Nationalkaraktärer och andra myter om människans natur

Jag minns en gång, när jag var barn, och då mina föräldrar hade bjudit hem ett par nya svenska vänner.

- Oh, kan du inte sjunga något! utropade kvinnan och riktade sig till farsan.
Hon visste inte att farsan var fullständigt tondöv.
Jag satt vid sidan om och hörde. Och skämdes.

Farsan var visserligen italienare men passade inte alls in på den vanliga bilden av den typiske italienaren som alltid sjöng och spelade mandolin.
Jag har aldrig trott på nationalkaraktärer.

Därför reagerar jag då svenskar slentrianmässigt beskrivs som - naiva, självgoda, historielösa, snåla, godtrogna, tröga, egoistiska, ängsliga, avundsjuka, lättlurade, inbilska, inskränkta, tråkiga, konflikträdda, ogina… Rent av dumma.
Men dessa mänskliga egenheter är inte speciellt svenska. De finns överallt i världen.

Ofta får man läsa att svenskar skulle ha en speciell fallenhet för att åberopa jantelagen. Den kungliga svenska avundsjukan är välkänd. I varje fall i vårt land.
Men redan i Bibelns Första Mosebok kap. 4 beskrivs avundsjukan. Sedan har den funnits och beskrivits över hela världen i alla tider.

I äldre svensk reselitteratur ges generella karakteriserande omdömen till exempel om smålänningar som sluga och skåningar som dryga.

Till och med i Nordisk Familjebok 1917 kan man läsa:
”Smålänningen är till sin natur vaken och intelligent, flitig och sträfsam, rask och hurtig, men likväl foglig till lynnet, händig och slug, hvilket allt medför åt honom den förmånen, att han äfven med små medel kan taga sig fram i lifet.”


Jag tror att smålänningar, svenskar och folk i allmänhet över hela världen är rätt lika. Individuella skillnader finns men de är individuella.

Myten om att människan i grunden är ond, tror jag inte heller på.
Den nederländske historikern Rutger Bregman har skrivit en bok ”I grunden god – en optimistisk historia om människans natur” där han söker bevisa att det är hjälpsamhet, samarbete och viljan att göra gott som mer än något annat präglar människan. Boken anmäls i dagens SvD av Lisa Irenius.


Och då är vi där igen. Vid naturforskaren Pjotr Kropotkin (1842-1921) bok ”Inbördes hjälp” i vilken han tar avstånd från socialdarwinismens "kampen för tillvaron" och hävdar att det inte är konkurrensen utan solidariteten som är huvudfaktorn i evolutionen.