Vi ser samma utveckling överallt
i den demokratiska världen.
Även den svenska politiken handlar alltmer om så kallade ”affärer”, om
intrigspel i vilka det gäller att misskreditera motståndarnas heder och uppsåt
och för deras verkliga eller påstådda misstag, mutor eller kärleksaffärer,
deras jäv eller deras förmodade dumhet eller inkompetens.
Politiken förvandlas allt mer till att handla om personer i stället för en diskussion om landets väl och ve och om hur de gemensamma resurserna ska fördelas, hur ekonomin ska stimuleras, hur ekonomi, sociala villkor och kultur ska komma medborgarna till del.
Partipolitiskt spel har blivit en sport där det gäller att djävlas med motståndarna mer än att arbeta för ekonomiska, sociala och kulturella mål.
Att få de politiska motståndarna att framstå som inkompetenta och dumma blir viktigare än det politiska sakinnehållet.
Detta intrigspel gynnar populistpartiernas framgångar i världen och är ett tecken på demokratins kris. Politikens och demokratins mening och värde döljs av intrigerandet och personfixringen.
Politikerföraktet blir lätt ett förakt för politiken och därmed för demokratin.
Men personfixeringen är i sig inte roten till demokratins problem, utan bara ett symptom på en djupare och allvarligare tendens.
Politiken förvandlas allt mer till att handla om personer i stället för en diskussion om landets väl och ve och om hur de gemensamma resurserna ska fördelas, hur ekonomin ska stimuleras, hur ekonomi, sociala villkor och kultur ska komma medborgarna till del.
Partipolitiskt spel har blivit en sport där det gäller att djävlas med motståndarna mer än att arbeta för ekonomiska, sociala och kulturella mål.
Att få de politiska motståndarna att framstå som inkompetenta och dumma blir viktigare än det politiska sakinnehållet.
Detta intrigspel gynnar populistpartiernas framgångar i världen och är ett tecken på demokratins kris. Politikens och demokratins mening och värde döljs av intrigerandet och personfixringen.
Politikerföraktet blir lätt ett förakt för politiken och därmed för demokratin.
Men personfixeringen är i sig inte roten till demokratins problem, utan bara ett symptom på en djupare och allvarligare tendens.
Ett av demokratins grundläggande
problem är att de nationella politikerna får allt svårare att manövrera i den
globala ekonomin.
De ekonomiska resurserna i enskilda länder minskar i förhållande till behoven.
De ekonomiska resurserna i enskilda länder minskar i förhållande till behoven.
Demokratin och politiken är
beroende av den ekonomiska utvecklingen i världen, av globaliseringen, som
gjort den nationella politiken mindre verkningsfull och de nationella
politikerna kraftlösa.
De globala marknadernas utveckling skapar problem för demokratin.
Marknaderna är globala inte minst finans- och kapitalmarknaderna.
Ekonomiska resurser och skulder, exempelvis våra pensionspengar, är internationella spekulationsobjekt som rusar världen runt utan nationell tillhörighet på jakt efter största möjliga tillfälliga profit.
Det reella kapitalet får allt mindre möjlighet att hävda sig på denna marknad vilket leder till mindre investeringar i produktiv verksamhet.
Valutaspekulationer från internationella finansföretag påverkar enskilda länders ekonomi. De nationella politikernas har mycket små möjligheter att manövrera.
Casinoekonomin framkallar också ekonomiska kriser.
Banker och finansinstitut får en allt viktigare roll i det internationella samhället.
De nationella politikerna är maktlösa medan de multinationella företagen agerar över hela världen och flyttar resurser dit där det lönar sig bäst. Företag flyttar till länder där arbetskraft och skatter är låga och pressar länderna till social dumpning.
De nationella politikerna får allt svårare att lösa problemen – arbetslöshet, ekonomisk instabilitet, miljöhot, folkomflyttningar, skapande av nya sociala grupper, ökande ekonomiska, sociala och kulturella klyftor.
De globala marknadernas utveckling skapar problem för demokratin.
Marknaderna är globala inte minst finans- och kapitalmarknaderna.
Ekonomiska resurser och skulder, exempelvis våra pensionspengar, är internationella spekulationsobjekt som rusar världen runt utan nationell tillhörighet på jakt efter största möjliga tillfälliga profit.
Det reella kapitalet får allt mindre möjlighet att hävda sig på denna marknad vilket leder till mindre investeringar i produktiv verksamhet.
Valutaspekulationer från internationella finansföretag påverkar enskilda länders ekonomi. De nationella politikernas har mycket små möjligheter att manövrera.
Casinoekonomin framkallar också ekonomiska kriser.
Banker och finansinstitut får en allt viktigare roll i det internationella samhället.
De nationella politikerna är maktlösa medan de multinationella företagen agerar över hela världen och flyttar resurser dit där det lönar sig bäst. Företag flyttar till länder där arbetskraft och skatter är låga och pressar länderna till social dumpning.
De nationella politikerna får allt svårare att lösa problemen – arbetslöshet, ekonomisk instabilitet, miljöhot, folkomflyttningar, skapande av nya sociala grupper, ökande ekonomiska, sociala och kulturella klyftor.
Då politikerna inta klarar att
lösa utmaningarna uppstår missnöjes- och populistpartier som anser sig ha
lösningen på problemen.
Dessa partier gör det parlamentariska läget än svagare.
Situationen i Sverige är ett exempel på denna utveckling men tendensen finns överallt.
i Polen och Ungern är de konservativa regeringspolitikerna desperata när de, trots att de befinner sig i majoritet, märker sin maktlöshet. I desperation försöker de genom lagförändringar skaffa sig ett bättre handlingsutrymme.
I flera medelhavsländer har de internationella ekonomiska kriserna orsakat allvarliga sociala och politiska kriser.
Dessa partier gör det parlamentariska läget än svagare.
Situationen i Sverige är ett exempel på denna utveckling men tendensen finns överallt.
i Polen och Ungern är de konservativa regeringspolitikerna desperata när de, trots att de befinner sig i majoritet, märker sin maktlöshet. I desperation försöker de genom lagförändringar skaffa sig ett bättre handlingsutrymme.
I flera medelhavsländer har de internationella ekonomiska kriserna orsakat allvarliga sociala och politiska kriser.
Globaliseringen har gjort att politikerna måste bygga på internationell samverkan som t.ex. EU.
Men många medborgare och väljare uppfattar EU som en ytterligare onödig pålaga och politisk byråkrati. Brexit är ett första exempel på vad detta kan leda till.
Tidigare inlägg på denna blogg i samma ämne:
Lars Trägårdh, DI Debatt: ”Trump ett symptom på demokratins kris”
Theresa Benér SvD 2002 ”Frankrikeupplever en demokratins kris”
Inlägg
6 kommentarer:
Jag skulle inte avfärda det som nu hänt i Sverige som en "affär", det är allvarliga fel som begåtts och som kan leda till ödesdigra saker för både Sverige och enskilda medborgare. Demokratin har fungerat denna gången men bara till viss del.
Den närmast ansvarige generaldirektören som begick grova lagbrott har avlägsnats från sin post men fick bara 70000 i böter och sedan en rejäl löneökning, knappast ett korrekt straff.
Ansvariga ministrar som visste om och deltog i mörkläggningen har fått avsked vilket också är bra. Att inte informera statsminister och opposition är grova misstag i denna historia.
Hur de gemensamma resurserna ska fördelas ? Där har ju S+Mp regeringen gjort klart att de bryter samhällskontraktet med oss medborgare och storsatsar på att skaffa en ny importerad bidragsberoende underklass. Allt på bekostnad av det svenska välfärdssystemet. Skola, vård och omsorg tar storstryk, villkoren för framtidens pensionärer ser mycket dystra ut eftersom denna politik med stor importerad långtidsarbetslöshet kraftigt urholkar även pensionssystemet.
Vi är mitt i det Svenska välfärdssamhällets största kris och tyvärr är det irreparabla skador som S+Mp regeringen ställt till med.
Inget parti borde kunna fa mer I statsbidrag an vad de far
via medlemsavgifter. Det skulle tvingar fram politik som
ar konform med folkviljan
"Värva, ärva, fördärva".
Jag tycker inte att demokratin är i kris. De socialdemokratiska partierna är och det är inte så märkligt eftersom deras politik bara är attraktiv för de många i medvind.
När de som i Sverige dessutom har varit statsbärande drabbas de av ännu ett problem, de blir "kidnappade" av dem vars främsta intresse är den egna karriären.
I Sverige har S ägnat sig åt politiska projekt med liten förankring hos väljarna. Jag syftar på strävan efter att få en plats i FN:s säkerhetsråd, att göra Sverige till en humanitär stormakt och att göra genusteori till en vetenskap. Då är det inte underligt om väljarna sviker.
Kanske är det så enkelt som att synen på hur demokratin mår handlar om, om man ser demokrati som ett mål eller som ett medel för en upplyst elit att forma samhället efter eget tycke och smak och tycker väljarna "fel" är det väljarna som ska uppfostras inte politiken som ska anpassas.
Socialdemokratin och andra partier som vill skapa välfärd genom omfördelning har drabbats hårt av yttre omständigheter: Andelen äldre i befolkningen som ska försörjas av de arbetande har blivit större, många jobb har blivit utkonkurrerade av arbetare i andra länder som nöjer sig eller tvingas nöja sig med mindre. Att inte ännu fler jobb har försvunnit kan vi tacka den ökade automatiseringen för som gör det möjligt för svenska arbetare att konkurrera trots högre löner.
Vilka har S "lösningar" varit på dessa problem, bland annat:
1/ Höja skatterna
2/ Dölja arbetslöshet genom att försöka få unga att stanna i utbildningssystemet
3/ Göra den offentliga sektorn större, vilket kräver höjda skatter
4/ När S insåg att väljarunderlaget började svikta så satsade man på att skapa en ny bidragsberoende väljarbas genom en generös/naiv/dumdristig, välj själv, invandringspolitik. Med facit i hand kan vi konstatera att denna invandringspolitik mer eller mindre skapade SD så jag vill kalla den för dumdristig. Det var modigt och kanske till och med behjärtansvärt gjort men ack så illa det gick.
Jag vet inte vart Mario Matteoni vill nå med sina ofta intressanta och läsvärda bloggningar. Jag tycker det verkar som att Matteoni skriver för att slippa att dra några relevanta slutsatser.
S är en del av problemet men kan kanske bli en del av lösningen genom att förnya sig, bli ödmjukare inför verkligheten, bli mer evolutionärt (med det menar jag att gårdagens lösningar kanske fungerade då men en förändrad omvärld kan kräva andra lösningar)
Jag måste medge att jag inte ser några som helst tecken på sådan insikt hos dem vars bloggande återfinns på s-bloggar, men å andra sidan är de inte så många. S måste vara mycket större än så.
Du har rätt i att den skandal som Transportstyrelsens generaldirektör Maria Ågren och IBM försatt landet i, efter att regeringen Reinfeldts beslutat om att outsourca – lägga ansvar för – skötseln av flera IT-register för att minska skattebetalarnas kostnader vilket Riksrevisionen tidigare föreslagit, inte bör avfärdas som en affär.
Och jag anser att det är oppositionens roll är att kräva korten på bordet och att det hela utreds.
Men det är inte det jag påpekat. Det är inte heller vad oppositionen gjort.
I stället för att kräva en noggrann utredning av vad som hänt och föröka ta reda på vilka skador som faktiskt uppstått och se till att dessa skador minimeras, så har man studsat upp och krävt avgång av tre ministrar oavsett om de är ansvariga eller inte.
Min ovanstående replik var riktad till Jonny.
Fjällis: Om det är som du säger så är demokratin verkligen i kris.
Mario - Vet du inte ens att S röstade för samma som alliansen när det begav sig, endast SD röstade emot, V lade ned sina röster har jag för mig.
Det var alltså inte outsourcing i sig som var/är fel utan hur upphandlingen sköttes av en generaldirektör som bröt mot lagar och regler och en regering vars ministrar i det längsta försökte tysta ner det hela, inte ens statsministern blev informerad (enligt de inblandade i mörkläggningen), givetvis inte heller oppositionen blev informerad om denna stora säkerhetsbrist som uppdagats ...
Skicka en kommentar