Så länge som de privata företagen och produktionsmedlen ägdes av enskilda personer, som riskerade sitt egna kapital, kunde dessa
personer besluta om investeringar, produktion, omdispositioner, personalpolitik
m.m. Deras beslut drabbade då ett relativt begränsat antal anställda.
Hänvisningen till att företagets ägare ska ha rätt att disponera över ”sin egendom”
hade därför tidigare en viss relevans. Givetvis gäller detta fortfarande dagens
småföretagare och småsparare.
Vad jag här talar om är ägandet över storkapitalet och om en av kapitalismens grundvalar – det enskilda ägandet av produktionsmedlen.
Arbetsgivarnas äger inte löntagaren men kampen mellan löntagare och ägarna av produktionsmedlen har ständigt handlat om hur mycket företagarna ska bestämma över lönatagarnas arbetskraft, arbetstid, arbetsmiljö och arbetsförhållanden. För att inte tala om fördelningen av det gemensamma produktionsresultatet. Kampen handlar om nyttjanderätten av arbetskraften och rätten att bestämma över produktionen.
Arbetsgivareföreningen hade i sina stadgar- paragraf 23 senare 32 - inskrivet att arbetsgivaren själv hade rätt att leda och fördela arbetet och anställa och avskeda löntagare. Organisationen krävde av företag som ville ansluta sig till att de skulle följa den bestämmelsen.
Arbetsgivarna hävdade helt enkelt sin privata äganderätt till företaget.
Den kampen har i dag, i många länder, lett fram till en reglerad och disciplinerad avtalsrörelse mellan arbetsgivare och löntagare.
I dag har de tio största svenska företagen 880 000 anställda i olika länder. På 1890-talet hade A.B. L. M. Ericsson & Co cirka 500 anställda. I dag är antalet 119 718.
Vad jag här talar om är ägandet över storkapitalet och om en av kapitalismens grundvalar – det enskilda ägandet av produktionsmedlen.
Arbetsgivarnas äger inte löntagaren men kampen mellan löntagare och ägarna av produktionsmedlen har ständigt handlat om hur mycket företagarna ska bestämma över lönatagarnas arbetskraft, arbetstid, arbetsmiljö och arbetsförhållanden. För att inte tala om fördelningen av det gemensamma produktionsresultatet. Kampen handlar om nyttjanderätten av arbetskraften och rätten att bestämma över produktionen.
Arbetsgivareföreningen hade i sina stadgar- paragraf 23 senare 32 - inskrivet att arbetsgivaren själv hade rätt att leda och fördela arbetet och anställa och avskeda löntagare. Organisationen krävde av företag som ville ansluta sig till att de skulle följa den bestämmelsen.
Arbetsgivarna hävdade helt enkelt sin privata äganderätt till företaget.
Den kampen har i dag, i många länder, lett fram till en reglerad och disciplinerad avtalsrörelse mellan arbetsgivare och löntagare.
I dag har de tio största svenska företagen 880 000 anställda i olika länder. På 1890-talet hade A.B. L. M. Ericsson & Co cirka 500 anställda. I dag är antalet 119 718.
Det är stor skillnad på
konsekvenser för samhället om ett företag med ett fåtal anställda beslutar om
nedläggning än om ett företag med flera tusen anställda fattar samma beslut.
Storföretagens nedläggningsbeslut
drabbar inte bara de egna anställda utan även mängder av småföretag, konsulter,
entreprenörer, underleverantörer och deras anställda. För kommuner och staten kan
det handla om att skatteinkomster plötsligt förvandlas till stora utgifter för
arbetslöshetsstöd och andra ekonomiska, sociala och kulturella konsekvenser.
Självklart försöker löntagare och
politiker genom avtal och lagstiftning begränsa de negativa konsekvenserna av
företagens beslut vilket naturligtvis hämmar företagsledningarnas
handlingsutrymme.
Äganderätten har i alla tider
skapat konflikter. Grannar har bråkat med varandra om tomtgränser, nationer har
krigat om territorier, stater och enskilda medborgare har tvistat om nyttjande-
och äganderätt. Upphovrätt, patenträtt och andra ideella äganderätter vållar alltid
strid.
I staten, det civila samhället och det privata näringslivet pågår en ständig konflikt om den enskilda äganderätten. Under 70-talet kom konflikten om den privata äganderätten till öppen kamp i politiken genom striden om löntagarfonderna.
Konflikten blir i dag tydlig i debatten om ”vinster i välfärden” och i debatterna om företagens ansvar för miljön. Gränsen mellan höger och vänster i politiken formar sig utifrån inställningen till ägandet och bestämmanderätten till produktionsmedlen.
Företagens allt större påverkan på miljön är också ett tecken på att privatintressen inte längre ensamt kan styra ekonomin. Oljebolaget BP:s oljeutsläpp i Mexikanska golfen 2010, General Electric som dumpade gift i Hudsonfloden mellan 1947 och 1977 och då Exxon Mobil Corporation 1989 grundstötte utanför Alaska och läckte ut en enorm mängd råolja, för att nämna några kända oljekatastrofer som exempel. Koloxidutsläpp, kärnkraft, gifter i kemikalier, arbetsmiljökatastrofer, skogsskövling, och en mängd andra samhälls- och miljöområden kostar samhället enorma pengar.
Företagens exploatering av samhällsresurser kan ge stora utgifter för skattebetalarna.
I Sverige har vi bland annat haft BT Kemi- och Eternitskandalerna där kostnaderna har drabbat skattebetalarna men som i decennier gett aktieägarna och kapitalägarna stora vinster.
I staten, det civila samhället och det privata näringslivet pågår en ständig konflikt om den enskilda äganderätten. Under 70-talet kom konflikten om den privata äganderätten till öppen kamp i politiken genom striden om löntagarfonderna.
Konflikten blir i dag tydlig i debatten om ”vinster i välfärden” och i debatterna om företagens ansvar för miljön. Gränsen mellan höger och vänster i politiken formar sig utifrån inställningen till ägandet och bestämmanderätten till produktionsmedlen.
Företagens allt större påverkan på miljön är också ett tecken på att privatintressen inte längre ensamt kan styra ekonomin. Oljebolaget BP:s oljeutsläpp i Mexikanska golfen 2010, General Electric som dumpade gift i Hudsonfloden mellan 1947 och 1977 och då Exxon Mobil Corporation 1989 grundstötte utanför Alaska och läckte ut en enorm mängd råolja, för att nämna några kända oljekatastrofer som exempel. Koloxidutsläpp, kärnkraft, gifter i kemikalier, arbetsmiljökatastrofer, skogsskövling, och en mängd andra samhälls- och miljöområden kostar samhället enorma pengar.
Företagens exploatering av samhällsresurser kan ge stora utgifter för skattebetalarna.
I Sverige har vi bland annat haft BT Kemi- och Eternitskandalerna där kostnaderna har drabbat skattebetalarna men som i decennier gett aktieägarna och kapitalägarna stora vinster.
Den ekonomiska, sociala och
kulturella utvecklingen gör att kapitalet blir allt mer samhälleligt och allt
mindre privat.
Bankers, finansinstituts, storföretags och näringslivets allt större expansion blir alltmer samhällspåverkande och därmed allt mindre privata.
Argumentet att företagets ägare ska ha rätt att disponera över ”sin egendom” blir allt mindre relevant.
De dogmatiska nyliberalernas argument att kapitalisterna har rätt över kapitalet eftersom det är enskild egendom har undergrävts av den kapitalistiska utvecklingen.
Med andra ord är det kapitalismen självt, som har gjort vad som ”socialister” misslyckats med, nämligen att göra det privata produktionskapitalet kollektivt och socialt.
Utan insikten om den utvecklingen blir det svårt, både för vänster och höger, att föra ekonomisk politik och att vidmakthålla demokratin.
En sammanfattning kommer i ett kommande inlägg.
Bankers, finansinstituts, storföretags och näringslivets allt större expansion blir alltmer samhällspåverkande och därmed allt mindre privata.
Argumentet att företagets ägare ska ha rätt att disponera över ”sin egendom” blir allt mindre relevant.
De dogmatiska nyliberalernas argument att kapitalisterna har rätt över kapitalet eftersom det är enskild egendom har undergrävts av den kapitalistiska utvecklingen.
Med andra ord är det kapitalismen självt, som har gjort vad som ”socialister” misslyckats med, nämligen att göra det privata produktionskapitalet kollektivt och socialt.
Utan insikten om den utvecklingen blir det svårt, både för vänster och höger, att föra ekonomisk politik och att vidmakthålla demokratin.
En sammanfattning kommer i ett kommande inlägg.
Se mina tidigare inlägg i frågan
Det enskilda ägandet och näringslivet I
Det enskilda ägandet och näringslivet II. Hur privat är kapitalet och detenskilda ägandet?
Det enskilda ägandet och näringslivet I
Det enskilda ägandet och näringslivet II. Hur privat är kapitalet och detenskilda ägandet?
Wikipedia. ”Paragraf 32”
Motion till riksdagen 1988/89:K203 av Carl Bildt m.fl. (m)”Grundlagsfäst äganderätt”Torbjörn Tännsjö ”Bör äganderätten vara grundlagsfäst?” Statsvetenskaplig tidskrifts arkiv
Svenskt Näringsliv. ”Kartläggning av stöd till företag”
LRF ”All fakta om det goda ägandet”
Fokus ”Kapitalismen största hotet mot världens befolkning”
SvD Näringsliv ”Historiska miljökatastrofer”
Andreas Cervenka SvD ”De svenska bankernas skulder”
Inlägg
4 kommentarer:
Där kom ju socialisten fram till slut.
Tror du Mario att det vore ett bättre alternativ att staten skulle ta över driften av dessa storföretag ?
Socialistiska stater tillhör de som förstört miljön värst av alla , se bara på gamla sovjetunionen, se på statsägda Vattenfall för ett närmare exempel och dess investeringar i kolkraft i Europa ...
Nej, staten är inte lämpad att leka företagsledare och visar definitivt inte upp bättre moral.
Det alla socialister i alla tider, och dit räknar jag Mario Matteoni, har haft problem med är att de inte kan förklara varför politiker skulle vara bättre företagare än företagare.
Socialismen innehåller inget skydd mot att politikerna berikar sig. Jag tjatar som vanligt om att socialismen skapar ett tredelat samhälle: den politiska eliten, dess hantlangare och resten.
Socialismen har heller inget skydd mot att kapitalförstöring. Visst går det att hålla olönsamma företag under armarna ett tag men det slukar resurser.
Problemet har aldrig varit att skapa arbetstillfällen, det har varit att betala vettiga löner. I forna Östeuropa inklusive Sovjet var arbetslösheten låg men det var brist på nästan allt. "De låtsas betala oss, vi låtsas arbeta", eller som vi sa på mitt första jobb: "Får vi inte betalt för det vi gör så gör vi det vi får betalt för".
I en öppen ekonomi som den svenska med stort exportberoende och som DESSUTOM hör till världens rika länder finns det inget alternativ till att vara konkurrenskraftiga och det klarar inte socialismen av att leverera.
Socialismen skapar undermåliga produkter, min favoritexempel är bilar. Sovjet kunde på egen hand inte skapa något bättre än LADA, vilket var en gammal Fiat konstruktion som tillverkades i Sovjet, Östtyskland hade Trabant och Wartburg, inga miljöbilar precis.
Jag hävdar att det är Keynes teorier, i händerna på verkliga politiker, som är den stora faran för demokratin. När Staten börjar låna då är vi snart i händerna på det internationella kapitalet och då spelar det ingen roll hur vi röstar.
"Get them hooked, get them paying". Det är billigt att låna i början, sedan är man fast, förslavad.
Är då allt hopp ute? Förhoppningsvis inte men det blir inte lättare att hitta nya ekonomiska modeller av att socialisterna vägrar erkänna att socialismen inte fungerar i praktiken och att de borde leta nya lösningar.
Finns det då en väg framåt? Det finns åtminstone en enkelt åtgärd:
Det är för billigt att skicka paket från Kina. Vi subventionerar frakten från Kina (jo, faktiskt!). Sluta med det och varorna från Kina blir genast dyrare och det
blir lättare för svenska och europeiska företag att konkurrera.
Se upp med de vänsterintellektuella! De behöver en stor offentlig sektor för att kunna försörja sig. De tar över universiteten för endast där kan de både ställa frågorna och bestämma vilka svar som är rätt. Utanför Akademien finns den besvärliga verkligheten och den vill aldrig uppföra sig.
Sluta med "hela Sverige ska leva". Sverige måste få bli effektivare. Glesbygden är ingen avfolkningsbygd, mindre delar av den är. Hjälp människorna som bor där att flytta.
Vi måste anpassa oss för att överleva. Hjälp människor att förändra sig istället för att hjälpa dem att skjuta den nödvändiga anpassningen på framtiden.
Givetvis kan Sverige inte heller vara hela världens socialbyrå. Låt migrationen bli en fråga om volymer! Varje individ är en, varje invandrare har behov, dessa behov måste summeras över alla invandrare för att man ska få fram det totala behovet.
Börjar vi tala volymer då blir det konkret. Vad måste vi göra om det kommer 10000 / år, kommer det 100'000 / år måste vi göra 10 ggr så mycket. Genom att tala om volymer tvingas vi bli ansvariga. Då går det inte att bara tycka rätt, fintycka som jag kallar det.
Visst ja, det enskilda ägandet måste spridas så att fler äger en del i något. Det som är allas ansvar är ingens ansvar. Det finns exempel på att gemensamt ägande kan fungera. Jag tror de största exemplen handlar om ca 15'000 människor som gemensamt hanterar en gemensam resurs, t.ex. ett fiskevatten men där går nog gränsen. Staten kan aldrig sägas representera gemensamt ägande.
Försök att läsa innantill pojkar! Var exakt har jag i min långa text pläderat för att staten ska överta produktionsmedlen?
Jag anser inte att staten är bättre ägare till företag än privata.
Jag har försökt peka på vad jag ser som en trend i kapitalismens utveckling. Ingenting annat.
Fjällis
Det problem jag tycker mig se är ett mönster som ofta uppstått under historiens gång.
De ekonomiska samhällsförhållandena och grundförutsättningarna för arbete och produktion har under århundradena sakta och omärkligt förändrats utan att förändringen i politik och juridik samtidigt hängt med.
Då, till exempel, den tekniska utvecklingen under 1600-1800- talen förändrade produktionsförhållandena höll de gamla styrande europeiska jordägarna, skråmästarna och aristokratin envist fast vid sina privilegier. Den nya tiden krävde industriproduktion, konkurrensfrihet, demokrati för att befria marknaden från hindrande restriktioner och regler. I Frankrike krävdes revolution för att störta de gamla ordningarna.
Det är som att kontinentalförskjutningen skapar kollisioner som vållar vulkanutbrott, jordbävningar och tsunamin på jordytan då spänningarna blir för stora.
I dag agerar ”kapitalägarna” som om kapitalet var deras privata egendom trots att produktionsförhållandena förändrats.
Skicka en kommentar