Kapitalismen är det rådande ekonomiska
system där kapital och produktionsfaktorer ägs och styrs av privata aktörer och
löntagarna skapar ett överskott i produktionen så att en kapitalackumulation blir
möjlig. Överskottet kan användas till nya investeringar.
Den ekonomiska, sociala och kulturella historiska utvecklingen som är resultat av tusentals år av arbete och produktion som skapat traditioner, ekonomiska, sociala, kulturella sammanhang, lagstiftning, teknik, hierarkier, strukturer som har lagrats till den kapitalistiska världsordning vi nu lever i.
Kapitalismen är således den samhällsstruktur som de olika politiska ideologierna har att förhålla sig till.
De politiska ideologierna har på olika sätt tolkat kapitalismen och förhåller sig till den på olika sätt.
Liksom allt annat förändras även kapitalismen.
Den kapitalistiska utvecklingen har gjort det
som ”socialister” misslyckats med, nämligen att göra det privata
produktionskapitalet kollektivt och socialt.
Se ”Det enskilda ägandet och näringslivet I-III.”
Kapital och produktionsfaktorer ägs och styrs inte längre av privata kapitalister utan ägandet har förändrats till ett anonymt nätverk av olika spridda ekonomiska och sociala intressen.
Få investerare satsar eget kapital i produktionen utan investeringarna bygger i stället på lånat kapital.
Det är inte en semantisk fråga. Det handlar om att verkligheten, samhällsstrukturen, förändrats medan den allmänna uppfattningen om den inte följt med i förändringen.
De politiska ideologierna måste anpassas till den nya verkligheten. Politikerna till höger och vänster måste ta ställning till den nya kapitalistiska samhällsstrukturen.
Vad som bör göras vet inte jag.
Jag har bara här försökt att peka på en tendens i utvecklingen av kapitalistismen. Förändringen och dess konsekvenser är inte ny men blir allt mer påtaglig.
Det privata ägandet av produktionsmedlen som en gång var en viktig dynamisk resurs har under ett par hundra år förvandlats till ett hinder för utvecklingen.
Se ”Det enskilda ägandet och näringslivet I-III.”
Kapital och produktionsfaktorer ägs och styrs inte längre av privata kapitalister utan ägandet har förändrats till ett anonymt nätverk av olika spridda ekonomiska och sociala intressen.
Få investerare satsar eget kapital i produktionen utan investeringarna bygger i stället på lånat kapital.
Det är inte en semantisk fråga. Det handlar om att verkligheten, samhällsstrukturen, förändrats medan den allmänna uppfattningen om den inte följt med i förändringen.
De politiska ideologierna måste anpassas till den nya verkligheten. Politikerna till höger och vänster måste ta ställning till den nya kapitalistiska samhällsstrukturen.
Vad som bör göras vet inte jag.
Jag har bara här försökt att peka på en tendens i utvecklingen av kapitalistismen. Förändringen och dess konsekvenser är inte ny men blir allt mer påtaglig.
Det privata ägandet av produktionsmedlen som en gång var en viktig dynamisk resurs har under ett par hundra år förvandlats till ett hinder för utvecklingen.
Det har under de senaste hundra åren gjorts
olika försök att angripa problemet.
Erfarenheterna av försök att upphäva den enskilda äganderätten till produktionsmedlen och överföra dem till staten är inte uppmuntrande. En sådan politisk åtgärd verkar körd.
Kommunismens (1917-1990) försök att avskaffa äganderätten till produktionen och överföra den i statens ägo har bara resulterat i elände. Statskapitalism, byråkrati, avskaffande av demokrati, maktmissbruk, rättslöshet har blivit resultatet. Den ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen har stagnerat i de länder som prövat att politiskt ersätta kapitalismen med ”socialism”.
Erfarenheterna av försök att upphäva den enskilda äganderätten till produktionsmedlen och överföra dem till staten är inte uppmuntrande. En sådan politisk åtgärd verkar körd.
Kommunismens (1917-1990) försök att avskaffa äganderätten till produktionen och överföra den i statens ägo har bara resulterat i elände. Statskapitalism, byråkrati, avskaffande av demokrati, maktmissbruk, rättslöshet har blivit resultatet. Den ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen har stagnerat i de länder som prövat att politiskt ersätta kapitalismen med ”socialism”.
Andra grenar
av radikal socialism, syndikalism och rådssocialism, har aldrig omsatts i
reella försök eftersom för få människor trott på dem.
Den skandinaviska arbetarrörelsen
har, med sina bägge grenar socialdemokratin och fackföreningsrörelsen, lyckats
anpassa ideologi och politik till de nya produktionsförhållandena på
demokratisk väg men verkar nu nått vägs ände.
I Sverige var förslaget om löntagarfonder 1975 ett försök att, fortfarande på demokratisk väg, ändra ägarpositionerna inom näringslivet. Förslaget syftade till att öka löntagarnas och fackförbundens inflytande över det privata näringslivet genom andel i ägandet. Men reaktionen från de borgerliga och från näringslivet stoppade genomförandet.
I eftertankens kranka blekhet kanske det var bra.
Systemet var ännu inte moget för en sådan politisk förändring.
I Sverige var förslaget om löntagarfonder 1975 ett försök att, fortfarande på demokratisk väg, ändra ägarpositionerna inom näringslivet. Förslaget syftade till att öka löntagarnas och fackförbundens inflytande över det privata näringslivet genom andel i ägandet. Men reaktionen från de borgerliga och från näringslivet stoppade genomförandet.
I eftertankens kranka blekhet kanske det var bra.
Systemet var ännu inte moget för en sådan politisk förändring.
I Kina har det styrande kommunistpartiet inte avskaffat den privata äganderätten till kapital utan i stället uppmuntrat den och, inom ramen för partidiktaturen, utnyttjat den privatkapitalistiska dynamiken för att åstadkomma en ekonomisk utveckling.
Vart detta experiment leder till vet vi ännu inte.
Men för demokratiska länder är det inte något att ta efter.
Ett motsatt
sätt att ideologiskt förhålla sig till den förändrade kapitalismen är att som
de dogmatiska liberalerna kräva mer privatisering av statliga företag.
Privatiseringsvågen har gått över världen men erfarenheterna av denna är mest negativa.
Och den har framförallt inte ändrat på trenden – produktionsmedlens församhälleligande.
I dag upplever hela västvärlden en politisk turbulens där politikerna alltmer förlorar sina möjligheter att påverka utvecklingen. Turbulensen inom politiken och demokratin beror till stor del på att näringslivet och produktionsförhållandena förändras så att det privata ägandet mer och mer blivit en samhällsangelägenhet men att lagar, traditioner och den allmänna verklighetsuppfattningen inte följt med i utvecklingen utan fortfarande förutsätter privat ägande.
Privatiseringsvågen har gått över världen men erfarenheterna av denna är mest negativa.
Och den har framförallt inte ändrat på trenden – produktionsmedlens församhälleligande.
I dag upplever hela västvärlden en politisk turbulens där politikerna alltmer förlorar sina möjligheter att påverka utvecklingen. Turbulensen inom politiken och demokratin beror till stor del på att näringslivet och produktionsförhållandena förändras så att det privata ägandet mer och mer blivit en samhällsangelägenhet men att lagar, traditioner och den allmänna verklighetsuppfattningen inte följt med i utvecklingen utan fortfarande förutsätter privat ägande.
SverigesKommunistiska parti partiprogram 1921
”Äganderätt och socialism” av ErnstWigforss , Tidens förlag 1928
”Äganderätt och socialism” av ErnstWigforss , Tidens förlag 1928
Inlägg
4 kommentarer:
Erfarenheterna från Sovjetkommunismen är att socialismen utan demokrati är en omöjlighet. Kanske socialismen med demokrati skulle fungera? Till att börja med kunde väl staten avsätta en del av skatteinkomsterna till aktieköp. Så småningom kanske staten fick så stora inkomster att vi slapp skatt överhuvudtaget. Det gäller bara att hitta på ett namn som alla accepterar. Löntagarfonder var visst inte bra?
Politikerna har stora möjligheter att göra något men de kan inte åstadkomma det omöjliga.
Jag tror att mindre politik är svaret på Mario Matteonis fråga men egentligen förstår jag inte vilka problem Mario Matteoni anser behöver lösas.
Man kan inte lyfta sig själv i håret. Vi kan i längden inte konsumera mer än vi producerar och om vi tar med miljöaspekter i ekvationen borde vi antagligen producera annat än vad vi producerar idag. Det är bara det att efterfrågan på sådant är låg och då blir betalningsviljan därefter.
Om jag minns rätt så var "lösningen" Aldous Huxleys "Du sköna nya värld" någon form av drog.
Är det lösningen, att ge oss alla ett evigt recept på lyckopiller?
Om privatiseringar inte var lösning, vad var då problemet? Jo, problemet var och är våra förväntningar. Produktivitetsutvecklingen är närmast negativ i den offentliga sektorn om vi titta på helheten, fler anställda producerar samma värde.
Om inte lösningen är att privatisera så är lösningen att göra färre men rätt saker med färre anställda eller acceptera att lönerna följer den egna produktivitetsutvecklingen och inte andras.
Privata företag som inte kan betala de löner facket förhandlar fram centralt utan att gå med förlust går så småningom i konkurs.
Motsvarande korrigerande faktor finns inte i den offentliga sektorn. Där måste vi istället ha mindre politik. Använd inte den offentliga sektorn för att skapa hyggligt betalda medelklassjobb. "Staten kaka är liten men säker" var och är ett bra måtto.
Jag återkommer dock till att lösningen är att anpassa våra förväntningar. Var vi lyckligare i klassamhället där man föddes till sin plats i samhället och ingen förväntade sig någon förändring?
Tillåter vi förändring kan inte jag se att vi kan undvika konkurrens, det måste bli till en tävling, vassast armbågar kommer längst fram.
I mer praktiskt användbara termer anser jag att Angela Merkel är svaret: Lyssna noga, gör lite grann, lyssna igen. Gillade väljarna vad du gjorde, om inte, backa och gör om gör rätt.
Socialdemokratins behov av reformer för att motivera sin existens är ett problem vi enkelt kan bli av, rösta inte på dem.
Det problem jag tycker mig se är ett mönster som ofta uppstått i historien.
Jag utgår ifrån att arbetet och produktionen är grunden för människans ekonomiska, sociala och kulturella utveckling.
De ekonomiska samhällsförhållandena och grundförutsättningarna för arbete och produktion produktionsordningen har under århundradena sakta och omärkligt förändrats utan att förändringen i politik och juridik samtidigt hängt med.
Ett exempel. Då, den tekniska utvecklingen under 1600-1800- talen förändrade produktionsförhållandena höll de gamla styrande europeiska jordägarna, skråmästarna och aristokratin envist fast vid sina privilegier. Men den nya tiden krävde industriproduktion, konkurrensfrihet och demokrati för att befria marknaden från hindrande restriktioner och regler. I Frankrike krävdes en revolution för att störta de gamla ordningarna.
Det är som då kontinentalförskjutningen så småningom skapar friktioner mellan kontinentalplattorna och spänningarna mellan dem plötsligt utlöser vulkanutbrott, jordbävningar och tsunamin på jordytan.
Jag menar att det finns tecken på att grunden för samhällsekonomin förändrats.
I dag agerar ”kapitalägarna” som om kapitalet var deras privata egendom trots att produktionsförhållandena förändrats.
Mario Matteoni, nu blev du väldigt svävande. Vilka är dessa "kapitalägare"? Är det AP-fonder, är det andra fonder? En del enskilda människor äger väldigt mycket pengar men få stora företag ägs av enskilda personer.
Jag ser tecken på att vi lever över våra tillgångar. Både i strikt ekonomisk mening och om vi tar hänsyn till jordens resurser. Vi förbrukar mer än jorden förmår återskapa. Det kommer att leda till ett "Påskön scenario", att vi helt enkelt kommer att dö ut på grund av resursbrist. Rätt åt oss i sådana fall, men det kommer inte ändra på samhällsekonomin på något annat sätt än att vi blir fattigare och fattigare och hungrigare och hungrigare och det blir mer och mer den starkes rätt som gäller.
Jag läste nyligen att vi borde minska våra utsläpp (i Sverige) med 90%. Även om vi gör det vore det helt meningslöst eftersom miljön är global.
Det nya är att vi börjar slå taket för hur många vi kan vara på jorden. Den nya ekonomin kan inte bygga på expansion av antalet människor. Den nya ekonomin måste premiera att vi blir färre, helst långsamt och under ordnade former, annars är risken för att det blir genom krig och farsoter. Rätt åt oss igen i sådana fall.
Det finns helt enkelt ingen framtid utan stora teknologisk framsteg (läs förnyelsebar energi under en övergångsperiod kompletterad med ren kärnkraft) och en stabilisering av befolkningsnivån, helst en global minskning.
All politik som inte strävar efter detta är i längden meningslös eftersom den stora katastrofen då endast kan skjutas på framtiden, efter nästa val, efter mig ... den kan inte undvikas.
Skicka en kommentar