Överallt poppar de upp, missnöjespartierna, som påstår sig
kunna lösa de politiska problemen
Piratpartiet i Island, Ukip i England, högerpopulister i flera forna össtater, främlingsfientliga
i Skandinavien och övriga Europa, vänsterpopulister i Grekland och Spanien,
Trump i USA. Alla är de uttryck för ett missnöje med de etablerade partiernas
oförmåga att lösa vardagens problem.
Detta sker i en industrialiserad värld där arbetslöshet och utanförskap ökar samt i vilken ekonomiska, sociala och kulturella motsättningar växer.
Visserligen inget nytt. Missnöjet har poppat upp tidigare under nittonhundratalet.
Men vi trodde en tid att politiken och demokratin kunde klara allt.
Detta sker i en industrialiserad värld där arbetslöshet och utanförskap ökar samt i vilken ekonomiska, sociala och kulturella motsättningar växer.
Visserligen inget nytt. Missnöjet har poppat upp tidigare under nittonhundratalet.
Men vi trodde en tid att politiken och demokratin kunde klara allt.
Det folkliga missnöjet leder till nationalistiska stämningar
och till krav på protektionism som i förlängningen kan leda till handelskrig.
Krav på ”direktdemokrati” och folkomröstningar skapar motsättningar till de
demokratiska institutionerna. Det representativa demokratiska systemet eroderar.
Missnöjet har sin grund i att politiken och politikerna har blivit alltmer impotenta i relation till den ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen.
Globaliseringen och den internationella ekonomin vrider verktygen ur de nationella politikernas händer, demokratin blir alltmer kraftlös. Politiska beslut blir verkningslösa.
Missnöjet har sin grund i att politiken och politikerna har blivit alltmer impotenta i relation till den ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen.
Globaliseringen och den internationella ekonomin vrider verktygen ur de nationella politikernas händer, demokratin blir alltmer kraftlös. Politiska beslut blir verkningslösa.
Extrema händelser spär på oron. Folkförflyttningar, miljökatastrofer, inbördeskrig i länder med en svagare demokratisk tradition i Asien och Afrika påverkar västvärlden.
Företagen i de rika länderna utnyttjar de stora skillnaderna mellan rika och fattiga länder genom att flytta produktionen dit där produktionskostnaderna är låga vilket leder till arbetslöshet i de rika länderna men ger samtidigt ökade möjligheter för de fattiga. En nödvändig ekonomisk utjämning som dock sänker de tidigare privilegierades forna rikedom.
De globala finansiella marknadernas utveckling till spelplaner
har samtidigt ersatt den reella ekonomins långsiktiga kapitalinvesteringar i
produktionen.
Kapitalmarknaden blir irrationell och abstrakt utan kontakt med de verkliga kapitalbehoven på marknaden.
Statens resurser dräneras och skatteinkomsterna kan inte bekosta de växande välfärdsbehoven.
Nödvändiga skattehöjningar väcker protester och väljarflykt från de partier som förordar detta medan andra partier söker rädda situationen med skattesänkningar och privatiseringar vilket leder till än större kaos.
Kapitalmarknaden blir irrationell och abstrakt utan kontakt med de verkliga kapitalbehoven på marknaden.
Statens resurser dräneras och skatteinkomsterna kan inte bekosta de växande välfärdsbehoven.
Nödvändiga skattehöjningar väcker protester och väljarflykt från de partier som förordar detta medan andra partier söker rädda situationen med skattesänkningar och privatiseringar vilket leder till än större kaos.
Medierna rapporterar, precis som de ska, om politisk korruption och politikers misstag men förutsätter därvid att mediekonsumenterna har tillräckliga politiska kunskaper för att kunna se att misstagen och missbruket är avvikelser i ett i övrigt demokratiskt fungerande system. Fusket uppfattas i stället som normalitet för politiken.
Internet är en välsignelse för folkbildningen men bidrar
samtidigt till att okunniga kommentarer får stor spridning bland de okritiska.
Väljarnas bristande kunskaper om demokratins och politikens
funktion och möjligheter ökar politiker och politikföraktet vilket leder till
misstro mot demokratin.
En del av denna utveckling är politikernas löften och ”svek”. I valrörelsen målar politikerna upp sina visioner och sina mål för att vinna anhängare och väljare. Dessa avsiktsförklaringar uppfattas som ”löften”. När de politiska förutsättningarna inte blir som politikerna förutsatt anklagas politikerna för svek.
En del av denna utveckling är politikernas löften och ”svek”. I valrörelsen målar politikerna upp sina visioner och sina mål för att vinna anhängare och väljare. Dessa avsiktsförklaringar uppfattas som ”löften”. När de politiska förutsättningarna inte blir som politikerna förutsatt anklagas politikerna för svek.
Slutsatserna blir att politikerna inte bryr sig om ”folket”,
har tappat kontakten med verkligheten, skiter i ”folkviljan” och att politikerna blivit ett
skrå som bara tänker på att sko sig själva.
Sådana uppfattningar tycks bli allt vanligare.
Och detta ger en grogrund för politiska frälsare som utmålar sig som ”ickepolitiska” och företrädare för folkmeningen.
Sådana uppfattningar tycks bli allt vanligare.
Och detta ger en grogrund för politiska frälsare som utmålar sig som ”ickepolitiska” och företrädare för folkmeningen.
Inlägg
3 kommentarer:
I Sverige har vi ingen egentlig arbetslöshet (eller snarare borde inte ha det), vi har bara 3% arbetslöshet bland svenskfödda. Däremot har de regerande partierna genom sin befängda politik sett till att rasera den svenska välfärden i allt snabbare takt. Bland utlandsfödda är nu arbetslösheten runt 25% och därmed ett rent migrationsproblem.
Skolans resultat dyker i allt snabbare takt och detta har accelerat kraftigt pga. samma huvudlösa migrationspolitik där man matar in en ständig ström med unga invandrade med mycket dåliga förkunskaper till vårt skolsystem. De allra flesta är givetvis chanslösa att klara sig. Som sidoeffekt skapas allt större oreda och abetsmiljön förstörs helt för alla.
Sjukvården signalerar att den går på knäna av samma orsaker, samma med polis etc etc, välfärdssystemet klarar helt enkelt inte av den chockbehandling den utsattes för 2015.
Det är just politiska beslut fattade av en huvudlös regering som skapat det kaos som växer i Sverige. Det behövs helt uppenbart en ny kraft att ta tag i de problem som den sittande regeringsröran ställt till med.
En ny regering borde omedelbart ersätta dagens men tyvärr är även alliansen helt handlingsförlamad.
Kanske inser alliansen att det inte går att rätta till det som hänt, det kommer bara att bli oerhört mycket värre när kanske 300 000 till anhöriginvandrade ska sätta sig vi det dukade välfärdsbordet och slåss om smulorna.
2015 kommer att få eftertexten att det var då det svenska välfärdssystemet på allvar startade sin färd mot förstörelse. Arkitekterna var Lövfens regering med S + Mp. Deras politiska vanstyre kommer inte att förlåtas.
Vad gäller missnöje så är det något i den politiska utvecklingsprocessen som är bra, inte dåligt som du verkar anse. Missnöje leder till krav på förändring.
Om inte de nuvarande politiska partierna kan fånga upp missnöjet så är det dags att stiga åt sidan, lyfta sin feta fallskärmar och lämna plats åt en ny generation av politiker och partier.
Den höga arbetslösheten bland utrikesfödda beror huvudsakligen på de migrationspolitiska överenskommelserna mellan miljöpartiet och den förra regeringen. Socialdemokraternas misstag var att man ingick överenskommelse med mp att inte riva upp dessa överenskommelser. Därför reagerade man senfärdigt på 2015 års flyktingboom. Reinfeldts strategi var uppenbarligen att rasera den svenska välfärden genom att öka utbudet av arbetskraft genom en i det närmaste fri invandring och samtidigt hålla LO på gott humör genom att inte ge sig på arbetsrätten. Nu är krafter inom Moderaterna ingång med en motsatt strategi.
Ungmoderaterna har just beslutat att driva linjen att flyktingar ska låna av svenska staten för att själva betala statens migrations- och integrationskostnader. Det verkar ju rimligt. Varför ska smugglarna ha vinsterna, och svenska staten kostnaderna? Det är ju märkligt att de har pengar ti ll resor och uppehälle på vägen hit, men inte har några pengar kvar, när de har kommit fram.(Detta är dock en fråga som inte får ställas.) Men en fråga som måste ställas är, hur flyktingarna ska kunna betala tillbaka lånen till svenska staten, om de inte får några jobb.
Är det inte dags att även regeringen skrotar samtliga migrationspolitiska överenskommelser mellan den förra regeringen och mp, bl.a. att bosatta i Sverige inte ska ha förtur till jobb i Sverige framför tillfälliga besökare. Ingen "diskriminering" är tillåten. Det fungerar ju ändå inte. Att de som verkligen får jobb, med en lön som överstiger vad som behövs för deras eget uppehälle, ska betala av sina lån, verkar vara en riktig princip. Man kan jämföra med studielånen, samt alla lån (bl.a. kontokrediter) som svenskfödda tar för att klara tillfälliga inkomstbortfall och utgiftstoppar.
Men med kravet på återbetalning, kommer också att följa nya krav på förtur till jobb och bostäder för nyanlända, vilket i synnerhet kommer att drabba "andra generationens invandrare" samt "ursprungssvenskar", som har vuxit upp i bruksorter och glesbygd. Men detta, den s.k. undanträngningseffekten, är också en sak som man inte får tala om. Vi ska i stället säga att "Det är en myt att invandrare tar jobb från svenskar", varvat med "invandringen är en investering" samt "Sverige skulle stanna utan invandrare", underförsätt att den genomsnittliga invandraren försörjer den genomsnittliga svensken, i stället för tvärtom.
Vi borde kanske i stället för en flyktingpolitik med alla dessa dimridåer ha en flyktingpolitik, som går ut på (och att detta erkänns öppet) att det är den bofasta befolkningen som försörjer de skyddsbehövande. Som erbjuds arbete i den mån den bofasta arbetskraften inte räcker till. Ett uppehållstillstånd borde kanske inte automatiskt även innefatta arbetstillstånd?
Vi ska ge skydd åt skyddsbehövande så länge de behöver skydd, och stå för kostnaderna i den mån de saknar egna pengar att betala med. När de inte längre behöver skydd, ska de åka hem och söka jobb i hemlandet. Är det inte för mycket begärt att arbetslösa svenskar (inkl tidigare hitkomna invandrare och deras barn och barnbarn), som lever på a-kassa eller försörjningsstöd, ska avstå från sina magra inkomster till försörjningen av nyanlända.
Det kravet kan man däremot ställa på svenskar som har jobb med en hygglig lön - och speciellt på de höginkomsttagare som kräver att andra ska vara generösa, fastän de inte är det själva. I varje fall borde vistelsetiden som legal invandrare i Sverige bestämma plats i kön hos Arbetsförmedlingen.
En politik, som går ut på att pressa ut nyanlända på arbetsmarknaden, kommer att bli förödande för den infödda befolkningens förtroende för sina politiker. Vilka länder (utom Norge) är beredda att ta emot ekonomiska migranter, som inte har en spetskompetens inom något område, från Sverige?
Politiker tvingas ibland ta beslut, som inte stöds av vare sig väljarmajoriteten eller ens av de egna väljarna. Tanken är väl dock att väljarna hade stött beslutet, om de hade haft lika mycket information och tid att sätta sig in i frågorna som politikerna själva. Det är därför vi har den representativa demokratin. Politikerna ska inte bara föra fram "folkmeningen" utan har dessutom väljarnas uppdrag att ta ställning och besluta. Men varje gång detta sker, krymper politikernas förtroendekapital. Till slut uppstår en förtroendekris för den representativa demokratin i sig.
Mario har visserligen på ett ganska förtjänstfullt sätt beskrivit vad detta leder till, nämligen misstro mot demokratin i sig, men förmår inte dra riktiga slutsatser ur detta, utan skyller på "Väljarnas bristande kunskaper om demokratins och politikens funktion och möjligheter..." I viss mån kan väl detta vara riktigt. Om den genomsnittliga väljaren inte hade varit sämre informerad än den genomsnittliga politikern, hade ju det inneburit att politikerna hade varit de minst informerade. Men tänk om de är det, speciellt i fråga om hur väljarna påverkas av politikernas beslut?
Jag vill peka på ytterligare faktorer, utöver den enda som Mario beskriver, till demokratins kris:
1) Politikernas missbruk av väljarnas förtroende, då det närmast har blivit en sport att ta "impopulära beslut".
2) Att parlamentarismen har utvecklats till något slags spel, där det gäller att få stöd av andra partier snarare än göra ett bra val. Detta gäller i synnerhet socialdemokratin, som verkar vara mest bekymrad över vikande väljarstöd för Mp än för sitt eget parti.
3) Den växande klyftan mellan väljare och valda: politikernas krympande förtroende för väljarna. Som vissa politiker - och inte minst politiska opinionsbildare - bär sig åt, kan man tro att det är politikerna som röstar på väljarna, i stället för tvärtom, i en parlamentarisk demokrati.
Hur illa asyl- och migrationspolitiken har skötts av våra politiker är ett tydligt exempel på alla tre misstagen.
Skicka en kommentar