Sveriges Radio Konflikt ställde i går frågan ”Är socialdemokratin död?” och gav sig ut på reportageresor till Nederländerna,
Frankrike och Storbritannien innan frågan, med inbjudna gäster, skulle diskuteras.
De diskuterande gästerna var Jenny Andersson, professor vid Sciences Po i Paris, Lars Trägårdh som skrivit mycket om socialdemokraterna och välfärdsstaten och Lisa Pelling, utredningschef på Arena Idé, en tankesmedja med vänsterperspektiv.
Ingen av de tre trodde på socialdemokratins snara död men betonade olika överlevnadsstrategier.
Hur frågan om socialdemokratin besvaras beror naturligtvis på vad man menar med ”socialdemokrati”. Vilket inte reddes ut före debatten.
Socialdemokrater i Europa är en samling partier men ganska olika beträffande ursprung, tradition, uppbyggnad och politisk ställning. Den nordiska socialdemokratin skiljer sig till exempel från den sydeuropeiska. Greklands Pasok, för att ta ett exempel, är ju som parti närmast utplånat.
Eller menar man med socialdemokrati ett idéinnehåll som i idag, särskilt efter ”socialismens” bankrutt, närmast är socialliberalt?
Den sociala liberalismen, som idé, lever sitt liv inom många olika partier även utanför de socialdemokratiska men utsätts för attack från s.k. nyliberala och konservativa idéer.
Jag anser att socialdemokratin i dag bäst förvaltar de socialliberala idéerna.
De som längtansfullt blickar tillbaka på den svenska socialdemokratins storhetstid 1930-1970 bör inse att allt är förändrat.
Den svenska ekonomiska expansionen under guldåren gav socialdemokratin möjlighet att bygga folkhemmets välfärd som förbättrade den enskilda medborgarens ekonomiska, sociala och kulturella ställning. Arbetarrörelsen var ett kluster av levande folkrörelser som gav de enskilda inflytande och mening med livet. Socialdemokratin kunde fördela landets inkomster på ett klokt sätt.
Men med ökad global konkurrens där de svenska industrierna flyttade till låginkomstländer och tog med sig arbetstillfällena ökade arbetslösheten. Staten förlorade skatteinkomster samtidigt som behoven ökade. Försämringen i välfärden ledde till medborgarnas missnöje.
Kapitalmarknaden orkade inte längre investera i reell produktion utan blev ett globalt kasino för skuldförflyttningar. De världsekonomiska kriserna blev vanligare och djupare.
Samtidigt blev ”socialismen” som idé komprometterad av de bolsjevikiska misslyckade experimenten.
Strukturförändringarna innebar samtidigt att Sverige förändrades från en industrination till en tjänsteekonomi.
De medborgare som identifierat sig som ”arbetare” blev färre.
Medborgarna började misstro det socialdemokratiska receptet och började rösta på borgerliga alternativ. Dessa satsade på att sänka skatterna ”för att få fart på ekonomin” vilket gav statskassan än mindre inkomster. Välfärdssektorn dränerades på statligt kapital. Svaret blev därför privatisering som skulle ge nytt ekonomiskt tillskott men som på grund av konstruktionen gjorde ont värre.
De ständiga regeringsväxlingarna gjorde politiken mindre långsiktig och konsekvent och försvagade politikens möjligheter att manövrera i den globala ekonomin.
Missnöjet med politikerna, politiken och demokratin ökade.
Populistpartier dök upp och inbillade medborgarna att de kunde lösa problemen genom att landet skulle gå ur EU och genom att stoppa invandringen.
De missnöjda började stödja populistpartierna vilket skapade ytterligare kaos i det politiska livet.
Politiken fick allt sämre möjligheter att lösa människornas
problem och politikerna blev allt mer desperata för att vinna väljare. I
desperationen lovar partierna runt men lyckades hålla tunt.
Missnöjet och politikerföraktet ökar ytterligare.
Nu är även demokratin i fara.
Missnöjet och politikerföraktet ökar ytterligare.
Nu är även demokratin i fara.
Inlägg
1 kommentar:
Socialdemokratin kan bara segla i medvind. Socialdemokratins akilleshäl är att den offentliga sektor är så dålig på att öka produktiviteten. När industriarbetarna kan producera mer för samma pengar på grund av bättre processer och automatisering så uppstår ett utrymme för lönehöjningar. Ska de anställda i den offentliga sektorn ha del av dessa utan motsvarande ökning av produktiviteten måste skatterna höjas. Höjs skatterna utan att skattebetalarna får mer för pengarna så uppstår ett visst missnöje.
Jag tror att det inte går att komma mycket högre än ett skattetryck på 50% och fortfarande bevara demokratin. Mina två argument är dels att det känns rättvist, hälften till mig hälften till det offentliga. Mitt andra argument är rent matematiskt, enklast att förklara genom ett extremfall: Säg att jag redan betalar 90% av min lön i skatt. En ökning med 5 procentenheter kommer att halvera min inkomst efter skatt medan den skatt jag betalar bara ökar marginellt (ca 5%). Att i det läget argumentera för att en skattehöjning till 95% skulle vara bra för mig blir väldigt svårt.
Samma gäller för att höja skattetrycket från 50% till 55% men mindre tydligt.
Lösningen, i den mån det finns någon, finns att söka i ny teknik. Jag menar inte att alla ska bli ingenjörer men wannabe politiker måste bli mycket bättre på att förstå vad ny teknik kan användas till.
Ta ofoget med att privata banker kan skapa pengar ur tomma intet genom att låna ut mer pengar. Säg att vi istället låter Riksbanken skapa pengar, till exempel i form av e-kronor, alltså inte fysiska pengar utan något lika artificiellt som Bitcoins.
Då skulle staten kunna bygga höghastighetsjärnvägar (hoppas verkligen det finns vettigare användning) för e-kronor. Jag förutsätter då att höghastighetsjärnvägarna skapar ett nytt värde som motsvarar kostnaden. Då behövs inga lån eftersom vi blivit rikare och ekonomin därför kan "svälja" de nya pengarna utan inflationen skjuter i taket.
Gillar du inte just det exemplet så betänk att teknik alltid trumfar politik. Jan Stenbeck lär ha sagt att politik slår ekonomi men teknik slår politik.
Jag tror att ny teknik är ditt enda hopp, utan ny teknik så blir det högerpopulisterna som segrar.
Skicka en kommentar