”All
offentlig makt i Sverige utgår från folket, och riksdagen är folkets främsta
företrädare.” står det i regeringsformen – den grundlag som utgör grunden för
vår demokrati.
Det är alltså riksdagen som styr landet, inte regeringen.
I den nuvarande riksdagen har Alliansen 141 röster och
Sverigedemokraterna 49. Det betyder att de borgerliga tillsammans har 190 röster.
De bägge regeringspartierna d.v.s. Socialdemokraterna 113 + Miljöpartiet 25 har tillsammans 138 röster i riksdagen.
Vänsterpartiet som kan samarbeta med regeringspartierna har 21 vilket gör 159 röster för de rödgröna.
Om regeringen ska få igenom ett lagförslag eller ett skatteförslag måste förslaget få stöd av något av de borgerliga partierna.
I juni lade regeringen fram ett förslag om en ny flygskatt, ändrade regler för fåmansbolag (den s.k. 3:12 regeln) och om gränsen för när löntagarna ska börja betala statlig inkomstskatt.
De borgerliga partierna gillade inte förslagen varför de borgerliga hotade med att inte bara fälla förslagen utan också för att kräva misstroendevotum. Det betyder att de hotade med att avsätta ett antal ministrar ur regeringen.
Vilket i sin tur skulle kunna bidra till nyval mindre än ett år före valet.
De bägge regeringspartierna d.v.s. Socialdemokraterna 113 + Miljöpartiet 25 har tillsammans 138 röster i riksdagen.
Vänsterpartiet som kan samarbeta med regeringspartierna har 21 vilket gör 159 röster för de rödgröna.
Om regeringen ska få igenom ett lagförslag eller ett skatteförslag måste förslaget få stöd av något av de borgerliga partierna.
I juni lade regeringen fram ett förslag om en ny flygskatt, ändrade regler för fåmansbolag (den s.k. 3:12 regeln) och om gränsen för när löntagarna ska börja betala statlig inkomstskatt.
De borgerliga partierna gillade inte förslagen varför de borgerliga hotade med att inte bara fälla förslagen utan också för att kräva misstroendevotum. Det betyder att de hotade med att avsätta ett antal ministrar ur regeringen.
Vilket i sin tur skulle kunna bidra till nyval mindre än ett år före valet.
Misstroendeförklaringar har skett sju gånger tidigare i
Sverige. Skillnaden från tidigare år, och som är helt nytt nu, är att Sverige
nu leds av en minoritetsregering och är betydligt mer känslig för
misstroendeförklaringar.
Tidigare har inte misstroendeomröstningar varit till för att protestera mot förslag som man inte gillar utan har använts när ett statsråd saknar riksdagens förtroende för att en minister misskött sitt ämbete.
Det märkliga hotet om misstroendeförklaring fick regeringen att dra tillbaka två av förslagen och formulera om förslaget om flygskatt. Först då drog de borgerliga partierna bort hotet om misstroendevotum.
"En stor seger för Alliansen", jublade centerns Annie Lööf efter den lyckade utpressningen.
Ja, kanske det, men en förlust för demokratin.
Tidigare har inte misstroendeomröstningar varit till för att protestera mot förslag som man inte gillar utan har använts när ett statsråd saknar riksdagens förtroende för att en minister misskött sitt ämbete.
Det märkliga hotet om misstroendeförklaring fick regeringen att dra tillbaka två av förslagen och formulera om förslaget om flygskatt. Först då drog de borgerliga partierna bort hotet om misstroendevotum.
"En stor seger för Alliansen", jublade centerns Annie Lööf efter den lyckade utpressningen.
Ja, kanske det, men en förlust för demokratin.
Inlägg
14 kommentarer:
Att majoriteten i riksdagen bestämmer är enligt Mario dåligt för demokratin ...
Om S vill ha majoritetens stöd för något bör de kanske lära sig att skaffa stöd i riksdagen ?
Jonny: Du har en nästan beundransvärd förmåga att missuppfatta eller misstolka mina inlägg.
Det jag skrev om är att alliansen tillsammans med minoriteten sd använder misstroendevotum för att fälla förslag.
Eftersom Alliansens partier - c, kd, l och m - har 141 röster tillsammans och den rödgröna regeringens partier – s och mp - har 138 så är alliansen större än regeringspartiet. Men om regeringspartierna skulle få med sig v med 21 röster har de majoriteten med 159 röster.
Problemet är att sd har 49 röster, en tydlig minoritet, kan avgöra vilken sida som ska vinna majoritet.
Vilken av dessa olika majoriter menar du när du påstår att jag anser att det är dåligt för demokratin att majoriteten i riksdagen bestämmer?
Det jag tycker är dåligt för demokratin är att alliansen tillsammans med minoriteten sd använder misstroendevotum.
Mario Matteoni, nu var du svårbegriplig.
"Men om regeringspartierna skulle få med sig v med 21 röster har de majoriteten med 159 röster."
Nej det har de inte, 159 röster är ingen majoritet eftersom det finns 349 mandat i Sverige riksdag.
Vi har en minoritetsregering. En sådan måste söka stöd i riksdagen hos andra partier än de som ingår i regeringen.
När två eller fler har olika uppfattningar kan alla ha fel men inte alla ha rätt. Jag tycker det är sunt att regeringen måste söka stöd i riksdagen. Jag tycker det är sunt med en minoritetsregering. Väljarna har sagt sitt. Någon tydlig majoritet finns inte och då ska riksdagen inte heller fatta en massa beslut det inte finns en bred enighet kring.
”All offentlig makt i Sverige utgår från folket, och riksdagen är folkets främsta företrädare.”
Det står inte att det är fritt att räkna bort de mandat som hamnat hos ett misshagligt parti.
Du är nästan lika bra på missförstånd som Jonny.
Vad jag ville säga är att det finns olika majoriteter i riksdagen. Inte bara en.
Du verkar inte veta vad du ville säga Mario. S+Mp är en liten svag minoritetsregering. S+Mp med stöd av V är fortfarande en liten minoritet.
Om man vill driva framgångsrik politik i riksdagen bör man kanske säkra ett majoritetsstöd i t.ex arbetsutskott INNAN man planerar att lägga fram ett förslag. Att lägga fram något som man vet att man har en stark majoritet emot sig för i riksdagen torde räknas som rätt dumt.
Så fungerar demokratin Mario, den du tydligen föraktar.
Det kan bara finnas en majoritet, men det är tillåtet att tycka att majoriteten har fel. Det finns visserligen historiska exempel på att majoriteten har haft katastrofalt fel. Men är inte en blocköverskridande regering, som styr med stöd av en majoritet i riksdagen, att föredra framför en "upplyst" diktatur?
I en demokrati ska det inte vara möjligt att styra i minoritet, utom som en tillfällig lösning - på en besvärlig parlamentarisk situation - under en kortare tid, i väntan på ett extraval. Decemberöverenskommelsen (DÖ) var rätt när överenskommelsen gjordes, men man borde ha satt ett slutdatum efter högst 8 - 10 månader.
Något slags "demokratisk diktatur light" är inget bra sätt att motarbeta SD. Det är en skam för Sverige att inte de demokratiska partierna i riksdagen (s + alliansen) kunnat ta sig samman och bildat en majoritetsregering. Var går gränsen mellan en minoritet som är en minoritet och mellan en minoritet som är en majoritet? Går gränsen vid 20 % eller vid 35 %?
Lars, är S ett demokratiskt parti? Sd, Mp och V är enligt dig inte demokratiska partier, vad grundar du den uppfattningen på?
Jag vill hävda att S har svårt för demokratin när väljarna röstar "fel". Det tycks finnas i S DNA att S ska regera och att allt annat är bristande demokrati.
Ska vi rädda demokratin i Sverige och med det menar jag ungefär att vi ska slippa "den starke mannen" styre, Erdoğan i Turkiet för tjäna som ett aktuellt exempel, så anser jag att vi måste lära oss leva med minoritetsregeringar.
Demokratin dör sotdöden om det alltid är ungefär samma partier som regerar. Gör vi SD till det enda oppositionspartiet kommer det förr eller senare att regera ensamma.
Jag håller också med om att det vore olyckligt om SD kommer att uppfattas som det enda oppositionspartiet. Övriga partier har ett ansvar för att så inte sker. Och för att de inte fjärmar sig från vad 50 % eller mer av väljarna faktiskt tycker. SD styr ju indirekt vad de andra partierna tycker, genom deras närmast neurotiska benägenhet att alltid tycka tvärtemot vad SD säger att de tycker. (Vad ledande SD-företrädare egentligen tycker, vet bara de själva - inte ens övriga SD-medlemmar.)
Jag skrev att de demokratiska partierna i riksdagen borde ta sig samman och bilda en majoritetsregering, och exempelfierade med s + alliansen. Jag har inte utpekat några partier som odemokratiska. Men hur är det med interndemokratin inom SD? Jag har inte heller skrivit att s + hela alliansen ska bilda regering. Men det är vad alliansledarna själva säger. Men det är kanske ett förhandlingsutspel inför en situation, som vi inte vet kommer att inträffa (att inget av blocken får egen majoritet efter nästa val)?
Vad jag vände mig emot med min kommentar var Marios påstående att en minoritet är en majoritet, att man helt enkelt ska räkna bort ett parti, som finns i riksdagen, men ingen vill samarbeta med. En majoritet i riksdagen är alltid mer än hälften av ledamöterna. Vill man beröva SD inflytande, måste man alltså bilda en majoritet.
Den ideala partiställningen är 51 - 49. Regeringen får då igenom sina förslag, men är ständigt utmanad av en opposition, som är beredd att ta över. En opposition, som bara består av SD, Mp och V, är alltför svag och splittrad för att kunna utgöra en regeringsalternativ. Jag ser emellertid ingen vits med att som socialdemokrat försöka splittra alliansen, för att samarbeta bara med av S utvalda delar av densamma.
Hur alliansen ska agera får de bestämma själva, men som representant för väljarna (både S-väljarna och de borgerliga väljarna) kräver jag att S + alliansen måste ta sig samman och se till att Sverige får en majoritetsregering efter nästa val (d.v.s. valet 2018, eftersom det nu torde vara för sent att hålla extraval).
Jag är tämligen säker på att en majoritet av väljarna vill ha något slag av blocköverskridande regering, om inget av blocken skulle få egen majoritet efter nästa val. Hur den regeringen ska se ut, måste givetvis vara en förhandlingsfråga mellan partierna, och inte något som S kan bestämma ensamma.
Lars, tack för ditt utförliga svar. Vad gäller behovet av en majoritetsregering så tycker vi helt enkelt olika.
Tyvärr får vi väljare bara rösta på partier och inte också på önskad regering. Givet detta och den nuvarande mandatfördelningen så anser jag att en minoritetsregering som får söka hoppande majoriteter i riksdagen under hela mandatperioden bättre representerar väljarna än en majoritetsregering som kohandlar bakom lykta dörrar.
Det riktigt svåra är inte vad man komma överens om i de inledande regeringsförhandlingarna. Det riktigt svåra blir att fatta bra och snabba beslut som svar på oväntade händelser som inträffar under mandatperioden.
Då tror jag det blir bra om väljarna tydligt kan se vilka partier som tyckte si eller så, så kan väljarna vid nästa riksdagsval fundera över konsekvenserna av tagna beslut.
Inget alliansparti har historiskt sett ens varit i närheten av att få egen majoritet, varför alliansstrategin (att bilda regering tillsammans) måste anses riktig ur deras synpunkt. S har däremot fått egen majoritet vid två tillfällen och varit nära egen majoritet många gånger - ända tills dess att partiledaren Mona Sahlin bakom ryggen på sin egen partistyrelse lovad ministerposter till Mp. Detta upprepades av den nuvarande partiledaren Stefan Löfvén ett halvår före valet 2014, som p.g.a. denna generositet gentemot Mp blev en storseger för SD.
Under de många, många mandatperioder då S varit nära egen majoritet men inte nått enda fram, har vi haft socialdemokratiska enpartiregeringar, som har haft stöd av de nuvarande allianspartierna i försvars- och säkerhetsfrågor och av V i övriga frågor. Det har fungerat utmärkt, trots att V mot slutet har krävt inflytande genom att hota med att rösta med de borgerliga. Att V skulle agera en röd matta framför regeringsbyggnaden för alliansen, så att de kan bilda regering, är dock helt osannolikt.
För mig bör huvudalternativen i valen vara en alliansregering med egen majoritet i riksdagen eller en socialdemokratisk enpartiregering, med egen majoritet eller med stöd av V, som dock inte ska ingå i regeringen. Om S och V inte ens tillsammans skulle få majoritet i riksdagen, får man ta med ytterligare ett parti (läs: Mp) i regeringsunderlaget. Men det skulle bli en skakig majoritet, eftersom Mp i grund och botten är ett borgerligt parti.
Att regeringen konsekvent gör upp med vissa partier i en viss typ av frågor och med andra partier i en annan typ av frågor, är inte detsamma som att styra med hoppande majoriteter eftersom man vet på förhand hur det blir. Att styra med hoppande majoriteter är det sämsta av alla alternativ, eftersom allt är ovisst in i det sista och alla beslut tas bakom lykta dörrar och regeringskrisen ständigt står för dörren.
Om varken alliansen eller de rödgröna tillsammans får egen majoritet i riksdagen, är någon form av blocköverskridande samarbete den bästa lösningen. Det är min bestämda åsikt. Därmed inte sagt exakt hur detta blocköverskridande samarbete kommer att te sig. Det kan antingen ske genom en blocköverskridande regering, bestående av S + ett eller flera allianspartier, eller genom en minoritetsregering, bestående av ett eller flera partier, som åtnjuter stöd även av andra partier, så att regeringen i alla förutsebara frågor kommer att stödjas av en majoritet i riksdagen.
Detta är dock en fråga som S inte "äger", utan det är upp till alliansen att själva besluta om man alltid ska hålla ihop eller dela på sig, d.v.s. om samtliga allianspartier eller inget alliansparti ska ingå i en ev. blocköverskridande regering, eller hur man ska samarbeta med S, om så blir nödvändigt. Det är utomordentligt glädjande att den troliga nya M-ledaren Ulf Kristersson har stängt dörren till SD gjort klart att M inte kommer att driva någon annan linje i regeringsfrågan än övriga allianspartier.
Att hans svar på frågan om han kan tänka sig samarbeta även med S är synnerligen "kärva" men inte direkt avvisande, kan faktiskt se som ett tecken på att han kan tänka sig det. Ingen klok förhandlare börjar kompromissa innan förhandlingarna ens har inletts. Det är fullt förståeligt att allianspartierna före valet är fullt upptagna med att vinna valet. Det borde Socialdemokraterna också vara, i stället för att ägna sig åt något slags förhandlingsspel, innan vi har ett valresultat.
I ett ev. samarbetsavtal mellan S och alliansen bör man naturligtvis ta med en passus hur man ska hantera oväntade händelser i de fall, då man inte kan vänta till efter nästa val. Om oenigheten är stor bör man utlysa extraval. Förutsättningarna för ett ev. samarbetsavtal är emellertid goda, eftersom oenigheten mellan S och allianspartierna inte är så stor som båda sidor vill påskina, utom i ett fåtal klart partiskiljande frågor.
Jag håller med fjellis vad gäller att det ur demokratisk synpunkt känns bättre med en regering som består av flera partier.
En majoritetsregering med ETT parti är den sämsta varianten och under större delen av mitt liv har det de facto varit så där S regerade ensamt (oftast med mindre än 50%) men tack vare den lydiga hunden VPK alltid ändå kunde styra i sin allsmäktighet eftersom VPK inte ville gå emot S och desarmerade därmed effektivt de borgerliga partierna.
Samarbete med S i en regering med allianspartier är för mig helt otänkbart, de partier som går in i det äktenskapet kommer att straffas av väljarna mer än vad Mp nu straffas.
Alliansen ska driva allianspolitik och styra med stöd av S i många frågor, med Mp i vissa frågor och med SD i många andra frågor. Annars kan allianspartierna lägga ner verksamheten i takt med att de blir uppätna av det enda oppositionspartiet SD.
Jag tycker att det är beklagligt om alliansen har så svaga företrädare, så att de inte kan fixa att det blir en rejäl portion allianspolitik (c:a hälften av alla blockskiljande frågor) i den politik, som skulle komma att föras av en ev. blocköverskridande regering. Hur skulle sådana oduglingar klara av att samarbeta med SD, utan att SD kommer att bestämmer allt?
Jag har aldrig skrivit att en blocköverskridande regering vore det bästa för Sverige. Det är enligt min mening det minst dåliga alternativet, om varken alliansen eller de rödgröna får egen majoritet i riksdagen.
Lars,
Susanna Birgersson i Expressen har skrivit en ledare om hur det fungerar i Danmark: http://www.expressen.se/ledare/susanna-birgersson/lar-av-danskarna-och-rads-inte-majoriteten/:
"Däremot kommer en rad oppositionspartier att kunna driva igenom delar av sin politik, och det kommer att vara väldigt tydligt för väljarna vem som vill vad och vem som har lyckats med vad.
I Danmark förväntas nämligen alla partier försöka påverka politiken, även de som befinner sig i opposition. Därför är det också möjligt att regera i minoritet, utan att ge avkall på demokratins första bud, det där om majoritet. Men det kräver att politikerna vågar lita på att väljarna framför allt är intresserade av problemlösning samt att de förmår urskilja partiernas olikheter – trots att inte varje politisk konflikt blåses upp till regeringskrisnivå. Det kräver dessutom fingerfärdighet och ett hyfsat hövligt tonfall från regeringschefen. Se och lär."
Jag tycker att detta sätt att se på politik är mycket tilltalande. Betydligt mer tilltalande än majoritetsregering som riskerar att behöva utlysa nyval så fort det dyker upp en fråga där man inbördes inte är överens och som inte kan vänta tills efter nästa val.
I en demokrati har man inte alltid samma åsikt som majoriteten och då får man svälja förtreten.
Jag har inte skrivit något annat än att regeringen ska ha en majoritet i riksdagen för att få igenom sina förslag. Detta kan ske på olika sätt. Det kan ske genom att man bildar en blocköverskridande regeringen, men även genom andra former av blocköverskridande samarbete.
Har jag inte skrivit tydligt nog, att jag är motståndare till DÖ (förutom som en ytterst tillfällig nödlösning på en besvärlig situation), detta att oppositionen lägger ner sina röster för att regeringens förslag ska vinna?
Skicka en kommentar