Är vi européer mer värda än afrikaner?

Alla journalister får lära sig att en nyhet ska vara aktuell och intressera många och ju närmare läsaren händelsen inträffat desto intressantare är den (den s.k. närhetsprincipen). 

Ett mord i Sverige får oftast mer uppmärksamhet i svenska dagstidningar än massmord i Afrika.

Läsaren ser tillvaron perspektiviskt så att det som är nära ser större och viktigare ut än det som är långt borta. Vid horisonten ser allt mindre ut.
Närheten behöver i och för sig inte vara geografisk utan kan vara känslomässig eller kulturell.

Ca 650 svenskar omkom i tsunamikatastrofen i Thailand 2004. Händelsen får rubriker än i dag, tio år senare. Men i Thailand dog samtidigt ca 70 000 människor av samma orsak. I Atche-provinsen i Indonesien, som ligger i samma område, dog ca 200 000 personer men det fick vi inte veta så mycket om.

När två terrorister stormar in på en tidningsredaktion i Paris och avrättar fyra journalister ger det upphov till enorm uppmärksamhet. Hundratusentals människor, däribland ett tjugotal statsöverhuvuden från olika länder, går ut på gatorna och protesterar mot terror och som stöd för tryckfriheten.

Några dagar senare efter dådet i Paris, den 10 januari, rapporterade flera internationella nyhetsbyråer att Boko Haram genomfört en av de blodigaste massakrerna hittills.

Det är fortfarande oklart hur många människor som mördades i attacken som riktades mot staden Baga i nordöstra Nigeria, nära gränsen till Tchad. Det kan vara så många som 2000 civila dödsoffer.

Det föranledde inga manifestationer mot våldet.

Men det beror på närhetsprincipen förstås.

Jag har inga djupare insikter i vad vårt perspektivseende beror på, men antar att det ligger djupt i vår mänskliga natur.

Det handlar antagligen om en överlevnadsinstinkt, att vi försvarar våra egna gener framför främmande. Rovdjurshannar som hittar en hona med ungar biter ihjäl dessa för att få tillfälle att para sig med honan och föra sina egna gener vidare.
Våra barn och anhöriga är naturligtvis viktigare än främmande människor i Asien.

Men samtidigt innebär det en omedveten värdering. Vi värderar våra närmastes liv och människovärden framför de främmandes.

Kan det vara så att denna grundläggande instinkt har samband med främlingsfientligheten, den som de flesta av oss bekämpar?

Jag menar inte att vi ska kapitulera för de mörka krafter som söker politiskt profitera på främlingsrädslan, tvärt om. Men rädslan kanske kan förstås bättre.

Borde vi angripa profitörerna men undvika att angripa dem som är rädda för främlingar.

Mediernas nyhetsförmedling skulle möjligen kunna vända på perspektivet någon gång.

I vår globaliserade värld kanske våra primitiva instinkter inte längre har samma funktioner som under stenåldern?

AB