Lifvendahl blandar bort korten

Tove Lifvendahl skriver i dag i sin ledare i SvD om ”den svenska modellen”.

Tror hon.
Men det hon angriper är något helt annat.

Först gör hon en häpnadsväckande upptäckt. ”De som försvarar den svenska modellen talar i egen sak!”
Och då Lifvendahl, som hon tror, angriper den svenska modellen talar hon naturligtvis inte i egen sak utan i någon sorts allmänintresse eller vetenskapligt baserad sanning. Som dogmatiska nyliberaler alltid gör.
Jag som fått uppfattningen att Lifvendahl tillhör de klokare på SvD:s ledarredaktion får se ännu en illusion gå förlorad.
Men kanske använder Lifvendahl den nya upptäckten som ett retoriskt grepp, fast i så fall en smula klumpigt.

Vad jag förstår menar hon att de som försvarar den svenska modellen därmed försvarar sin privilegierade situation på arbetsmarknaden mot dem som inte har jobb.
Ett mantra som allianspartierna alltid drar utan att ha bevis för det.
Således en åsikt.

Men så drar Lifvendahl fram en del avskräckande exempel på hur illa den svenska modellen behandlar dem som vill komma in på den svenska arbetsmarknaden.
Tror hon.

Problemet för hennes argumentation är att samtliga exempel är tagna från Migrationsverkets behandling av invandrare.
Lifvendahl avslutar sin exempelsamling med att säga:
”När driftiga och ambitiösa personer som är beredda att jobba hårt och hederligt i vårt land tvingas iväg, är det effekten av en migrationspolitik som behöver förändras.”
Det håller jag med om.

Men vad i hela världen har Migrationsverkets tillämpning av regelverket och migrationslagstiftningen med den svenska modellen att göra?