TV-programmet ”Tänk om” motverkar sitt eget syfte

I SVT P1:s serie "Tänk om” gör Fredrik Lindström (ständigt denne Linström) resor i ett Sverige som inte finns.

Han undersöker hur Sverige hade kunnat se ut om det som en gång hände aldrig hade hänt.
Det är ett underhållningsprogram men man anar en slags pedagogisk tanke bakom. Vi tittare ska på ett underhållande sätt lära oss förstå att historien delvis är ett resultat av slumpen och tillfälligheter.

Men tyvärr motverkar programmet detta vällovliga syfte.

I det tredje avsnittet, den 29 maj, undersökte Lindström ett Sverige som aldrig haft någon ”Du-reform”. Kan framväxten av den svenska välfärdsstaten ha något med reformen att göra? frågar han sig.

Programmet beskriver därför Sveriges väg under ett sekel - från att vara ett av Europas fattigaste länder till ett av de rikaste. Orsakerna till denna välståndsökning sägs vara svenskarnas sinne för ordning och våra goda ingenjörer samt att vi stod utanför världskrigen.

”Du-reformen” ansågs starta 1 juli 1967 då dåvarande chefen för Medicinalstyrelsen sedermera Socialstyrelsen, Bror Rexed, i sitt välkomsttal till personalen meddelade, att han tänkte säga du till alla. Den gängse mediebilden är att han startade Du-reformen så att alla i samhället började dua varandra i stället för att titulera varandra som t.ex. ”vill fru direktörskan ha sitt te i salongen” eller ”tänker herr byrådirektören arbeta över i kväll”.

Vad som inte sägs i programmet är att folk vid den tidpunkten duat varandra sedan länge. Jag jobbade på byggen 1967 och aldrig hörde jag någon säga ”vill herr hantlangaren vara så vänlig att bibringa mig en rulle vatten?” eller att hantlangaren då svarade ”javisst herr cementgolvläggaren!”.
Redan då jag som 14-åring började jobba sa alla du till varandra på arbetsplatserna och i stockholmsförorten där jag bodde.
Då jag i början av sextiotalet var typograflärling ville visserligen en av de äldre utbildade typograferna att jag skulle titulera de utlärda med ”herr” för det hade han fått göra under sin lärlingstid. Jag minns att jag trodde att han skämtade och gick honom tillmötes genom att säga, ”hörrudu, herr Eklöv”.

Du-reformen var knappast en allmän reform utan ett språkbruk som sakta trängde upp från de lägre socialgrupperna till de högre. Och varför gjorde det så?

Lindström missar i sitt program att demokrati- och jämlikhetssträvanden i arbetslivet låg i tiden och hade pågått något decennium. Arbetsledare och direktörer hade länge fått finna sig i att bli duade på arbetsplatserna. Inom folkrörelserna sa alla du till varandra. Det antiauktoritära 1968 var i annalkande och fullt utbredd ute i Europa. Umgängesformerna var redan på väg att demokratiseras.

Rexed tog konsekvensen av detta och införde kollektiv titelbortläggning på sina myndigheter. Det var alltså inte Rexed som införde dureformen men han tog konsekvensen av den. Och att titelsjukan försvann var ingen politiskt initierad reform utan en social process.

Men sambandet mellan välstånd och dureform då? Vilket som var orsak och verkan framgår inte av programmet.
TV-programmet skildrar orsakerna till välståndsutvecklingen på femtiotalet utan att nämna den grundläggande orsaken att våra exportindustrier efter kriget 1945-1970, kunde förse de sönderbombade länderna med vad de behövde och att vår textil-, metall-, skogs-, varvs och maskinindustri därför producerade så det skrek i kugghjulen och pengarna rullade in.

Utan den informationen blir den svenska välståndsutvecklingen en gåta.
Att välståndsökningen som följde på vår expanderande industri påverkade jämlikhetsutvecklingen på arbetsplatserna och stärkte fackets och folkrörelsernas samhällsinflytande och att detta i sin tur påverkade språkbruket och relationerna i samhället är väl uppenbart.
Det var och är en dialektisk utveckling i vilka mång olika faktorer påverkar varandra ömsesidigt. Att hitta en enda orsak kan leda fel och få en att tro att historien löper på räls.

I TV-programmet beskrivs det som om att välståndet kommit till tack vare att vi inte var med i kriget och därför kunde komma i fatt, att vi (svenskar) är så ordningsamma och har haft så duktiga ingenjörer. Och om vi inte haft denna välståndsutveckling skulle vi fortfarande inte sagt du till varandra utan använt titlar.
Eller hur tänker herr redaktör Lindström?

TV-programmets sätt att angripa historien kallas för kontrafaktisk historia, eller alternativhistoria, och är en vetenskaplig benämning på uttrycket "om inte om hade varit, så…".
Visst måste vi kunna tänka oss historien som ett flöde med bifloder och tillflöden där det ena leder till det andra och tredje utan anhalter, och att det kan uppstå plötsliga oväntade hinder som ändrar historiens lopp och riktning.
I går, idag och framtiden är ju ett odelbart sammanhang.
Den ena händelsen påverkar andra som i sin tur påverkar i en ständig dynamisk process.
Men enskilda händelser är knappast enskilda och Rexed ändrade inte historiens gång; du-reformen fanns redan där.

Johan Croneman i DN