I modern europeisk
historia har vi exempel på stora framgångar för populistpartier.
I början
av 1900-talet lovade bolsjevikerna i Ryssland att införa det klasslösa
samhället inom en livstid. Arbetarklassen skulle erövra staten och staten
skulle fördela arbetets frukter rättvist. Ekonomisk, social och kulturell
demokrati skulle råda.Fascisterna i Italien lovade lag och ordning, ära åt det italienska folket och att avskaffa klassmotsättningarna. Samt skydda staten från kommunister och korrumperade liberala politiker.
Nationalsocialisterna i Tyskland lovade upprättelse för det tyska folkets heder och att avskaffa samhällets orättvisor genom att utrota huvudorsaken till eländet – judarna, romerna, och andra mindervärdiga människor. Då handlade det om verklig rasism och inte enbart om främlingsfientlighet.
Löften om upprättelse och storhet, enkla politiska lösningar på ekonomiska, sociala och kulturella problem, främlingsfientlighet, hotbilder, misstänkliggörande av politiken och demokratin, politisk handling i stället för snack, åsikten att företräda den sanna folkmeningen var vad populistpartierna erbjöd Europas folk.
Som gick på det!
Några decennier senare visade historiens facit att det inte gått så bra.
Sedan populistpartierna fått makten tvingades de att bygga sina utopier på det gamla samhällets grund. Idéerna klarade inte kontakten med verkligheten. Populisterna tvingades därför att ta till desperata lösningar som styrde käpprätt åt helsike.
Människor förföljdes och mördades på grund av sin ekonomiska och sociala ställning, politiska åsikter, etnicitet och sin kulturella särprägel.
Förstenade samhällshierarkier hade visserligen raserats men återuppstod omedelbart med nya maktmänniskor i toppen. Alltid samma människor i botten.
Omkring 55 till 60 miljoner människor dog i onödan under det krig som blev följden.
Det gick alltså inget vidare.
Under 1900-talet såg vi populistpartiernas uppgång och fall.
Men varför hade folk gått på de fagra löftena om enkla lösningar?
Efter kriget hade demokratierna, som stretat vidare med liberaler och socialdemokrater, klarat sig bättre. Demokratin hade bevisat sin hållbarhet.
Men i dag, under ekonomisk kris och med ökade ekonomiska och sociala klyftor har populismen återuppstått.
Till och med i ”världens största demokrati” vädjar presidenten Donald Trump till nationalistiska känslor då han lovar att göra USA starkt igen och med nya enkla grepp lösa ekonomiska, sociala och kulturella problem.
Ingenting talar idag för att Trumps ledarskap kommer att urarta till diktatur men risken är att de sociala klyftorna ökar ytterligare och skapar skarpa samhällsmotsättningar som kan urarta i våld.
I Ryssland och Turkiet håller Putin och Erdogan på att montera ner demokratin under förevändning att bekämpa terrorismen. Nationalistisk retorik är ett viktigt inslag. Alla motståndare till regeringen beskylls för att vara terrorister.
I Europa går populistpartierna åter framåt. (Se sammanställning)
Men i dag är demokratierna betydligt starkare än de var i början av 1900.talet. Och verkan av vaccinationen, då bolsjevismen, fascismen och nazismen föll, sitter förhoppningsvis kvar.
Det finns därför ingen omedelbar fara för att diktaturerna än en gång ska få makt.
Vi måste ändå fråga oss:
Varför går folk så lätt går på de fagra löftena om enkla politiska lösningar?
Måste vi kanske fördjupa demokratibegreppet från att endast avse formerna för medborgarnas inflytande och kanske också innefatta demokratins ekonomiska, sociala och kulturella villkor och förutsättningar?
PeterWolodarsk i DNi: ”Dags lämna depressionen och kämpa för demokratin.”
EskilstunaKuriren ledare ”Folket det är vi”
Peter Kadhammarsreportage i AB från Williamson i USA.”Zombies – det är vad drogerna gör med vårt samhälle”
Inlägg
5 kommentarer:
Du har själv valt att ha en helt omodererad blogg. Det är som att bjuda in till en maskeradbal och sedan säga "men jag umgås inte med maskerade". Nu skriver du om "populistpartier" utan att precisera exakt vad de menar med begreppet, och trots att "populistparti" inte är någon vedertagen benämning på ett visst slags partier bland forskare.
Om det finns högerpopulister borde det rimligen också finnas vänsterpopulismer. Så långt har du rätt. Men när du påstår att Sovjetunionens kommunistiska parti (boljevikerna) var ett populistparti, har du sannolikt fel. Men det beror förstås på vad man menar med begreppet.
Vad som skulle göra ett parti till ett populistparti, skulle alltså enligt dig vara att partiet ifråga förespråkar "enkla lösningar på komplicerade problem". Det är visserligen sant att s.k populistpartier ofta gör det, Men i min kommentar till ditt förra inlägg skrev jag att det inte är en tillfredsställande definition,
Det är i varje fall en problematisk defintion, eftersom enkla lösningar på till synes komplicerade problem i många fall är bra lösningar. Men inte alltid. Och SUKP (bolsjevikerna) förespråkade sannerligen inga enkla lösningar. En väpnad revulition följd av proletariatets diktatur och planekonomi verkar inte särskilt enkelt.
Ett vänsterpopulistiskt parti, är väl snarare ett parti, som lovar att man kan upprätta ett socialistisk paradis, direkt utan dessa svåra steg på vägen. Exempelvis det svenska Vänsterpartiet.
Jag kan ge många exempel på att Socialdemokraterna lovar att enkla lösningar på komplicerade problem ska göra susen.
Skolkrisen kan lösas med Fridolin-pengar, d.v.s. 3.000 kr mer i lön till var 3:e lärare.
Arbetslösheten beror på att de anställda inte ens är "anställningsbara". Det blir de om de tvingas nöta skolbänk i ytterligare tre år.
Alla problem med invandringen beror på "den dåliga integrationen". Alltså mer pengar till integration, så är problemen lösta.
Någon flyktingkris skulle över huvud taget inte existera, om alla Europas länder tog emot lika många flyktingar som Sverige i förhållande till egen folkmängd.
Inlandsisarnas avsmältning skulle upphöra, om vi höjer fordonsskatten på äldre bilar och stimulerar till fler köp av nya bilar genom skattebefrielse för nya bilar under de första fem åren (d.v.s genom att ta från de fattiga och ge til de rika).
Varför inte i stället basera definitionen på ordets betydelse, d.v.s "folklig", ofta med bibetydelsen falsk eller tillgjord folklighet? Högerpopulistiska partier brukar ju framställa sig som just folkliga, samtidigt som de (i maktställning) för en i det närmaste klassisk högerpolitik.
I vår tid har utrymme skapats för den typen av partier, när tidigare folkrörelsepartier såsom den svenska socialdemokratin, alltmer har utvecklats till elitpartier. Som visar sitt förakt för allting genuint folkligt.
Du har rätt om definitionen av populistparti. Jag är på väg att resonera mig fram till ett försök till definition.
Bolsjevikerna tog inte makten i Ryssland genom demokratiska val utan genom en statskupp. Man kan visserligen hävda att de framgångsrikt lyckades sprida sina lögner och uppvigla folket genom sin retorik men jag ser dessa mer som politiska terrorister än ett politiskt parti i dagens mening.
Håller för övrigt med Lars ovan. S under Löfvens ledning är populister av stora mått. Skillnaden är att populismens främst är inriktad på ograverade förmåner åt stora väljargrupper såsom barnfamiljer och bostadsägare för att kunna köpa så många röster så effektivt som möjligt.
En definition bör varken vara för snäv eller för vid. För att förstå hur anständiga borgerliga partier i våra nordiska grannländer kan samarbeta med högerpopulistiska partier (Dansk Folkeparti respektive Fremskrittspartiet i Norge) måste vi se skillnaden mellan högerpopulistiska partier och fascistpartier.
Ett högerpopulistiskt parti skulle då vara ett parti, som accepterar demokratin och är berett att avstå från eller lämna ifrån sig makten, om det har förlorat ett val. Om ett parti, som kallas "högerpopulistiskt" inte uppfyller den definitionen, bör det rätteligen kallas fascistiskt parti.
Ett fascistiskt parti anser sig ha rätt att erövra regeringsmakten med våld, om det så kan, samt att behålla regeringsmakten med våld. Även om det inte är nödvändigt för att erövra eller behålla regeringsmakten, anser sig fascistpartier ha rätt att använda våld för att genomdriva sin vilja och /eller tysta oliktänkande.
Fascism var ursprungligen en benämning på den rörelse och ideologi, som grundades av Benito Mussolini i Italien, men har sedermera blivit en vedertagen benämning på liknande rörelser och ideologier i andra länder, såsom Francos Spanien och Pilkorsarna i Ungern.
Det kan naturligtvis vara väldigt svårt för en utomstående att veta om ett högerpopulistiskt parti har en fascistisk hemlig agenda. För att slippa stämplas som ett fascistiskt parti, måste berörda partier tåla insyn och granskning. Det räcker inte att ledande företrädare gång på gång upprepar frasen "Nolltolerans mot rasism".
För övrigt har inte alla fascistpartier varit uppenbart rasistiska. Judeförföljelserna i bl.a. Italien Ungern och Vichy-Frankrike berodde snarare på anpasslighet till de tyska nazisterna, om man ville ha mycket goda förbindelser med.
Nazismen bör för övrigt uppfattas som en särskilt extrem variant av fascism.
Vichy-Frankrike var den del av Frankrike, som aldrig ockuperades av det nazisiska Tyskland, "det fria Frankrike", som efter den tyska ockupationen av övriga delar av Frankrike snabbtw utvecklades i fascistisk riktning, b.a. genom att demokratin i praktiken avskaffades.
En väldigt intressant fråga är om det finns kopplingar mellan Vichy-regimen och partiet Front National i dagens Frankrike.
Såvitt jag vet är Front National ett högerpopulistiskt, och alltså inte ett fascistiskt parti. Men det är en sak, som borde undersökas. Det är dock en mycket dålig jordmån för framväxten av nya fascistiska partier i länder särskilt i Västeuropa, vilka var ockuperade av Nazi-Tyskland. Vilket hela Frankrike alltså inte har varit.
Detta har i stället skapat utrymme för högerpopulistiska partier. SD vill gärna framstå som ett i mängden av västeuropeiska högerpopulistiska partier. Men verkar inte vara fullt ut accepterat som ett sådant av de högerpopulistiska partierna i Danmark och särskilt Norge.
Folken i de tidigare tysk-ockuperade länderna i Västeuropa kan nog anses genom sina egna erfarenheteter ha blivit effektivt vaccinerade mot nazism för flera generationer framåt. De generationer svenskar, som upplevde andra världskriget inpå knutarna har nog varit tacksamma för att ha sluppit detta "vaccin".
Men för de generationer svenskar som har fötts efter kriget, är detta snarare en nackdel. Sverige är illa ute. Något högerpopulistiskt parti av samma slag som i Danmark och Norge har vi inte i Sverige. Vi har SD.
Och i Östeuropa har minnet av en tidsmässigt mer närliggande ockupation trängt undan de fasansfulla minnena av fascism och nazism, med följd att den öppna nynazismen i de länderna är relativt stark.
Skicka en kommentar