Löntagarna tar de största riskerna

Det påstås att investerarna tar en risk när de satsar pengar i företag.

Med det avses en ekonomisk risk. Fast inte sällan är det andras, dina och mina, pengar som investerarna riskerar.

Även löntagarna tar en ekonomisk risk i företaget eftersom deras anställning, och därmed inkomst, kan upphöra vid konjunkturförändringar eller om företaget är illa skött.
Men löntagarna kan dessutom riskera sitt liv och sin hälsa i arbetet.

FN-organet ILO uppskattar att cirka 2,3 miljoner kvinnor och män runt om i världen dör i arbetsrelaterade olyckor och sjukdomar varje år. Det motsvarar mer än 6000 dödsfall varje dag. I hela världen sker det omkring 340 miljoner arbetsolyckor och 160 miljoner offer för arbetsrelaterade sjukdomar årligen.
Farliga ämnen beräknas leda till 651279 dödsfall per år.

Det finns många exempel hur löntagare fått riskera liv och hälsa i produktionen.

Ett svenskt exempel är Lomma Eternit där ett par hundra arbetare miste livet i en kvävande sjukdom på grund av arbetet i företaget.
Under årtionden blev arbetarna allt sjukare medan investerarna tjänade pengar.

 
Hos H&M:s underleverantörer i Kambodja och Bangladesh, dog hundratals arbetare då fabriker rasade på grund av bristande underhåll . Men investerarna hade hunnit kvittera ut de pengar som borde gått till att rusta fabrikerna.

Silkosens verkningar inom olika industrier är ett annat känt fall där produktionen skapat vinster till investerarna men ohälsa och död bland löntagarna.

Gruvraset i Soma i Turkiet, där över två hundra löntagare avled, är ett närbeläget exempel.  Gruvdrift dödar ständigt människor över hela världen.

Vanligen blir arbetarna och deras anhöriga utan ersättning medan investerarna under åratal har kunnat kamma hem utdelningar och vinster tack vare bristfälliga arbetsmiljöer.

Då en olycka inträffat straffas i en del fall företagsledningarna som personligen ansvariga för olyckan.
Det brukar dock inte hjälpa de löntagare som förolyckats eller drabbats av sjukdom och invaliditet  
Och inte drabbar det de investerare som under långa tider, före katastroftillfället, profiterat på de usla arbetsmiljöerna.

Arbetsolyckorna beror vanligen på att företagsledningarna struntar i arbetarskyddet eftersom skyddet kostar pengar eller hindrar verksamheten och att därmed vinsterna minskar. Om lönsamheten minskar kommer investerarna att använda sitt investeringskapital i ett annat, mer lönsamt, företag. Företagsledningar drivs alltså att fuska med arbetarskyddet.

Självklart ska företagets ansvariga dömas för arbetsmiljöbrott men frågan är om inte även investerarna som under lång tid, före katastrofen, tjänat pengar på företagets verksamhet bör betala.

Företagen orsakar inte sällan miljökatastrofer.
Som Bhopalkatastrofen natten till 3 december 1984 då 43 ton metylisocyanat och andra gaser från amerikanska Union Carbides fabrik strömmade ut över den sovande staden. 520 000 människor utsattes för gaserna, 8 000 dog under första veckan, och närmare 200 000 fick olika grader av skador, bl.a. lung- och ögonskador. Greenpeace uppskattar antalet omkomna i låga tal till 20 000 och åtskilliga fler under de följande åren.
De som investerat i företaget långt före katastrofen ställdes inte till svars utan kunde lugnt behålla de vinster som verksamheten givit.

PCB, polyklorerade bifenyler, är en grupp miljö- och hälsoskadliga industrikemikalier som utvecklades på 1920-talet av det multinationella kemi- läkemedels- och jordbruksföretaget Monsanto.
Trots att PCB riskerar att ge leverskador som i värsta fall kan vara ett förstadium till cancer fortsatte användningen av PCB i flera decennier. Först 1978 förbjöds all nyanvändning av PCB helt i Sverige. Ämnet finns dock fortfarande kvar i miljön på grund av dess långa nedbrytningstid.
Men de glada investerarna hade under femtio år inhöstat goda vinster.
Saneringen fick senare betalas av skattebetalarna.

Ett annat exempel på miljökatastrofer är BP i Mexikanska golfen 2010. Här tvingades företaget stå för saneringen men alla de som kunnat berika sig på verksamheten fram till katastroftillfället hade lugnt kunnat glädjas åt sina vinster.

Regnskogar som huggs ner, luftföroreningar, exploatering av icke förnyelsebara resurser m.m. är andra verksamheter som är lönsamma för investerarna men som våra barn i framtiden kommer att tvingas betala.

En nyliberal doktrin säger visserligen att företag inte ska vara några sociala inrättningar.
Men är det rätt att en del människor gör profit på andra människors olycka? Särskilt som olyckorna kanske kunna förhindrats om profitörerna investerat i miljö och säkerhet?

Vad kan man då göra för att mer rättvist fördela risker, ansvar och kostnader i produktionen?

Vi är alla beroende av en hög produktion men är vi verkligen överens om att den ska ske på bekostnad av människors liv och hälsa?

En metod till mer rättvis fördelning av risker skulle kunna vara att investerarna vore skyldiga att ur sina investeringar eller vinster fondera medel för eventuella framtida arbets- och miljökatastrofer.

De som satsar pengar i ett företag och uppbär vinster i företaget borde betala en försäkringsavgift som skulle utfalla då olyckor inträffar.

Men i en global kapitalistisk ekonomi är förslaget omöjligt att genomföra. Dels måste det omfatta alla världens företag eftersom de som står utanför skulle gynnas i konkurrensen och dels skulle investeringsviljan hämmas.

Går det att få rättvisa?

"Eternit and the Great Asbestos Trial", (Eternit och den stora asbest-rättegången).

Uppdrag Granskning

DagensArena

Bankdirektörer hånfnittrar åt skattebetalarna

Pär Fjällström har sammanställt en utmärkt film om Eurokrisen. Filmen visades på TV igår 15 maj under rubriken Europas val (Dokument inifrån)

Hela filmen är sevärd men cirka 16 minuter in i filmen, blir det riktigt intressant då den berättar om hur den Irländska tigerekonomin förvandlades till bankkris och hur bankerna vältrade över sina skulder på skattebetalarna.

Bland annat hörs, Hans-Werner SinnProfessor IFO Institute.

Sinn säger att långivare och låntagare lyftes upp från den privata nivån till den offentliga.
EU:s länder delas upp i låntagare och långivare. Vilket är ytterst farligt. När privata låntagare inte kan betala sina lån regleras detta av civillagar. Men när stater blir skyldiga varandra finns inget sådant skydd. Och låntagare och långivare råkar lätt i konflikt med varandra.
Om man låtit krisländerna gå i konkurs skulle bankerna fått ta smällen. Men politikerna var för rädda för att bankerna skulle gå i konkurs.

Filmen berättar att en av de största, och snabbast växande, bankerna under tigerekonomin var Anglo Irish Bank. Den drabbades av finanskrisen.
Hur bankdirektörerna då försökte vältra över sina skulder på skattebetalarna illustreras tydligt i filmen.

Den återger bl.a. hur Dublingtidningen Independent kommit över hemliga bandinspelningar av interna telefonsamtal mellan finanschefen John Bowe och marknadschefen Fitzgerald.
Bowe berättar för marknadschefen hur ledningen vänt sig till finansinspektionen för att få hjälp.
Han hade begärt 7 miljarder euro för att banken inte skulle gå omkull.

De bägge bankdirektörena diskuterar vilken typ av lån som banken fått av staten.

-    - Är de sju miljarderna ett terminslån?, frågar Fitzgerald.

Bowe svarar att det är ett överbyggnadslån.
- Det gäller alltså tills vi kan betala tillbaka. Vilket är aldrig, svarar Bowe fnittrande.
De bägge hånskrattar åt skattebetalarna som får betala notan.

Samtalet är som hämtat ur en karikatyr av konspirerande bankdirektörer ur en proggteaterföreställning från 1970-talet.

Men det här är verklighet.

Filmen är tillgänglig på SVT Play i  30 dagar

Repriser sändsSVT2 sön 18 maj 16.00

SVT2 sön 18 maj 23.55

SVT24 tor 22 maj 01.10

Var Jesus vänsterman?

Världen behöver entreprenörer som utvecklar och berikar samhället.

Att somliga av dessa entreprenörer blir miljardärer behöver inte vara negativt.
Om de rika satsar på välgörande ändamål eller investerar sina pengar i nya produktiva verksamheter är det väl bara bra, och inget som ”vänstern” har anledning att vara emot.

På dagens ledarsida i SvD frågar emellertid ToveLivfendahl  varför det är ett problem för vänstern att vissa har mycket mer pengar än andra. Mest är det arvsfrågan som upplevs problematisk, påstår hon.

Hon konstaterar att problemet inte är Sveriges 136 miljardärer eller att 85 procent av dem har blivit förmögna genom att de och tidigare släktingar grundat företag som har skapat enorma värden för vårt land.

”Det verkligt problematiska är att deras omgivning slentrianmässigt använder dem som politiska slagträn istället för att nyfiket och välkomnande efterfråga deras ytterligare potential som samhällsutvecklare.”

Det må så vara, men Lifventahl anstränger sig inte heller för att nyfiket vända och vrida på frågan.

Tvärt om. På sedvanligt nyliberalt maner talar hon i stället om ”hur det är” som om det var en naturlag, och som om hon sitter inne med sanningen.

Men problemet finns där.

Vad som komplicerar nyliberalernas blommiga syn på ekonomisk makt är att vi lever i en kapitalistisk hierarkisk värld där det mesta värderas i pengar och där pengar styr arbete och produktion, d.v.s. grunden för alla människors liv.
Pengar avgör inte bara individers plats i makthierarkin utan också värderingen av människor.
Den rike är mer värd än den fattige. Pengar ger makt.

Den makten tycks för Lifventahl vara helt oproblematisk.

Men de 136 miljardärerna är lika priviligierade och lika mäktiga som en gång högadeln var i förhållande till det stora fleratlet människor. En del var despoter andra upplysta sådana men de kunde genom sin egendom mest styra och ställa som de ville.
Adeln hade ursprungligen fått sin rikedom genom insatser de gjort för kronan. Men då dessa rikedomar började gå i arv blev de så småningom ett problem. Kungen och kronan såg sig till sist föranlåten att dra in dessa jordegendomar i en räfst.

Det som ytterligare komplicerar det hela är att det finns annat än rikedom som brukar räknas till människovärdet.
Kristendomens syn på det mänskliga värdet uttrycks bl.a.  i Lukas 18:25, där Jesus lär ha sagt att ”det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike.”

Var kanske Jesus vänster?

AB

1:a maj, internationell festdag som blivit inkrökt nationell

Första maj är den internationella arbetarrörelsens högtidsdag.

Dagen firas sedan 1890 på initiativ av Andra internationalen, bland annat till påminnelse av Haymarketmassakern i Chicago 1886 där flera demonstranter dödades då de krävde åttatimmars arbetsdag och då polisen försökte stoppa demonstrationen. 

Första maj firas runt om i världen av olika vänsterorganisationer, partier och fackföreningar med demonstrationer och möten. 

Vad nynazisterna firar är svårare att förstå. Antagligen är deras uppträdande på den internationella arbetardagen bara en provokation. Där nazister fått makten har de alltid skyndat sig att förbjuda fackföreningar och förstamajfirandet.

Men vad mer anmärkningsvärt är att på olika håll i världen första maj tycks ha blivit en dag för nationella inrikespolitiska manifestationer. Det internationella inslaget är klent eller obefintligt.
Samtidigt har antalet deltagande i demonstrationstågen minskat.  I Stockholm var det bara cirka 5000 som deltog för att demonstrera för statliga bostadsubventioner och mot ungdomsarbetslöshet. 

I Moskva har förstamaj sedan Stalintiden varit en manifestation för Sovjetunionen och Ryssland, och i år för Putin.
Där har till och med det ryska kommunistparitets ordförande Gennadij Zjuganov - som vanligen är kritisk till Putin - berömt Putin för hans nationella, för att inte säga nationalistiska, politik.

I Sverige kan den nationella partipolitiska retoriken på första maj förklaras av att det är valår. Men tyvärr har förstamajfirandet även här under många år alltmer gått åt det partipolitiska inhemska hållet.

Det finns emellertid anledning att göra första maj till en internationell manifestation mot orättvisor och förtryck i världen. Här är några: Kapitalets globalisering, att fackliga företrädare världen över mördas och förföljs, att löntagare i hela världen exploateras av hänsynslösa kapitalägare, att människor dör av svält och miljontals flyktingar tvingas bort från sina hem, att barn föds och lever sitt hela liv i flyktingläger, att social, ekonomisk och kulturell frihet förtrycks, att de ekonomiska klyftorna ökar, att kapitalintressen förstör vår planet. 

Jag tror att deltagandet i förstamajfirandet skulle öka med ett starkare internationellt engagemang.

International TradeUnion Confederation (ITUC)  

The World Federation of Trade Unions (WFTU)

Bangladesh workers

Amnesty

WorldWatch

ILO

Swedewatsh

Fair Trade Center

Rättvisemärkt

Unric

Unicef

Palmecentret