Så olika det kan vara – även för pensionärer

Jag har en jämngammal kompis, BV, som en gång var chef en av våra stora folkrörelseorganisationer. Inför sin pensionering anförtrodde han mig att han greps av panik då han tänkte på att han skulle tvingas att sluta arbeta. Vad skulle han göra sen?

Tydligen hade han inte skaffat sig intressen utöver sitt arbete, och hade ingen social gemenskap utanför arbetslivet.

Han såg med fasa på den annalkande pensioneringen som ett svart hål och en enda stor tomhet inför döden.
Jag begrep inte hans skräck. Själv tänkte jag ta ut min pension vid 62 års ålder med tanke på hur mycket jag hade ogjort och som jag inte skulle kunna göra så länge som mitt jobb hindrade mig. Dessutom hade min far dött i sitt 67:e år och hann bara lyfta en enda pensionsutbetalning.
Med de generna ville jag hinna med några års frihet innan det var dags för träfracken.
Så olika kan det vara.

Nu ordnade det sig för kompisen. Han upptäckte golfspelet som blev hans stora intresse och nya sociala nav. I dag är vi bägge snart 80.
”TV-profilen” Marianne Rundström har skrivit en bok ”Passé - de ofrivilliga pensionärerna” om dem som inte vill pensioneras utan som orkar och vill fortsätta sitt arbete. Pensioneringen blir för dem ett straff.

Men alla har inte det problemet. Arbetslivet ser mycket olika ut för olika grupper av människor. Många arbetar i fysiskt slitsamma jobb, i stressande och psykiskt påfrestande arbetsmiljöer, i krävande arbeten som inte lämnar utrymme för en stimulerande fritid, med osunda och ensidiga arbetsuppgifter och eller otrygga anställningar.
Många ser varje möjlighet till fritid – helgdagar, semester, pensionering - som en befrielse från lönearbetets tvång.

Den som arbetat i sådana arbeten under bortåt fyrtio år kanske ser fram mot pensioneringen då de får tid och möjlighet att äntligen utveckla sig själva och ägna sig åt studier, hobby, svampplockning, vistelse i sommarstugan, resor, kultur och annat som de tidigare tvingats försumma.

Så olika kan det vara.
Men de som har haft ett bra berikande arbetsliv talar ofta om pensionen utifrån sin priviligierade ställning om hur pensionen borde vara för alla. Som om samma sak gällde alla.
Att de gör så kan bero på själva begreppet ”pensionär” buntar samman alla över en viss ålder som om de vore en enhetlig grupp.
Det sker i politiken där man kräver lägre skatter för pensionärerna och högre pensionsålder. Det sker i medierna, hos myndigheter och många offentlig sammanhang.

Verkligheten är ju att pensionärslivet blir olika för olika grupper.
Inkomstskillnaderna från arbetslivstiden kvarstår eller ökar efter pensioneringen. De som levat på höga inkomser fortsätter med det efter pensionsdagen medan de som hankat sig fram med låga löner blir fattigpensionärer.

Alla pensionärer är inte heller lika friska, vilket man får intryck av om man till exempel läser PRO-tidningen. Där vimlar det av ständigt leende, sportande, hurtiga, resande, föreningsaktiva ungdomliga 80-åringar.
Men många, alltför många, har krämpor som inte sällan är minnen från ett hårt arbetsliv, många lever ensamma, åldersrelaterade sjukdomar dyker upp och begränsar livet.

Så olika kan det vara.

Pensioneringen är ingen utjämningsfaktor. De ekonomiska, sociala och kulturella skillnaderna mellan människor finns kvar efter pensioneringen.

Pensionärer är bara ett byråkratiskt samlingsbegrepp.

Så Marianne Rundström du talar i egen sak när du blir upprörd över att du inte blir efterfrågad på arbetsmarknaden efter pensioneringen.
Gör det gärna men tala inte för alla.
Det kan nämligen vara mycket olika.

Passé − de ofrivilliga pensionärerna (2016), Wahlström &Widstrand, 

AB

PRO-tidningen 

När man är en glad pensionär, blir man mindre glad då man läser SvD:s ledare

Låt mig gissa att praktikanten på SvD:s ledarsida, Naomi Abromowicz, ännu har cirka 40 år kvar till sin pensionering.

Det hindrar henne inte att, under rubriken ”Länge levede pigga pensionärerna”   skriva generaliserande om pensionärerna.

Hon anser att pensionsåldern måste höjas och hänvisar till Finanspolitiskarådets rapport Svensk finanspolitik som lanserades i förra veckan.
Abromowicz skriver att pensionsåldern fastställdes i en helt annan tid och att dagens 65-åringar är friskare än förr och gott skulle kunna arbeta längre. 

”Det ser ut som att det kommer att bli än svårare för pigga pensionärer framöver. Ifall regeringen får som den vill kommer arbetsgivaravgiften att höjas och det generösa jobbskatteavdraget att avskaffas för de som är över 65.”

För det första:
”Pensionärer” är en mycket grov generalisering.
Precis som om alla skillnader mellan människor plötsligt skulle upphöra då de blir  kollektiviserade till ”pensionärer”!
Fattiga och rika, tjänstemän och grovarbetare, bergsprängare som balettdansöser, sjuka och friska, boende i Pajala som Djursholm, välbeställda och utblottade, välutbildade som analfabeter, svenskfödda som nyligen anlända. Plötsligt förvandlas de alla till ”pensionärer” med samma frustande lust och förmåga att arbeta tills de blir 70.

För det andra:
Alla arbeten är inte så behagliga som ledarskribentens. Det finns gott om jobb som är trista och utarmande, som bryter ner hälsan, som är stressande., som helt saknar utmaningar. Jobb som en ung ledarskribent inte skulle stå ut med en vecka och uppenbarligen inte kan föreställa sig.
Grovarbetare, sjukvårdsbiträden, tempoarbetare, städare m.fl. kanske har mindre benägenhet att arbeta efter 67 års ålder än akademiker, näringslivsledare, läkare, redaktörer, finansrådgivare och andra med stimulerande, intressanta och vanligen välbetalda arbetsuppgifter.
De som inte kan arbeta efter 65 kommer därför att bli fattigare och de som kan arbeta till 75 kan dryga på sina inkomster under ytterligare tio år, om Abromowicz får bestämma.

För det tredje:
Ännu en gång en nyliberal som kräver att politikerna bör gripa in, och som Abromowicz säger, ”underlätta och skapa bättre förutsättningar för ett långt arbetsliv.”
Något ansvar för arbetsplatser och arbetsmiljö från företagarna och kapitalägarna tycks inte föresväva Abromowicz .
Glöm inte att det var den nyliberala politiken som utarmade arbetsmiljöarbetet i vårt samhälle.

För det fjärde:
Ingenting hindrar någon att arbeta efter 65 års ålder. De som vill arbeta kan göra det även i dag. Om de inte vill sitta i parken och mata fåglar, varför inte berika det civila samhället med sin energi och sina kunskaper?

För den femte:
Finanspolitiska rådet ska ge råd om finanspolitiken. Inte om hur individer i samhället ska ordna sina liv.
Märkligt nog har särskilt nyliberaler lätt för att glömma bort att vi medborgare är individer inte statistiska finanspolitiska variabler.

För det sjätte:
De oerhört värdefulla VD:arna i storföretagen, som får miljonbelopp i pension, kanske borde få nöja sig med endast folkpension så att de får incitament att arbeta tills de stupar. 
För att använda nyliberal logik.