tisdag 16 november 2010

När nej måste betyda ja

Då medierna frågar socialdemokrater om de vill bli partiledare så svarar de flesta nej.
Av detta görs en jätteaffär i medierna, med spaltmetrar som följd.
Kan någon förklara för mig vilket nyhetsvärde detta har? Eller vad det betyder för den politiska förståelsen?

Den som frågar förutsätter tydligen att de som svarar nej, egentligen vill svara ja, men mörkar fram tills valberedningen ställer frågan till vederbörande.
Är det så konstigt?

Innan valberedningen frågat, är frågan hypotetisk.

Alla som suttit i en valberedning för en förening, och jagat någon som vill åta sig ordförandeposten, får många nej innan posten är tillsatt. Inte sällan övertalas någon av dem som tidigare sagt nej.
Sånt är naturligt i en demokrati.

Men någon kremlolog inom media har kommit på att det beror på en särskild socialdemokartisk kultur. Därför upprepar alla dumskallar frågan, eftersom de tror att den är snillrik.

För mig förefaller medierna fokus på detta som närmast imbecillt. Men på SvD:s ledarsida är det ju är fullt normalt.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Lustigt resonemang. Om valberedningen inte frågar så får/skall man inte meddela att man vill bli ny partiledare? Vad händer efter det att valberedningen utvalt sin kandidat. Får/bör/skall de som fortfarande anser sig manade att leda partiet meddela sin kandidatur eller skall det fortfarande vara locket på?

Anonym sa...

Du kan gärna meddela att du vill bli partiledare. Men du har ingen skyldighet att svara ja på mediernas fråga.
Även sedan valberedningen kommit fram till sitt förslag kan du ställa upp som motkandidat.