nyliberaler har gått till hård attack och tagit möjligheten att använda Wallströmshistorien för att försöka misstänkliggöra regeringen, arbetarrörelsen, Kommunal, den fackligt politiska samverkan och utrikesministern. Dessutom tar man chansen att skylla på den rådande bostadspolitiken.
Det finns krafter som vill ha bort Wallström för att hon retat högerregeringen i Israel.

Å andra sidan finns det socialliberaler som  Alex Voronov och Mats Svegfors som ser det orimliga i Wallströmsdrevet.

Granskningen och medieuppmärksamheten är en viktig del av demokratin.
Vi ska vara tacksamma för att vi har medier som granskar makthavarna och för att vi har en demokrati där de olika samhällsintressena kan göra sig gällande.

Men det är uppenbart att mediemakten ideologiskt inte ligger till vänster som ofta påstås utan till höger. Skillnaden mellan till exempel den förhållandevis lätta bris som kom efter SCA-affären och Kristersson-ditot och den mediestorm som drabbade Wallströms är ett tecken på detta.

Man önskar också att en del journalister var medvetna om att det i dessa sammanhang inte finns en enda sanning att avslöja utan att ”vittnen” och intervjuade som advokater, revisorer, journalister, näringsidkare och andra är färgade av sin samhällssyn. De uttalar sig utifrån sina lojaliteter och politiska motiv.

När vi tar del av dessa vittnesmål måste vi dessutom vara medvetna om att vår mediekonsumtion också färgas av våra intressen och vår egen ideologiska bakgrund.

Kriget om sanningen kan därför aldrig vinnas så länge som vi människor har olika intressen.

Expressen om Kristerssons lägenhet