Pandemier, vacciner och samhälle i backspegeln

 Det första vaccinet togs fram 1796 när den engelske läkaren Edward Jenner (1749-1823) utvecklade ett vaccin mot smittkoppor. Vaccinet framställdes ur ett virus som orsakar en djursjukdom, kokoppor Ordet vaccin kommer från latinets ord för ko, ”vacca”.

Den franska vetenskapsmannen Louis Pasteur (1822-1895) utvecklade 1885 det första effektiva vaccinet mot rabies.

De flesta som är födda i Sverige har vaccinerats som barn, t.ex. mot polio och stelkramp. På senare år har flera vacciner kommit t.ex. mot kikhosta, stelkramp, difteri, polio. Hib, hepatit B, mässling, påssjuka, röda Hund och HPV.

Pesten, eller digerdöden, kom till Europa år 1347 och härjade i omgångar fram till 1700-talets början. Den drabbade Sverige över 20 gånger mellan 1350 och 1713.
Pestepidemin under medeltiden förödde landet och framkallade en ekonomisk, social och kulturell tillbakagång utan like. Digerdöden ledde till en jordbrukskris. Folkmängden sjönk med hälften, kungamakten urholkades, blodiga fejder slet sönder landet, sjörövare gjorde Östersjön osäker.
Men somliga tjänade på eländet.  Stormän passade på att öka sina jordtillgångar.

Den främste av dessa stormän var Bo Jonsson Grip (1366-1369) som verkade under den värsta katastrofen i landets historia.

Bo Jonsson (Grip) blev en av de rikaste och mäktigaste i Sverige näst kungen. Kung var Magnus Eriksson och senare kung Albrekt av Mecklenburg.
Bo Jonssons jordegendomar, bestod av pantlän, omfattade över 1/3 av Sverige samt hela Finland.
Mot slutet av sitt liv ägde Jonsson över 1500 lantegendomar runt om i Sverige. Han lät bygga flera egna borgar, däribland Gripsholm och Bjärkaholm vid Bjärka-Säby säteri.

Samma bakteriestam som härjade under mitten av 1300-talet dök åter upp i Stockholm sommaren 1710.
Året innan hade Karl XII besegrats vid Poltava, och sedan dess var kungen försvunnen. Det svenska stormaktsväldet höll på att rasa samman. Ryska trupper ockuperade svenska Baltikum, och flyktingar vällde in i landet.
Pesten anlände i juni till Sverige med fartyget Stäkesund från Pernau i Estland. Skeppet lade till vid Baggensstäket  strax utanför Stockholm. Eftersom det gick rykten om att en pestepidemi hade nått till Polen fick fartygsbefälet order om en strikt karantän.

Sverige hade då klarat sig undan den förödande farsoten vid flera tillfällen tidigare. Det senaste utbrottet hade ägt rum så långt tillbaka som 1657.

Men Stäkesunds skeppare mutade sig förbi vakterna. Enligt en källa tog han sig till Erstavikskrogen vid södra Stäket och satte sig för att äta middag. Men mitt i måltiden började han känna sig dålig och föll död ner.
Fyra roddarmadamer som transporterat passagerare och gods från Stäkesund insjuknade och dog inom ett par dagar.

Kungliga rådet, som styrde medan kungen krigade i Europa, tvingades komma med nya påbud om hur karantänen skulle organiseras. Fartyg skulle ligga i karantän i fyrtio dagar innan de fick angöra Stockholm.
Den som bröt mot reglerna hotades med dödsstraff.
Stockholm. styrande kunde snart notera att hela 412 döda hade registrerats under månaden, mot 199 samma tid året innan.

Den högsta medicinska myndigheten i landet, Collegium Medicum, fick i uppdrag att utreda »den myckna sjukdomen i staden». Collegium leddes av den snart 70-årige Urban Hjärne (1641-1724) han som några decennier tidigare bidragit till att stoppa de stora häxprocesserna.

Det olyckliga var att Hjärne länge förnekade att det var pesten som orsakade de många dödsfallen. Dels ville han undvika panik och dels ansåg han att bevisen för att pesten inte var tillräckliga.
Först den 10 september medgav Urban Hjärne öppet att ”alla tre slags pesterna är i staden”.
Då bestämdes att hela Stockholm genast skulle isoleras och invånarna förbjudas att resa därifrån.  

Samtidigt förbjöds alla stora sammankomster – begravningar, bröllop, dop, stora måltider och banketter. Skolorna stängdes, och människor förbjöds att flytta. Inga husdjur fick springa omkring på gatorna - tusentals hundar och katter avlivades.

I Stockholm dog totalt 22 000 av stadens 55 000 innevånare på grund av pesten.

Alla dessa förordningar var i och för sig bra, skriver medicinhistorikern Johan Valentin Broberg (1825-1887)  i sin stora pestskildring från 1879. Problemet var bara att folket inte följde dem.
”Ringa intryck gjorde detta på de av häftiga lidelser upprörda sinnen ... Till vad hjälper lagar, utan god moral?”

 

Johan Valentin Broberg ”Om pesten i Stockholm 1710” 1854