Så olika det kan vara – även för pensionärer

Jag har en jämngammal kompis, BV, som en gång var chef en av våra stora folkrörelseorganisationer. Inför sin pensionering anförtrodde han mig att han greps av panik då han tänkte på att han skulle tvingas att sluta arbeta. Vad skulle han göra sen?

Tydligen hade han inte skaffat sig intressen utöver sitt arbete, och hade ingen social gemenskap utanför arbetslivet.

Han såg med fasa på den annalkande pensioneringen som ett svart hål och en enda stor tomhet inför döden.
Jag begrep inte hans skräck. Själv tänkte jag ta ut min pension vid 62 års ålder med tanke på hur mycket jag hade ogjort och som jag inte skulle kunna göra så länge som mitt jobb hindrade mig. Dessutom hade min far dött i sitt 67:e år och hann bara lyfta en enda pensionsutbetalning.
Med de generna ville jag hinna med några års frihet innan det var dags för träfracken.
Så olika kan det vara.

Nu ordnade det sig för kompisen. Han upptäckte golfspelet som blev hans stora intresse och nya sociala nav. I dag är vi bägge snart 80.
”TV-profilen” Marianne Rundström har skrivit en bok ”Passé - de ofrivilliga pensionärerna” om dem som inte vill pensioneras utan som orkar och vill fortsätta sitt arbete. Pensioneringen blir för dem ett straff.

Men alla har inte det problemet. Arbetslivet ser mycket olika ut för olika grupper av människor. Många arbetar i fysiskt slitsamma jobb, i stressande och psykiskt påfrestande arbetsmiljöer, i krävande arbeten som inte lämnar utrymme för en stimulerande fritid, med osunda och ensidiga arbetsuppgifter och eller otrygga anställningar.
Många ser varje möjlighet till fritid – helgdagar, semester, pensionering - som en befrielse från lönearbetets tvång.

Den som arbetat i sådana arbeten under bortåt fyrtio år kanske ser fram mot pensioneringen då de får tid och möjlighet att äntligen utveckla sig själva och ägna sig åt studier, hobby, svampplockning, vistelse i sommarstugan, resor, kultur och annat som de tidigare tvingats försumma.

Så olika kan det vara.
Men de som har haft ett bra berikande arbetsliv talar ofta om pensionen utifrån sin priviligierade ställning om hur pensionen borde vara för alla. Som om samma sak gällde alla.
Att de gör så kan bero på själva begreppet ”pensionär” buntar samman alla över en viss ålder som om de vore en enhetlig grupp.
Det sker i politiken där man kräver lägre skatter för pensionärerna och högre pensionsålder. Det sker i medierna, hos myndigheter och många offentlig sammanhang.

Verkligheten är ju att pensionärslivet blir olika för olika grupper.
Inkomstskillnaderna från arbetslivstiden kvarstår eller ökar efter pensioneringen. De som levat på höga inkomser fortsätter med det efter pensionsdagen medan de som hankat sig fram med låga löner blir fattigpensionärer.

Alla pensionärer är inte heller lika friska, vilket man får intryck av om man till exempel läser PRO-tidningen. Där vimlar det av ständigt leende, sportande, hurtiga, resande, föreningsaktiva ungdomliga 80-åringar.
Men många, alltför många, har krämpor som inte sällan är minnen från ett hårt arbetsliv, många lever ensamma, åldersrelaterade sjukdomar dyker upp och begränsar livet.

Så olika kan det vara.

Pensioneringen är ingen utjämningsfaktor. De ekonomiska, sociala och kulturella skillnaderna mellan människor finns kvar efter pensioneringen.

Pensionärer är bara ett byråkratiskt samlingsbegrepp.

Så Marianne Rundström du talar i egen sak när du blir upprörd över att du inte blir efterfrågad på arbetsmarknaden efter pensioneringen.
Gör det gärna men tala inte för alla.
Det kan nämligen vara mycket olika.

Passé − de ofrivilliga pensionärerna (2016), Wahlström &Widstrand, 

AB

PRO-tidningen