Visst finns en svensk kultur

Jag talar och skriver på svenska.

Svenska är mitt modersmål, även om jag allt oftare noterar att allt fler svensktalande allt mer svänger sig med engelska.
Svenska språket gör oss inte nödvändigtvis till svenskar eftersom fem procent av Finlands befolkning har svenska som modersmål.
Ska erkänna att jag ibland har svårt att uppfatta en del skånska dialekter och vissa dalmål fast de är svenska.

Hur som helst är svenska det språk jag kan bäst, helst läser och som jag förstår nyanser i. Svenska är språket i vilket jag förstår innebörden i talesätt och snappar hänvisningar till litteratur. Inte bara svensk litteratur som Linné, Carl Jonas Love Almquist, Strindberg, Fröding, Selma Lagerlöf, Nils Ferlin, Ivar Lo-Johansson och Hjalmar Söderberg utan även utländsk översatt litteratur som Bibeln och Kapitalet.
”Allsång på Skansen”, Tore Skogman, Povel Ramel, Evert Taube, Kalle Jularbo är typiskt svenska. För att inte tala om sill, potatis, nubbe och små grodorna vid midsommartid.

Samtidigt: Uppvuxen som jag och de flesta svenskar i min ålder är med Kalle Anka, Stålmannen och Knallhatten, Tom Sawyer, Huckleberry Finn och Trollkarlen från Oz, Disney, Johnny Weissmuller, Gene Kelly och Humphrey Bogart, Glenn Miller, Charlie Parker och Miles Davies, Joe Louis, Sugar Ray Robinson och Jesse Owens och Cyril Chessman, Coca Cola, Marlboro och Spearmint, Steinbeck, Hemingway och O´Neill – så är jag också, trots allt och ändå, en smula amerikan. Hur skulle jag kunna vara annat? Hur skulle någon av oss kunna ha blivit annat under efterkrigstiden?

Till och med traditioner, som Halloween, har trängt in i den svenska kulturen på samma sätt som så mycket annat. Den svenska kulturen ­– språket, idéerna, traditionerna, litteraturen, musiken, konsten, teatern, filmen, you name it - har lyckligtvis alltid influerats utifrån.

Men visst har vi en svensk kultur. Eller för att citera den svenske författaren Carl Jonas
Love Almquist (1793–1866)

Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?
Vad visa kan Amerika?
Vad Asien? Vad allt Europa?
Jag trotsar öppet alltihopa.
Men Skandinavien – det är alladar!
Blott Sverige svenska krusbär har.
("Om svenska rim" 1838)

En unik sak med vår svenska kultur, som till och med är värd att exportera, är ”Den svenska modellen” alltså de traditioner, avtal, lagar och regler som balanserar kampen mellan parterna på svensk arbetsmarknad och som upprätthåller arbetsfreden.
Märkligt nog vill många av dem som annars anser sig värna den svenska kulturen rasera denna unika och värdefulla kulturskatt.
Samma kretsar brukar hänvisa till ”den kungliga svenska avundsjukan” och jantelagen som typiskt svenska så snart som någon ifrågasätter de ekonomiska, sociala och kulturella klyftorna i vårt land.
Men avundsjukan är skildrad redan under antiken och Jante är den norsk-danske diktaren Aksel Sandemoses namn för Nykøbing på ön Mors i Limfjorden på norra Jylland.
Inte är de typiska för Sverige.

Det kulturellt unika i Sverige, som har utvecklats historiskt, kan vi gärna värna om.
Utan att hemfalla till nationalism och främlingsfientlighet. 

Läs mer på min blogg "Här är listan på svenska värderingar" Alex Voronov ledare i EskilstunaKuriren 16 juli