Min ungdom inträffade för 60 år sedan och jag växte upp i
stockholmsförorten Hammarbyhöjden.
Naturligvis fanns ingenting att göra för oss ungdomar på
lördagskvällarna så vi drog in till Söder och knallade Götgatan upp och ner i
hopp om att något skulle hända. Vi var inte ensamma eftersom många
förortsungdomar gjorde detsamma. Vi
träffade jämnåriga från Enskede, Gubbängen, Johanneshov, Årsta, Hökarängen och
andra söderförorter.
Ibland samlades vi i små grupper då vi stod på trottoarerna
och snackade.
Det dröjde aldrig länge förrän polisen var där och skingrade på oss.
Det dröjde aldrig länge förrän polisen var där och skingrade på oss.
En vinter i början av 50-talet stod vi ett gäng, högst tio
ungdomar, vid Björns Trädgård utanför
Mjölkbaren. Några poliser kom fram och befallde oss att skingra på oss.
Ovanför gatunivån fanns, och finns fortfarande, en terrass med en liten balustrad.
Vi gick upp dit och började krama snöbollar som vi lade upp på balustraden.
Efter att ha lagt upp ett avsevärt antal projektiler gick vi ner och ställde
oss på trottoaren nedanför.
Snart var polisen där igen. Vi började käfta emot .
Efter en stund blev poliserna så provocerade att de drog sina sablar. Vi
knatade upp på terrassen och bombarderade snutarna med snöbollar. Vi såg det
som en lek. Men det gjorde inte polisen. De saknade humor och snart stod et par
polisbilar på gatan och fler poliser började jaga oss ner för Götgatan.
De enda som på den tiden försökt göra något för ungdomen var
Södermalmskyrkan som hade öppnat sina portar för oss vilsna ungdomar. Vi
brukade ta en paus i värmen och lyssna på frälsis sånger. Dit tog vi vår tillflykt. Deras lokaler
fylldes av stojande ungdomar och polisen följde efter. Vild tumult uppstod. Det
var i det läget som äldre killar, antagligen notoriska bråkstakar, dök upp och på
gatan utanför och lyckades välta en polisbil. Skyltfönster krossades och det som
vi sett som en lek i tristessen slutade i riktiga kravaller.
De kravallerna som då uppstod var inte de första. Polisen
hade säkert Götgatskravallerna (påskkravallerna )1948 och Berzeliikravallerna
1951 i gott minne när de ständigt beordrade oss att skingra oss.
”Våra” kravaller var trots allt, i jämförelse med dagens i
Husby, ganska beskedliga.
Men det var också stor skillnad i förutsättningar.
De allra flesta av oss förortsungdomar på 50-talet hade fått
en hygglig skolgång i folkskolan, vi kunde räkna med att få jobb när vi slutat
skolan, vårt utanförskap var inte lika stort som dagens husbyungdomars och vi
hade någon form av framtidstro. Visserligen kände vi oss utanför vuxensamhället men trots allt kände vi att vi var på väg dit.
Kravaller har förekommit av och till efter världskriget. De
har haft olika karaktär. Hötorgskravallerna 1965, kårhusockupationen och båstadskravallerna 1968 samt reclaim the City 1999, 2006 och 2007 hade
uttryckligen politiska orsaker och motiv.
Göteborgskravallerna initierades och trappades upp av
ytterlighetspolitiska grupper som lyckades få med sig missnöjda ungdomar.
Berzelikrvallerna 1951 liknade de kravaller som jag var med
om på Söder samma år, eller om det nu var året efter. Irritation mellan ungdomar och poliser som trappas upp
till kravaller med hjälp av ett fåtal avancerade bråkstakar .
Vilken sorts kravaller de i Husby är vet vi inte ännu men
jag skulle inte bli förvånad om det är extremgrupper som är den tändande
gnistan.
Inlägg
