VD är inte löntagare

Det talas om VD:arnas höga löner, nu senast i dagens SvD.
Men lön enligt vedertagen praxis, och för de flesta löntagare, innebär:
¬– Ersättning för att arbetsgivaren köper din arbetskraft under en viss avtalad och reglerad arbetstid.
– Lönenivån fastställs efter förhandling med motpart – arbetsgivare eller arbetsgivarorganisation
– Lönens storlek är anpassad efter det allmänna konsumtionsutrymmet. Spannet mellan olika löner kan vara stort men medelnivån står i relation till medelnivån för konsumtionskostnaderna. Jmfr riktmärket reallöner.

Inget av kriterierna stämmer på VD:arna.

¬– VD saknar arbetstidsavtal och reglerad arbetstid.
– VD:arna är sin egen förhandlingspart. Bolagets styrelser som fastställer ersättningen består av samma personkrets som VD själv.
– VD-ersättningarna ligger högt över det allmänna konsumtionsutrymmet. VD-ersättningarna tillåter lyxkonsumtion, vilket en normallön inte gör.

Det som i media kallas för ”VD-löner” är i själva verket VD-privilegier. Företaget köper VD:s lojalitet med höga VD-ersättningarna.
Systemet är i grunden precis detsamma som de forna adelsprivilegierna där kungen köpte adelns lojalitet med jordförläningar.

Varför envisas alla, trots detta, att kalla VD-privilegierna för ”löner”?
Medierna av ren okunnighet och slapphet. Fackförbundens ledningar kanske för att medlemmarna lättare ska kunna se skillnaderna och göra jämförelser med sina löner och därmed se orättvisan.
Om det sistnämnda gäller tror jag att det är en felaktig pedagogik.
VD sitter inte i samma båt som löntagarna. De tillhör ett privilegierat frälse.

Läs f.ö. Bengt Ericsons bok ”Den nya överklassen”, Fischer & Co 2010.

LO-Tidningen

SvD