Det finns alltid skäl att vaka över demokratins utveckling
och förändring.
Som väl är finns det de som gör det.
Nu senast de tre professorerna Christina Garsten, BoRothstein och Stefan Svallfors på DN Debatt i i går.
De oroar sig över att skaran av makthavare som bedriver politik utan att vara folkvalda växer.
De oroar sig över att skaran av makthavare som bedriver politik utan att vara folkvalda växer.
I artikeln kallas denna skara för de policyprofessionella.
Det är personer som inte är folkvalda, eller valda av medlemmarna i till
exempel en facklig organisation, utan som är anställda för att bedriva politik.
De återfinns i stort sett överallt i det politiska systemet, till exempel i
Regeringskansliet, i riksdagen, i de politiska partierna, i många kommuner, i
fackliga och andra intresseorganisationer samt inte minst vid pr-byråer och
tankesmedjor. De utgörs av unga, Stockholmsbaserade och högutbildade personer.
Artikelförfattarna utgår ifrån att gruppen minst består av cirka 2 500 personer.
Jag delar oron för professionaliseringen av politiken, men är samtidigt bekymrad över medborgarnas och väljarnas brist på kunskapen om politiken och politikens villkor.
Artikelförfattarna utgår ifrån att gruppen minst består av cirka 2 500 personer.
Jag delar oron för professionaliseringen av politiken, men är samtidigt bekymrad över medborgarnas och väljarnas brist på kunskapen om politiken och politikens villkor.
Sådana kunskaper är nödvändiga eftersom demokrati förutsätter
folkligt deltagande i politiken.
Folkrörelserna var länge en vital del av det demokratiska samhället. De var starka och folkbildningsverksamheten var omfattande och livlig. Studieförbund, folkrörelser, folkhögskolor och media förmedlade politisk och demokratisk bildning till en stor del av befolkningen.
Folkrörelserna var länge en vital del av det demokratiska samhället. De var starka och folkbildningsverksamheten var omfattande och livlig. Studieförbund, folkrörelser, folkhögskolor och media förmedlade politisk och demokratisk bildning till en stor del av befolkningen.
I dag är denna bildningsverksamhet, om inte utrotad, så
hotad.
I stället har medierna fått en allt starkare och dominerande
roll i den politiska folkbildningen.
Men idag är inte heller medierna bildningskällor på samma
sätt som förr.
Ett typiskt utvecklingsexempel är tidskriften Folket I Bilds (1934-1962) förvandling från bildningsorgan till porrtidning. ”Folket i Bild” hade 700 000 i upplaga under sin glansperiod.
Sveriges Radio hade tidigare ett uttalat mål att vara folkbildande. I dag konkurrerar SR med massor av kommersiella mediaföretag om sin publik med en fördummande underhållning som främsta dragplåster.
Ett typiskt utvecklingsexempel är tidskriften Folket I Bilds (1934-1962) förvandling från bildningsorgan till porrtidning. ”Folket i Bild” hade 700 000 i upplaga under sin glansperiod.
Sveriges Radio hade tidigare ett uttalat mål att vara folkbildande. I dag konkurrerar SR med massor av kommersiella mediaföretag om sin publik med en fördummande underhållning som främsta dragplåster.
Mediernas rapportering om politiken är inriktad på en
dramaturgi där de politiska konflikter skildras uteslutande som intrigspel med
vinnare och förlorare. Okunniga journalister skildrar politiken på ett ytligt
och vulgärt sätt utan att skildra bakgrund, sammanhang och samband till
politiska strävanden och beslut.
Politiker skildras som maktgalna strebrar.
Politiker skildras som maktgalna strebrar.
Nu är det inte bara media som bidrar med den skeva bilden av
politikerna. Nyliberala dogmatiker har som mål att minska politikens roll i
samhället. I det syftet framhåller de gärna politikers misstag och
tillkortakommanden och underblåser därmed politikerföraktet.
Samtidigt har mediernas bevakning av politiska missförhållanden ökat, vilket är bra.
Men även granskningen och ”avslöjanden” kan bidra till rena lögner, eller desinformation, t.ex. den i Expressen om Fridolins påstådda miljöförstöring. En sådan artikel får lätt spridning.
Fridolin fick visserligen förklara sig
En bakgrund till det hela
Samtidigt har mediernas bevakning av politiska missförhållanden ökat, vilket är bra.
Men även granskningen och ”avslöjanden” kan bidra till rena lögner, eller desinformation, t.ex. den i Expressen om Fridolins påstådda miljöförstöring. En sådan artikel får lätt spridning.
Fridolin fick visserligen förklara sig
En bakgrund till det hela
(Expressenartikeln citerades av ett stort antal media även
vänsterdito bl.a. ETC, Dagens Arena.)
Eller som det arabiska ordspråket lyder: ”En god lögn kan fara från Konstantinopel till
Bagdad medan sanningen fortfarande letar efter sina sandaler.”
Med politikerförakt följer politikförakt, och med förakt för politik följer demokratiförakt.
Med politikerförakt följer politikförakt, och med förakt för politik följer demokratiförakt.
En del av de s.k. sociala media så som twitter, facebook och
andra tyckarmedier ger samtidigt en falsk bild av att vara ett bidrag till ökad
demokrati.
Media, även SR, citerar twittertyckare som ett uttryck för ”folkmeningen”. Tyckarna tror att de har möjlighet att bidra till demokratin genom sitt tyckande.
Media, även SR, citerar twittertyckare som ett uttryck för ”folkmeningen”. Tyckarna tror att de har möjlighet att bidra till demokratin genom sitt tyckande.
I själva verket har dessa inlägg, inte sällan uttryckta av
anonyma röster, inget som helst demokratiskt värde eftersom de uttrycks utan
kunskap och utan ansvar. I stället kan de vara täckmantlar för lobbyister.
Läs också
Demokratiutredningen
Demokratiutredningen
1 kommentar:
Ursäkta vad i expressens artikel om Fridolin var lögn? Planet hade flugit Arlanda-Bromma för att plocka upp honom.
Det var helt utom hans kontroll och vetskap, det kom ju fram med all önskad klarhet senare under dagen, men fortfarande var väl det expressen skrev sant?
Skicka en kommentar