Visst var socialdemokraterna ett missnöjesparti! Förslag till definitioner.

Ett parti kan bygga sin agitation på medborgarnas missnöje eller besvikelse och är därmed ett missnöjesparti men behöver därför inte vara ett populistparti.

Socialdemokratin i Sverige var ursprungligen ett missnöjesparti, men har aldrig varit ett populistparti.
Socialdemokratin byggdes ur ett utbrett missnöje med den rådande makten som inte brydde sig om de stora sociala klyftorna i samhället eller att flertalet av medborgarna inte hade rösträtt.
Fackföreningsrörelsen samlade och organiserade missnöjet till en rörelse för demokrati och ökad ekonomisk, social och kulturell jämlikhet. För att kunna skapa en politisk förändring bildade arbetarrörelsen det socialdemokratiska partiet. Partiet skapades alltså ur en bred folkrörelse.
Socialdemokratin bestämde sig tidigt för att genomdriva sina krav med demokratiska metoder.
I realiteten utgjorde socialdemokraterna därmed en spärr mot den populistiska vänsterrörelse som lovade en snabb, mer genomgripande och enkel förändring genom en befriande revolution.
De frisinnade liberalerna stödde till en del sossarnas krav men var rädda för att arbetarrörelsen skulle förhindra medborgarnas frihet om de fick makten.
De konservativa krafterna och arbetsgivarna formade sig som en motkraft för att hindra det som de uppfattade som arbetarrörelsens orealistiska och överdrivna krav.
Kampen pågår alltjämt.

Hur känner man igen ett populistparti i dag?

 Partiet

1. Bygger inte på en bred organiserad folkrörelse utan styrs av några få ledare.

2. Har ett begränsat medlemsunderlag eller saknar medborgarorganisation. Medlemsinflytandet är litet om det finns.

3. Bortser från att samhället består av olika ekonomiska, sociala och kulturella intressen.

Vädjar därför till ”folket”, ”medborgarna”, ”vanliga människor”, ”du och jag”, ”vi”, ”svenskarna” som om alla medborgare har samma intresse ekonomiskt, socialt och kulturellt.

4. Utser en ekonomisk, social eller kulturell grupp i samhället som orsak till flera samhällsproblem.

5. Påstår sig ensamt företräda det verkliga folkintresset, folkets verkliga vilja eller åsikt.

6. Skyller motgångar på att det är motarbetat av media och etablissemang. Misstror demokratin. Bygger på konspirationsteorier, t.ex. att politikerna är korrumperade.

7. Lägger fram några enkla förslag som ska lösa komplicerade politiska problem. Påstår sig inte vara som de gamla partierna utan representera något helt nytt i politiken

8. Förordar direktdemokrati t.ex. folkomröstning, internetröstning, som metod för att avgöra komplicerade och sammansatta ekonomiska, sociala och kulturella problem.

9. Ideologin eller programmet är motsägelsefullt. Olika förslag hänger inte samman eller står i strid med andra punkter i samma program. Enfrågeparti.

10. Ger löften som är dåligt underbyggda eller ekonomiskt, socialt eller kulturellt omöjliga.

I kampen om väljarna påverkar populistpartierna de etablerade partiernas retorik, innehåll och t.o.m. ideologi. Samtliga partier blir därmed mer eller mindre populistpartier.
Gränsen mellan etablerade partier och populistpartier är flytande.
Men om sju av de tio uppräknade punkterna stämmer på ett parti tror jag att man kan kalla det för populistparti.

Susanna Popova: Är populismen som den objudne gästen frånhelvetet? DN 161211

Katrine Marcal "Svaret till populisterna får inte bli mer elitism" AB 170108