Finska Yle sändning på svenska visar den 29 juni ett reportage från Grekland.
En åttioåring som kommit till banken för att ta ut sin fattiga pension möts av
stängda bankkontor. Hans pengar är slut. Han har arbetat i 36 år inom försvaret
och nu gråter han för att han inte kan skaffa sig mat och köpa sin medicin och
inte kan betala hyran. Mannen lider av Parkinson.
TV4 Nyheter visar samma dag hur EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker står i talarstolen och beklagar sig över hur Greklands regering ”förrått” honom, han som gjort så mycket och som arbetat så hårt för att ge Greklands folk, som han säger sig älska, en framtid.
SVT sänder en ”debatt”, 25 minuter in i programmet, från
Almedalen om Grekland med bl.a. Alexandra Pascalidou, Theodor Kallifatides,
Lars Adaktusson, Sandro Scocco och Fredrik Segerfeldt. Den sistnämnde från
någon nyliberal tankesmedja.
De tre programmen visar olika sanningar om krisen i
Grekland, skilda diagnoser och ordinationer, motsatta politiska ståndpunkter.
Skrönor, osanningar, missuppfattningar, insikter, empati och ren antipati, analyser och tendensiösa påståenden drabbar tittarna. Här finns politisk höger och här finns vänster.
Frågan är vilka man ska ”hålla på”, finanskapitalet eller det grekiska folket.
Skrönor, osanningar, missuppfattningar, insikter, empati och ren antipati, analyser och tendensiösa påståenden drabbar tittarna. Här finns politisk höger och här finns vänster.
Frågan är vilka man ska ”hålla på”, finanskapitalet eller det grekiska folket.
Finanskapitalet stöder sig på de nyliberala teorierna
och dogmerna som är på väg att krascha. Det grekiska folkets enda förespråkare
är dess regering.