Med sedvanligt poetiskt, mångordigt språk och med blommig
retorik försöker Greider förklara varför högerpopulisten Trump vinner
röster i USA.
Han kommer fram till vad många redan sagt: Trumps anhängare är missnöjda med
det politiska etablissemanget och med den rådande politiska ordningen. Men den
sistnämnda definierar Greider som nyliberalismen.
Eftersom Greider är romantisk socialist tolkar han det som att uppslutningen bakom Trump är en reaktion på den nyliberala politiken. Naturligtvis är enligt Greider Ed Sanders socialistiska retorik en sund reaktion mot nyliberalismens fiasko.
Greider lyckas därmed undvika att angripa roten till det onda, nämligen det allt mer utbredda demokratiföraktet som beror på politikens oförmåga att humanisera kapitalismen.
Han undviker som vanligt att tala om på vilket sätt han ska ändra förutsättningarna för människors ekonomiska, sociala och kulturella villkor.
Men det räcker inte med att uttala vänsterbesvärjelser. Det krävs en smula analys av de grundläggande orsakerna.
Vänstern måste inse att alla politiska riktningar – från den mest reaktionära fascismen till den mest vänstervridna socialismen – alla är olika förslag till lösningar på kapitalisens utmaningar och de villkor som kapitalismen ställer på mänskligheten.
Alla – från nyliberaler till romantiska socialister – kommer med förslag om hur vi människor bäst ska förhålla oss till den rådande kapitalismen. För även om en del kommunister, romantiska socialister och anarkister vill ”krossa kapitalismen” och ur ruinerna bygga alternativa ordningar finn inga exempel på hur det ska gå till eller att det skulle lyckas. Tvärt om, alla hittilsvarande försök har misslyckats. Ingen har lyckats skapa bestående alternativ till kapitalismen. Ett problem för dem som vill ”krossa kapitalismen” är att kapitalismen inte bara är en ond kraft som ska bekämpas utan samtidigt en motor för mänskligt välstånd och utveckling. Kapitalismen både ger och tar.
Ett betydligt större problem för ”antikapitalisterna” är att kapitalismen är den faktiskt existerande världsordningen som vuxit fram genom mänsklighetens hela historia och genom världshistoriens gång format förutsättningarna för mänsklighetens ekonomiska, sociala och kulturella liv.
Så snart pengar började användas i varuutbytet, d.v.s. för cirka 4000 år sedan, uppstod marknadsekonomin. Det var första steget till kapitalism.
Ur marknadsekonomin uppstod kapitalismen. Så snart som banker behövdes i kreditsystemet och en på finansmarknad uppstod, och då kapitalkoncentrationen göddes av kolonialism och då produktionen byggde på lönearbetet och då produktionsresurserna blev privatägda och då exploatering av människa och natur blev ”tillväxtskapande” fanns kapitalismen där.
Denna, allt mer globala och allomfattande ordning, existerade före dagens politiska ideologier. Ingen uppfann kapitalismen.
De politiska ideologierna är bara produkter av denna ordning.
Nyliberalismen vill anpassa politiken till kapitalismens krav och villkor. En sådan anpassning gynnar mänskligheten bäst, anser dess förespråkare.
Socialliberalerna vill, med de politiska medel som står till buds, anpassa kapitalismen till de mänskliga behoven.
Då politikerna, genom kapitalismens oundvikliga kriser och begränsningar av demokratins, misslyckats med att ge majoriteten av väljarna välfärd och lycka uppstår ett folkligt missnöje som gynnar populister som till exempel Mussolini, Hitler, Trump och de europeiska högerpopulisterna. Till vänster uppstår rörelser som tar kamp mot kapitalismen för upprättande av socialistiska alternativ som i de forna öststaterna, Venezuela, Kuba, Nordkorea m.fl. Alla dessa populistiska försök har varit totalitära eftersom ledarna snart tvingats inse politikens begränsningar.
De har tvingats inse att det inte är möjligt att ersätta kapitalisen eftersom den är historiskt betingad och har uppstått genom mänsklighetens tusenåriga ekonomiska, sociala och kulturella strävanden.
Eftersom Greider är romantisk socialist tolkar han det som att uppslutningen bakom Trump är en reaktion på den nyliberala politiken. Naturligtvis är enligt Greider Ed Sanders socialistiska retorik en sund reaktion mot nyliberalismens fiasko.
Greider lyckas därmed undvika att angripa roten till det onda, nämligen det allt mer utbredda demokratiföraktet som beror på politikens oförmåga att humanisera kapitalismen.
Han undviker som vanligt att tala om på vilket sätt han ska ändra förutsättningarna för människors ekonomiska, sociala och kulturella villkor.
Men det räcker inte med att uttala vänsterbesvärjelser. Det krävs en smula analys av de grundläggande orsakerna.
Vänstern måste inse att alla politiska riktningar – från den mest reaktionära fascismen till den mest vänstervridna socialismen – alla är olika förslag till lösningar på kapitalisens utmaningar och de villkor som kapitalismen ställer på mänskligheten.
Alla – från nyliberaler till romantiska socialister – kommer med förslag om hur vi människor bäst ska förhålla oss till den rådande kapitalismen. För även om en del kommunister, romantiska socialister och anarkister vill ”krossa kapitalismen” och ur ruinerna bygga alternativa ordningar finn inga exempel på hur det ska gå till eller att det skulle lyckas. Tvärt om, alla hittilsvarande försök har misslyckats. Ingen har lyckats skapa bestående alternativ till kapitalismen. Ett problem för dem som vill ”krossa kapitalismen” är att kapitalismen inte bara är en ond kraft som ska bekämpas utan samtidigt en motor för mänskligt välstånd och utveckling. Kapitalismen både ger och tar.
Ett betydligt större problem för ”antikapitalisterna” är att kapitalismen är den faktiskt existerande världsordningen som vuxit fram genom mänsklighetens hela historia och genom världshistoriens gång format förutsättningarna för mänsklighetens ekonomiska, sociala och kulturella liv.
Så snart pengar började användas i varuutbytet, d.v.s. för cirka 4000 år sedan, uppstod marknadsekonomin. Det var första steget till kapitalism.
Ur marknadsekonomin uppstod kapitalismen. Så snart som banker behövdes i kreditsystemet och en på finansmarknad uppstod, och då kapitalkoncentrationen göddes av kolonialism och då produktionen byggde på lönearbetet och då produktionsresurserna blev privatägda och då exploatering av människa och natur blev ”tillväxtskapande” fanns kapitalismen där.
Denna, allt mer globala och allomfattande ordning, existerade före dagens politiska ideologier. Ingen uppfann kapitalismen.
De politiska ideologierna är bara produkter av denna ordning.
Nyliberalismen vill anpassa politiken till kapitalismens krav och villkor. En sådan anpassning gynnar mänskligheten bäst, anser dess förespråkare.
Socialliberalerna vill, med de politiska medel som står till buds, anpassa kapitalismen till de mänskliga behoven.
Då politikerna, genom kapitalismens oundvikliga kriser och begränsningar av demokratins, misslyckats med att ge majoriteten av väljarna välfärd och lycka uppstår ett folkligt missnöje som gynnar populister som till exempel Mussolini, Hitler, Trump och de europeiska högerpopulisterna. Till vänster uppstår rörelser som tar kamp mot kapitalismen för upprättande av socialistiska alternativ som i de forna öststaterna, Venezuela, Kuba, Nordkorea m.fl. Alla dessa populistiska försök har varit totalitära eftersom ledarna snart tvingats inse politikens begränsningar.
De har tvingats inse att det inte är möjligt att ersätta kapitalisen eftersom den är historiskt betingad och har uppstått genom mänsklighetens tusenåriga ekonomiska, sociala och kulturella strävanden.
Jag kritiserar inte Greider för vad han
säger, utan för vad han aldrig säger. Från sin mediala maktposition har
han ju blivit något av en vänsterns imam och då kräver jag mer av honom än
önskedrömmar, engagemang och slagord.
Om vi går till sakfrågan:
De som är missnöjda med det politiska etablissemanget i USA, med det politiska käbblet, politikerna och med de ekonomiska tillkortakommandena röstar antingen på Trump eller på Sanders beroende på olika ideologier och intressen.
De som är missnöjda med det politiska etablissemanget i USA, med det politiska käbblet, politikerna och med de ekonomiska tillkortakommandena röstar antingen på Trump eller på Sanders beroende på olika ideologier och intressen.
Missnöjet ligger dessvärre djupare och
beror på demokratins problem i det kapitalistiska världssamhället. Som i sin
tur beror på att politiken inte räcker till för att i grunden förändra de
ekonomiska, sociala och kulturella villkor som kapitalismen skapat. Och jag
utgår från att allt politiskt missnöje har sin grund i detta.
Alltså: Vilka svar kan vänstern erbjuda de
missnöjda? På vilka sätt begränsar kapitalismen politikens och demokratins
villkor? Den vänster som Greider företräder gör aldrig ens försök att analysera
kapitalismen.
Hur ska politiken utformas sedan de
“socialistiska” lösningarna visat sig helt otillräckliga.
De romantiska socialisterna tycks vilja omvända människor till den rätta tron det vill säga till ”socialismen” utan att kunna definiera vad socialism är. Och utan analys av kapitalismen.
Men trots allt.
Det är bara de öppna samhällena, där politiken inriktas på att skapa ekonomisk, social och kulturell frihet, demokrati och jämlikhet ibland i strid med den rådande världsordningen som har möjlighet att navigera genom kapitalismens kriser. Och kanske, på mycket lång sikt och med små steg, humanisera den motsägelsefulla kapitalismen.
Därför är jag socialdemokrat.
De romantiska socialisterna tycks vilja omvända människor till den rätta tron det vill säga till ”socialismen” utan att kunna definiera vad socialism är. Och utan analys av kapitalismen.
Men trots allt.
Det är bara de öppna samhällena, där politiken inriktas på att skapa ekonomisk, social och kulturell frihet, demokrati och jämlikhet ibland i strid med den rådande världsordningen som har möjlighet att navigera genom kapitalismens kriser. Och kanske, på mycket lång sikt och med små steg, humanisera den motsägelsefulla kapitalismen.
Därför är jag socialdemokrat.
Inlägg
1 kommentar:
Du skriver "det allt mer utbredda demokratiföraktet"...
Jag ser inte människors syn på partier och politiker som förakt för demokrati.
Snarare förakt för fossiliserade partier som fjärmat sig från just demokratin och folket skulle jag säga, både i USA och Europa.
Partier som går motvals mot opinionen. Partifunktionärer som utmålar sina politiska motståndare som om de vore komna från helvetets portar. Oinsatta politiker som inte förstår grundläggande saker som de lagt sin röst på. Höga partifunktionärer som utbryter att det känns som en statskupp när man förlorar ett val .. (S - Marita Ulvskog). Partifunktionärer som belönar varandra med höga löner, fina extra arvoden och förmåner och fallskärmar. Politiker som inte lever med samma villkor som sina väljare. Politiker som kan ägna sig åt rent bedrägeri men gå fria (t.ex Juholt) pga att man har sina egna regler.
I USA har man ett system med en 3-delad maktstruktur där valsystemet ofta leder till en lamslagen president. I Sverige styrs vi av en liten svajig minoritetsregering.
Partier som ljuger väljarna rakt in i ögonen om sina kommande politiska ställningstagande i sina huvudfrågor och sedan gör 180 graders svängar (t.ex Mp om kolhelvetet i Tyskland).
Socialismen har som du skriver misslyckats totalt, trots det görs det förnyade sociala experiment som t.ex i Venezuela med katastrofala ekonomiska följder.
Nu senast så ska arbetare i fabriker tvingas ut på landet och odla ( http://www.di.se/artiklar/2016/7/27/venezuela-gor-bonder-av-arbetare/ )
Evolutionens mekanismer har gett oss kapitalismen som den bästa ekonomiska modellen. Att tygla dess negativa sidoeffekter och att fördela välståndet kräver demokrati.
Så länge en stor socialistfraktion härbärgerar i socialdemokraterna så är det partiet en fara för svensk demokrati, det kunde slutat väldigt illa när det begav sig senast med bland annat Meidnerfonderna, som tur var hade vi då en politisk opposition som efter val kunde sätta stopp för den vansinnigheten som hade förvandlat Sverige till ett nytt DDR.
Skicka en kommentar