Den partipolitiska kartan stämmer inte med det ideologiska landskapet.

Redan 1949 konstaterade Herbert Tingsten i sitt verk ”Socialdemokratins idéutveckling” att socialdemokraterna inte var ett socialistiskt utan i realiteten ett socialliberalt parti.

Efter öststatskommunismens fall har ”kommunism” och ”socialism” blivit döda begrepp.
Ingen, eller mycket få, tror i dag att socialism kommer att bli verklighet under vår egen, våra barns eller våra barnbarns livstid. Socialismens idé är en vacker utopi.
Den praktiska politik som kallat sig socialistisk, ”den reella socialismen”, har inte kunnat förverkliga socialismens grundidé – individens fulla frihet – utan har i stället skapat motsatsen: ofrihet och tvång.

Den kinesiska formen av ”socialism” är ett exempel på hur den politiska eliten, i det parti som kallar sig kommunistiskt, för att kunna åstadkomma välfärd, har tvingats att skapa en stat av rå statskapitalism i stället för socialism eller kommunism.

Det är alltså inte konstigt att socialliberalismen har ersatt socialism som vänsterns ideologiska grund.

Den socialistiska retoriken finns nu visserligen kvar hos mindre partier som SKP, Socialistiska Partiet m.fl. samt inom mindre grupper inom S och V, men de är obetydliga i den praktiska politiken.

Ser man ut över det som kallas ”västvärlden” så består det synliga ideologiska landskapet i dag bara av tre egentliga grundideologier inom politiken: Konservatism (Inklusive dess extremvariant fascism), nyliberalism och socialliberalism. Dessa tre ideologier finns mer eller mindre genomgående, i olika proportioner, i de gamla partistrukturerna.

Socialliberalismen förenar frihetstanken med tanken på jämlikhet och solidaritet. Den sociala dimensionen är viktig. Demokratin vilar på människor i samverkan och politikens möjlighet att omfördela samhällsresurserna för det gemensammas bästa. Ekonomisk, social och kulturell demokrati och jämlikhet är målet.

Nyliberalerna betonar den individuella friheten på bekostnad av jämlikheten och solidariteten.
Ekonomisk, social och kulturell jämlikhet är inte möjlig, inte ens önskvärd, eftersom en sådan skulle hämma friheten.
Demokratin vilar på den enskildes initiativ och individuella strävanden. Samhället ska ledas av så litet politik som möjligt eftersom välfärden bäst utvecklas i fullständig ekonomisk frihet. Frånvaron av politik är högsta formen för demokrati.

De konservativa vill bevara gamla beprövade värden, bygga på traditioner och kulturell gemenskap.
Nationen, religionen, etnicitet är viktiga samhällsinstitutioner som man bör slå vakt om.

Sverigedemokrater, kristdemokrater, moderater grundas på konservativa värderingar. Men, i varje fall kd och m, har en andel anhängare som omfattar nyliberala och socialliberala idéer. Konservativa moderater har gått till SD.
Centern och folkpartiet är ideologiskt splittrade mellan ny- och socialliberaler även om partierna i dag domineras av nyliberaler i ledningen.
Socialdemokratin är fortfarande socialliberalt men hyser också nyliberaler i sina led. Mindre grupper inom partiet kallar sig för socialister.
Miljöpartiet är socialliberalt men hyser också konservativa (tillväxt- och civilisationskritiska) krafter.
Vänsterpartiet domineras av socialliberaler även om den gamla partistrukturen ännu klamrar sig fast vid en gammal socialistisk retorik.

Begrepp som ”vänster” och ”höger” är inte längre lika tydliga som förr sedan socialismen försvunnit. ”Höger” innebär en diffus borgerlighet.
Begreppet borgerligheten är heller inte så tydligt som förr. Är inte alla partier idag borgerliga sedan ”socialistiska” partier försvunnit?

I dag betecknas ”vänstern” inom socialdemokratin som sympatiserande med statliga regleringar, radikal lagstiftning för att säkra jämlikheten och större tro på politiska lösningar av samhällsproblem. Medan ”högern” i partiet lutar åt nyliberalism.

Den nyliberala ideologin har under ett par decennier dominerat allianspartierna. Men nu ser vi hur de socialliberala idéerna allt mer vill gör sig gällande som en mer eller mindre organiserad opposition inom partierna.

Vi läser om hur Kristdemokraternas nya partiledare Ebba Busch Thor vill vrida Kd.s politik åt höger, vilket måste tolkas som att hon vill ha ett mer nyliberalt parti med konservativa inslag. Socialliberalerna inom partiet får svårare att vara kvar.

Inom alla allianspartierna finns således en socialliberal opposition mot nyliberalismen.

Om inte den konserverande partistrukturen hindrade skulle det politiska landskapet i Sverige förändras så att väljare, sympatisörer och medlemmar från socialdemokrater, vänsterpartiet, folkpartiet, centern och miljöpartiet skulle kunna enas inom ett socialliberalt parti.

Som ideologisk motståndare till detta skulle ett nyliberalt parti komma att bildas med delar av moderater, folkpartiet, centern och socialdemokrater.

Den tredje politiska kraften i svensk politik kunde bli ett värdekonservativt parti bestående av f.d.  kristdemokrater, moderater och sverigedemokrater.

Men även om en sådan renodling inte uppstår finns de tre dominerande ideologierna inom hela det politiska fältet och inom de olika politiska partierna.

Det är detta faktum som stökar till politiken i dag genom att väljarna blir mer eller mindre vilsna och osäkra, att de i sista stund och nästan slumpmässigt bestämmer sig för vad de ska rösta på och lättare rör sig mellan de olika politiska partierna.

Den partipolitiska kartan stämmer inte längre med det politiska ideologiska landskapet.

Kajsa Ekis Ekman i DN ”Nyliberalism så funkar den”

Stig-Björn Ljunggren om nyliberalism 

Ledare i Dalarnas Tidning 

SvD Ledare

DI