Som barn och ung fick jag lära mig att man helst inte ska
låna pengar av någon.
Om man ändå blev tvungen att låna så var det en hederssak att, så snabbt som möjligt, betala igen vad
man lånat.
Den kunskapen bibringades säkert de allra flesta av mina
likar och har blivit ett rättesnöre för oss livet igenom.
Och vi trodde att den principen gällde i alla ekonomiska
sammanhang. Att låna ut pengar kunde vi aldrig ens tänka oss eftersom vi inte
hade några att låna ut.
Men där trodde vi fel.
I helt andra sammanhang, som vi länge inte kände till, var
det inte alls fult utan, tvärt om, fint att låna. Där skulle man låna för att
investera i lönsamma verksamheter. Man skulle låna för att köpa konst,
fastigheter, råvaror, företag m.m. för att man räknade med att dessa skulle öka
i värde så att man kunde sälja för mer pengar än man köpt för och att därigenom
bereda sig en vinst.
Men så tänkte inte vi. Vi trodde att man skulle arbeta för lön och spara en del av lönen, sätta in den på banken och få ränta och på det sättet bli rikare.
Men så tänkte inte vi. Vi trodde att man skulle arbeta för lön och spara en del av lönen, sätta in den på banken och få ränta och på det sättet bli rikare.
Så småningom kunde de som visste hemligheten med att låna,
låna ut pengar till oss när vi slutligen blivit tvungna att låna för att köpa
oss en bostad eller t.ex. en bil. Eftersom vår lön inte omedelbart räckte till
sådant som vi behövde tvingades vi att köpa kylskåp, sommarstuga, båt och andra
konsumtionsvaror på avbetalning eller på kredit.
Att avbetalningen egentligen var ett lån var vi, som inte var så slängda i ekonomi, knappast medvetna om.
Att avbetalningen egentligen var ett lån var vi, som inte var så slängda i ekonomi, knappast medvetna om.
Vi slet och jobbade och skapade de värden som byggde den s.k. tillväxten.
Vi betalade skatter till staten och räntor på våra avbetalningar.
En del av vår lön gick till pensioner och försäkringar som vi sparade till den dag vi skulle bli gamla eller då vi av andra orsaker inte längre kunde arbeta och få lön. Det var ett sorts sparande som vi betalade till olika institutioner som pensionsfonder, banker, försäkringsbolag m.fl.
Att vi på detta sätt lånade ut våra lönepengar till dem som
var smartare än vi tänkte vi inte på.
Vi märkte inte ens att vi blivit både låntagare och långivare.
Vi märkte inte ens att vi blivit både låntagare och långivare.
Och vi fortsatte att hålla den moral i helgd som innebar att
man aldrig ska låna och alltid så snart som möjligt betala tillbaka om vi ändå lånat.
Men vilka är vi? Jo,
vi är alla vi löntagare och egenföretagare i alla länder, eftersom samma system
gäller för oss i hela världen.
De andra, de som tidigt lärde sig att det finaste som finns
är att låna, de driver banker, arbetar inom kapital- och finansmarknaden, och
gör profit av skulder – våra och egna.
De ser till att våra lån och skulder ständigt byter ägare i
affärer förmedlade av fondmäklare, börshajar, finansrådgivare, aktiespekulanter
och dem som kan göra profit på våra skulder.
Det är de som ser till att våra pengar och våra skulder
snurrar runt i en sfär högt ovanför vår enkla lånemoral och vår vardagsekonomi.
Där ser de alla till att äga lönsamma skulder, att låna av varandra och att se till att våra skulder växer eftersom det ökar värdet på deras förväntade profiter.
Vi är alla snärjda i den globala skuldkrisen, i vilken Grekland är första offret.
Mea culpa,
mea maxima culpa.
3 kommentarer:
Tack!
Läsvärt,pedagogiskt och intressant.
Olle
Om du har missat det kan jag meddela att dina företrädare för SAP premierar låntagande genom världens mest förmånliga ränteavdrag på 30%. Ifall du istället vill försöka spara dig till din konsumtion bestraffas du med en av världens högsta kapitalbeskattningar på 30% och nuförtiden får du knappt någon ränta heller eftersom låntagarna måste gynnas genom negativ styrränta.
Grekland är inte ett offer.
Skicka en kommentar