Tiggare, horor och papperslösa, organisera er!

 Han är rolig, han professorn.
När han inte gillar utformningen av sexköpslagen så gör han en retorisk krumelur med ett förslag om att förbjuda folk att ge pengar till tiggare. 

”En möjlighet som inte prövats men som vore värd att diskuteras vore att införa ett förbud inte mot gatutiggeri men mot att ge pengar till den som tigger på gator och torg. Här finns vad jag kan se en klar parallell till förbudet mot köp av sexuella tjänster där vi valt att inte bestraffa de som säljer sexuella tjänster utan bara de som betalar för detta. Skälet är att man har bestämt att den som köper sexuella tjänster för sin egen behovs-tillfredsställelse utnyttjar en annan människas utsatta sociala situation och därmed förnedrar de prostituerade. Vidare har man ansett att prostitution leder till många former av sociala problem och ofta till utslagning av den prostituerade samt att denna verksamhet vidmakthåller en ojämlik maktordning. På samma sätt kan man se på den som ger allmosor till gatutiggare, det vill säga som en person som bidrar till en annan människas sociala underordning och förnedring för att tillfredsställa något slags behov av att känna sig rättfärdig. Förbudet mot tillfälliga köp av sexuella tjänster motiveras också av att prostitution ofta är en grogrund för organiserad brottslighet och människohandel, vilket är problem som också ofta nämns i samband med det ökande gatutiggeriet.” skriver professor Bo Rothstein i en debattartikel i dagens DN.

Med sitt förslag vill professorn, med ett retoriskt grepp, peka på sexköpslagens paradox.

Det finns fler.

Tiggeri och prostitution betraktas i Sverige som smutsiga arbeten, men de är inte förbjudna. Däremot är det, enligt svensk lag, olagligt att köpa sex.
Men vad skiljer t.ex. papperslösas situation på arbetsmarknaden från tiggarens och horans?  

De papperslösa är olagliga eftersom de saknar tillstånd att vistas i Sverige. Och från och med den 1 augusti i år kan arbetsgivare (d.v.s. arbetsköpare) som anställer papperslösa straffas för detta. 

Fullt lagligt är det emellertid att sälja och köpa arbetskraft. Bägge delarna betraktas t.o.m. som högst hedervärda.
Arbetsköpare (kallad arbetsgivare) utnyttjar löntagarens situation eftersom alternativet för den senare är att bli arbetslös och därmed utan inkomst.  Den enskilde arbetsköparen (arbetsgivaren) skulle därför, så länge det finns överskott på löntagare, kunna diktera villkoren i ett avtal mellan honom och löntagaren.
Så skedde också i industrialismens barndom. 

Men i Sverige har vi numera en över hundraårig demokratisk tradition med organisationsrätt, arbetsmarknadslagar, socialförsäkringar och fackliga organisationer som balanserar arbetsgivarnas makt.
Kollektivavtalen är resultat av denna demokratiska tradition.

Kanske skulle därför tiggare, horor och papperslösa organisera sig i ”fackliga” sammanslutningar för att kräva sin rätt?

När det gäller definitionen av det ena och det andra kan man kanske tänka på vad den konservative franske författaren till ”Arbetarklassens historia” , A. Granier de Cassagnac skrev 1838:

”Vi ser att proletariatet innefattar 1. arbetare, 2. tiggare, 3. tjuvar och 4. de allmänna kvinnorna.
En arbetare är en proletär som arbetar och förtjänar en dagspenning, varav han lever.
En tiggare är en proletär som inte vill eller inte kan arbeta och som tigger för att kunna leva.
En tjuv är en proletär som varken vill tigga eller arbeta och som stjäl för att kunna leva.
En allmän kvinna är en proletär som varken vill arbeta, tigga eller stjäla och som bjuder ut sin kropp för att kunna leva.”

DN